Föreningen Vårda Uppsala
Till Länsstyrelsen i Uppsala län, Kulturmiljöenheten 2011-06-16
751 86 Uppsala
Ansökan om byggnadsminnesförklaring av kv Seminariet i Uppsala, dess byggnader och parkanläggning. Fastighetsbeteckning Luthagen 13:1 och 13:2.
Föreningen Vårda Uppsala ber härmed att få ansöka om byggnadsminnesförklaring av byggnaden för Folkskollärarseminarium, byggnaderna för rektorsbostad och trädgårds- och vaktmästarbostad och de till den senare hörande ursprungliga båda uthusen samt hela parkanläggningen, alltsammans utgörande en oupplöslig helhet. Se bifogad trädgårdsplan och övriga bilagor. Ansökan omfattar inte seminariebyggnadens tillbyggnad från 1993.
Vi åberopar högt kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde. Exteriört är byggnaderna praktiskt taget oförändrade och väl underhållna. Interiört återställdes seminariebyggnaden pietetsfullt i samband med tillbyggnaden 1991-93, se bilaga 1 om detta. Efter det att institutionen för lärarutbildning flyttat ut har huvudbyggnaden lyckligtvis funnit återanvändning som skola. Ca 500 elever i musikklasser finns i huset sedan ett år tillbaka. Detta har medfört mycket små ingrepp, dessutom har den äldre byggnaden i princip åter avskilts från tillbyggnaden. Arkivhandlingar finns som gör det möjligt att spåra förändringar som gjorts och vid behov återställa ändrade delar till ursprungligt skick.
I samband med Byggnadsstyrelsens avveckling på 1990-talet listades de statliga byggnader, som ansågs värda status av byggnadsminne. Utredningen gjordes på Riksantikvarieämbetet av Mats Bergman. Seminariet fanns med på denna lista. Byggnaderna har alltså redan tidigare av staten befunnits värda en byggnadsminnesförklaring. Redan 1964, i utredningen Stadsbildens framtid, författad av Ola Ehn och Anders Åman finns Seminariet nämnt som bevarandeobjekt.
Beskrivning och motivering
Seminariet uppfördes 1914-17 i Enhagen, ett utomplansområde (av stadsarkitekten Gunnar Leche kallat slamvall) med blandad bebyggelse i en och två våningar, i dag i stort sett bevarad. Seminariet blev ett landmärke i stadsdelen, en roll som den borde få behålla. Arkitekt var Axel Lindegren (1860-1933), välkänd i sin tid med många offentliga uppdrag, särskilt i Stockholm, upphovsman också till KFUM-borgen (1911). Vad gäller Seminariet svarade han också i tidens anda för möbler och inredning. Seminariet invigdes den 29 mars 1917. UNT uppmärksammade händelsen utförligt dagen därpå och markerade därmed dess betydelse för staden.
Seminariet är en högklassig exponent i Uppsala för nationalromantiken, och dess monumentala tegelarkitektur har ingen motsvarighet i staden. Huvudbyggnaden är i stil och material en motsvarighet till Erik Lallerstedts Tekniska Högskola och Ragnar Östbergs Östra Real i Stockholm. De höga taken för tankarna till medeltida förebilder som Wiks slott och Glimmingehus. De stora fönstrens finmaskiga spröjsverk skapar en enhetlig detaljskala, i mått jämförbar med tegelstenens och tegelpannans. Huvudbyggnaden har tre höga våningar och flyglarna två. En hög granitsockel skapar en användbar källarvåning med gott dagsljus. Både murverk och stenarbete bjuder på en rikedom av detaljer som ger fasaden ett intressant skuggspel. Rektorsbostaden och övriga byggnader – av samme arkitekt – representerar nationalromantikens småskaliga träarkitektur och utgör verkliga höjdpunkter i svensk träbyggnadskonst. Huvudbyggnaden har två entréer med entréhallar i fornsvensk anda. Den innehåller en mångfald rymliga och ljusa klassrum längs dagsljusbelysta korridorer, något som i hög grad bidrar till dess användbarhet.. Därtill finns en gymnastiksal i två våningar och en mindre badanläggning med bassäng och bastu. Höjdpunkten är aulan i två våningar med scen och orgelläktare, allt bevarat i ursprungligt skick. Vid ombyggnaden (1991-93) gjordes hela seminariekomplexet handikappanpassat. Samtidigt återställdes interiören till närmast ursprungligt skick. Sålunda är Seminariet idag en komplett och fullvärdig skolbyggnad – därtill med arkitekturhistoriska kvalitéer.
