Respekt för ett byggnadsminne inte ”förgubbning”
Lars Burman, nytillsatt ledare för universitetets styrgrupp för de planerade servicebyggnaderna i Linnéträdgården, har i ett inlägg i UNT 2/2 invänt mot en stilmässig anpassning av dessa till anläggningen som den ser ut idag. De flesta av Lars Burmans invändningar är på sätt och vis redan bemötta i den artikel som undertecknad publicerade i UNT av 28/1 för Föreningen Vårda Uppsalas räkning. Den berörde både rekonstruktionsproblematiken och den tilltänkta funktionen, men det kan vara skäl att ytterligare understryka vissa argument.
Den första av Lars Burmans invändningar är att man inte kan skapa fullständiga kopior av originalen, dvs en av Riksantikvarieämbetets (RAÄ) invändningar. Det är riktigt. Men där slutar enigheten. Lars Burman anser, att det, om man inte kan återskapa originalet, är bättre att uppföra ett 2000-talsmässigt tillägg till denna miljö och menar, att det moderna tillägget till miljön snarare kommer att ”förhöja 1700-talskänslan”. Oundvikligen måste dock ett sådant tillägg föra oss upp i samtiden vad atmosfären beträffar. Det var den än så länge enhetliga 1700-talsstämningen mitt inlägg ville värna om. Det handlade absolut inte om att göra Linnéträdgården till en sorts Skansen. I artikeln hävdades sålunda, att ”diskreta versioner” av 1700-talskaraktär vore att föredra framför helt avvikande tillägg.
Lars Burmans andra invändning var att funktionen skulle kunna bli lidande med byggnader av 1700-talskaraktär, och han ser för sig en anläggning med bökande grisar mm. Mitt inlägg gick inte ut på att 1700-talets inredning och funktion skulle återskapas. RAÄ ansåg i sitt första yttrande i detta ärende, att det vore bäst om ingenting alls byggdes men böjde sig för, att det behövdes servicebyggnader för att anläggningen skulle fungera i ett modernt, publikt sammanhang. Ingen skulle vilja motsäga detta. ”Behoven måste styra och olika tider ställer olika krav”, skriver Lars Burman. Återigen, ingen skulle vilja motsäga detta. Men han anser därtill, att döma av inlägget, att modern funktion är avhängig av en byggnad i modern stil. Så är det förstås inte. Modern funktion kan som vi alla vet rymmas i byggnader av skiftande karaktär, även av 1700-talstyp. Man kan alltså mycket väl behålla det nya förslagets funktionella fördelar, även om det yttre skalet justeras, något som poängterades särskilt i min artikel.
Sommar och höst befinner sig Linnéträdgården innanför en ridå av höga, lövträd som tillsammans med det omgivande planket skärmar av yttervärlden. Idag råder 1700-talet innanför denna skyddande mur. Det är angeläget att inte störa detta intryck. Man sätter inte moderna nylonsträngar på sin stradivarius, om man är lycklig nog att äga en. Klangen blir oundvikligen en annan. Så kan man också se på föreningen av gammalt och nytt i ett fall som detta.
Att uppföra ett par anspråkslösa servicebyggnader enligt den gårdsbildning som fanns på Linnés tid, att ge dem 1700-talsproportioner och förse dem med den tidens sadeltak vore att underordna sig den befintliga miljön. Det vore också att visa ödmjukhet och respekt för ett ärevördigt och internationellt sett betydande byggnadsminne.
Anna Nilsén
v ordf i Föreningen Vårda Uppsala