För högt och för tätt
(Artikel i UNT Debatt 2016-09-14)
Strävan efter att förtäta stadsbilden håller på att gå för långt, skriver Sten Åke Bylund.
Den svenska bostadsmarknaden och våra boendemiljöer står inför växande utmaningar. Det gäller i hög grad även Uppsala. I den mycket snabba befolkningstillväxt och bostadsproduktion som nu sker måste uppmärksamheten snarast riktas mot värdet av den goda närmiljön. Detta är nyckeln till en attraktiv stad. Dels rent fysiskt, men främst vad gäller främjandet av delaktighet, samhörighet, hälsa och identitet med mera. Är det måhända dags för en bred politisk kursändring när det gäller stadsbyggandet, med inriktning på att göra vår totala bostadsstock mer tillgänglig samt våra grannskap mera trygga, hälsosamma och trivsamma?
Erfarenheten visar att bostadsmiljön och grannskapet spelar en avgörande roll, inte minst för barnen. Barn som inte har tillgång till en rymlig och varierad utemiljö med goda sol- och skuggförhållanden blir beroende av att vuxna skjutsar dem, och lär ha svårare att lära känna människorna i sin närmiljö. En god närmiljö kan dock inte skapas enbart av marknadens aktörer. Det kräver en långsiktig medverkan från samhället i övrigt, och helst i brett politiskt samförstånd.
Vi kan i UNT och i kommunala informationshandlingar dagligen läsa om nya plan- och bostadsbyggnadsprojekt på en allt intensivare marknad. Efter en långvarig nationell politisk oenighet om hur man kan åstadkomma en väl fungerande bostadsmarknad för alla är vi nu i en situation där alla politiska partier i Sverige vill bygga ett nytt ”miljonprogram” om minst 700 000 nya lägenheter, och där Uppsala tar sin del med en fördubblad byggnadstakt om minst 3000 nya lägenheter per år under den närmaste femårsperioden.
För att klara detta inventeras och planeras till synes all ledig mark i staden. Det byggs som aldrig förr, och i allt högre och tätare former. I en rasande takt har vi på senare tid sett till exempel planer och byggande i Rosendalsområdet, Ulleråkersområdet, Kapellgärdet, Östra Sala backe, Årsta centrum, gamla senapsfabriken och flera andra områden. Politisk framgång inom stadsbyggandet tycks numera mätas i antalet beviljade byggnadslov per tidsenhet.
Det gemensamma för många av de nya planprojekten är att bostäder grupperas i allt tätare. Vi ser den senaste tiden en form av bebyggelse och gårdar som vi aldrig tidigare sett i Uppsala, med innergårdsmått och passager på mindre än 20 respektive 10 meter.
De boende får i många fall en stor del av sin utsikt ut mot trånga gaturum, mörka gårdar, kala husväggar samt inte sällan – och utan respektavstånd – in mot grannarnas sov- och vardagsrum. Nu optimeras uppenbart ekonomiska hänsyn på bekostnad av andra mer långsiktiga värden. Boverket anger som riktvärde ett ytbehov om 30- 40 kvadratmeter friyta per barn i olika åldrar – värden som sällan uppnås idag.
Många områden får idag hushöjder på 7, 8, 11 och 13 våningar eller mer, trots att höga hus enligt utvärderingar ofta får blåsiga balkonger och gårdar. Det är dessutom inte ovanligt att förskolor placeras i bottenvåningarna på bostadshusen, varför barnen inte sällan har en otrivsam gård. När skolan på många håll dessutom får allt mindre skolgårdar, och inte heller alltid fungerar som närområdets gemensamma mötes- och bildningsplats, finns idag färre verktyg än tidigare för att främja kontakter och integration.
I det nya Rosendalsområdet är de husen redan förhållandevis höga och står mycket tätt. Gårdarnas grönytor är i det närmaste obefintliga på flera håll. På några av husens tak planeras därför grönytor, lekytor och odlingar. Detta kan dock aldrig ersätta ett områdes offentliga grönområden och mötesplatser.
I flera detaljplaner ser vi dessutom hur alltfler nya husfasader dras ut till gatulivet för att skapa så kallade attraktiva stadsrum. Här hamnar fönster, balkonger och entréer direkt ut mot en ofta bullrande och förorenade bil- och busstrafik. Ett öppet fönster eller en liten stund på balkongen blir här inte längre samma attraktion som tidigare.
Frustrationen över inriktningen av denna snabba utveckling är på många håll stor.
Variationsrik arkitektur räcker inte. Det handlar om helheten. Jag hoppas därför mycket på resultaten av pågående forskning om bland annat hållbart byggande och förtätning. Fördjupade analyser, bland annat barnkonsekvensanalyser, behövs omedelbart och bör vidgas till att innefatta närmiljön och grannskapets vidare värden, aspekter och möjligheter – inte minst utmaningarna när det gäller Uppsalas framtida tillväxt och integration.
Tänkta studier av lastcykelpooler och lägenhetsodling i all ära. Sverige var fram mot sekelskiftet ett föregångsland när det gäller bland annat barns utemiljö. Nu tycks den politiska debatten för länge sedan ha lämnat frågan om den goda boendemiljöns långsiktiga betydelse och roll.
Det som för några decennier sedan gällde som inriktning – att den byggda miljön skulle tjäna alla kategorier boende, vara störningsfri från biltrafiken och ha nära tillgång till grönområden under flera generationer framöver – ligger inte längre i fokus. Många verkar dessutom ha glömt bort vad gård, gata och grannskap betytt som hemmiljö.
Som till exempel Uppsalas gamle stadsarkitekt Gunnar Leche till exempel uttryckte det i Tuna backar: ”Det handlar om att med alla sorters lägenhetstyper skapa en sammanhängande känsla av samhörighet mellan grannarna där samtliga gårdar ska kunna njuta av eftermiddagsljuset och utsikten mot Fyrisån”.
Under den senaste tio-, femtonårsperioden har beskrivningar och kommunala målbilder handlat mest om staden och dess levnadsvillkor, till exempel om möjligheten att utveckla; om att stimulera individen i sociala och yrkesmässiga kontakter; om innovation med mera. Nu ligger tyngdpunkten i uppmärksamheten därför på den blandade stadens, stadsmiljöns och stadsgatans stora möjligheter. Vi ser därför en ny typ av snabbt producerad tät bebyggelse med allt högre hus och trängre gårdar, till och med i områden av stort natur- och kulturhistoriskt värde, som exempelvis i Ulleråker.
Det är hög tid för eftertanke och kursändring i stadsbyggandet för att, förhoppningsvis i bred politisk samverkan, kunna skapa en bostadsmarknad för alla; samt för ett ökat fokus på kvalitet och omtanke i närmiljöns och grannskapets utformning.
Sten Åke Bylund
Förste vice ordförande i föreningen Vårda Uppsala