Hela trädgårds- och idrottsanläggningen anlades i omedelbar anslutning till färdigställandet av byggnaderna. Den har en lång artlista, 106 noggrant utvalda buskar och träd gör den botaniskt intressant på samma sätt som Vasaparken eller Universitetsparken. Den anlades för att ge växtkännedom, men kanske framför allt odlingskunskaper åt seminariets studerande, kunskaper som de som färdiga lärare skulle föra ut till sina elever tillsammans med de teoretiska. 1917 låg anläggningen i stadens utkant helt öppen för vinterns nordostvindar, därav det skyddande skogsbältet med stort inslag av barrträd mot nordost. Det blev också en park med stora skönhetsvärden, en park med charm som man omedelbart faller för vid en rundvandring, detta trots att de omfattande odlingsytorna sedan länge ligger i träda. På Oscar blads flygfoto från 1950 kan vi i detalj se parken i full funktion. Byggnadsminnet måste i vår tid även omfatta parken.
Redan 1964 antogs Venedigdokumentet av den 2:a internationella kongressen för arkitekter och tekniker inom kulturminnesvården. Det dröjde sedan till 1990 innan Riksantikvarieämbetet lät översätta det till svenska. De som ansvarade för detta var var Hans Matell och Börje Blomé, båda för övrigt med anknytning till Uppsala. 1982 kompletterades Venedigdokumentet med Florens-deklarationen som då antogs av ICOMOS, som också utarbetat den tillsammans med IFLA, landskapsarkitekternas internationella organisation, till vilken svenska LAR också är knuten.
Deklarationen slår fast att en historisk park eller trädgård har samma värde och skall ha samma skydd som en byggnad och därmed klassas som ett historiskt minnesmärke. Den svenska kulturminneslagen, 3 kap § 1-2 likställer på samma sätt park och trädgård med byggnad när det gäller klassning, skydd och vård. I Utblick landskap 1992, nr 3, skriver landskapsarkitekten Kjell Lundquist i sin artikel ”Till parkens försvar”: Detta förhållande ger därför en möjlighet till ett kraftfullt agerande för skydd, vård och utveckling av det kulturarv som våra historiska trädgårdsanläggningar utgör. Med Florensdeklarationen och KML har såväl de antikvariska myndigheterna som den svenska landskapsarkitektkåren ett både vasst och ändamålsenligt redskap i sin hand. Dessutom har regeringen helt nyligen beslutat anta den europeiska landskapskonventionen.
Folkskollärarseminariet med sina trädgårds- och idrottsanläggningar ger idag en unik bild av ett bildningsideal och en undervisningsmiljö som den såg ut för nära hundra år sedan. Miljön är välbevarad och dess ursprungliga form och innehåll går att rekonstruera i en framtid, bl a med två dokument som biläggs: den ursprungliga trädgårdsplanen med växtförteckning (bilaga 2) och Oscar Blads flygbild från 1950 (bilaga 3), då undervisningsträdgården ännu var i full funktion. Att schakta bort större delen av parken för underjordiska garage vore att för alltid utplåna den.
I en ny funktion som stadsdelspark känns inte en rekonstruktion aktuell annat än i en representativ mindre del, som kanske delvis skulle kunna brukas som skolträdgård. Nödvändiga gångvägar bör följa ursprungliga gångar i läge och form, träden bevaras och vårdas. I väntan på framtiden ligger parkens hemligheter tryggt under gräset.
Det är svårt att jämföra och värdera viktiga händelser. Men beslutet att satsa på bildning åt alla för snart 100 år sedan genom att inrätta ett folkskollärarseminarium med så ambitiösa mål var onekligen en viktig händelse som skulle få stor betydelse för Sveriges snabba utveckling ur fattigdom och obildning till Folkhem och dagens välfärdsstat. En händelse lika viktig och värd att bevara spåren av för Uppsala och Sverige som Linneminnena och Universitetet.
Föreningen Vårda Uppsala anser, att byggnaderna och parken tillsammans utgör en synnerligen märklig miljö och att de tillsammans förstärker värdet. Därför måste antikvarisk expertis liksom park- och trädgårdshistorisk sådan granska byggnader och park från ovan beskrivna utgångspunkter i samband med behandlingen av detta ärende. Som byggnad är Seminariet i uppsalasammanhang unik; som miljö är Seminarebyggnaderna med park och trädgård ett historiskt dokument som angår hela Sverige. Vi hemställer att miljön som helhet byggnadsminnesförklaras.
För Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan
PO Sporrong Bengt Jonsell
Arkitekt SAR/MSA, ordförande Professor Bergianus emeritus, styrelseledamot