Linnéträdgården och 1700-talet

Snart är det dags för beslut om hur Linnéträdgården skall te sig i framtiden. Linnéjubileet står för dörren, och bygglovshandlingar rörande nya servicebyggnader strax innanför grindarna ligger redan på Byggnadsnämndens bord. Som något vanligt bygglovsärende kan dock ändringar i detta byggnadsminne inte betraktas. De omdiskuterade byggnaderna kommer, vilken form de än får, att påverka intrycket av anläggningen, och det är därför angeläget att ärendet får en grundlig belysning, trots den uppenbara tidsbristen. Frågan är om vi skall anstränga oss att behålla och kanske förhöja den 1700-talsstämning som ännu råder innanför planket eller om vi skall låta de nya byggnaderna få en avvikande karaktär och därmed bryta illusionen av 1700-tal. Linnéträdgården är ett byggnadsminne av intresse inte bara för Uppsala utan också nationellt och internationellt.

1700-talsmiljö
Trädgården går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritat av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, de som står på parad och möter besökaren innanför grindarna. Även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut. De hotas dock inte på något sätt i den omdaning som förestår.

Gammal stadsgård
Linnéträdgårdens förgård med professorsbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. Helena Harnesk, under många år antikvarie vid Upplandsmuseet, har i en artikel i UNT (15/1) givit en detaljerad beskrivning av detta exempel på ett nu nästan försvunnet uppsalakarakteristikum. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är därför den aktuella gårdsmiljön viktig. Den hör hemma i gammal uppsalatradition. Att återfå en gårdsbildning av detta slag innanför entrén till Linnéträdgården skulle öka anläggningens attraktionskraft. Att återskapa gårdsmiljön var också fram till nyligen tanken även hos byggherren. Det förelåg en positiv och närmast självklar uppfattning om att det vid utformningen gällde att försöka komma så nära 1700-talet som möjligt och utforma servicebyggnaderna som dem som fanns på Linnés tid men med ny funktion. Des båda byggnaderna fanns återgivna i ett stick från 1700-talet, och man hade dessutom hittat grunden för dem. Ett förslag i denna riktning togs också fram.

Pedagogiskt värde
Ett yttrande från Riksantikvarieämbetet över dessa planer har i ett slag ändrat på detta. Där hävdas bl a , att de tilltänkta byggnaderna inte kan motiveras från kulturhistorisk synpunkt, eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga och genom att de inte skulle få samma funktion som på 1700-talet och därigenom inte skulle tillföra miljön ett pedagogiskt värde. Detta förefaller överdrivet. Ett pedagogiskt värde ligger faktiskt i att återskapa en 1700-talsgård. Hur som helst, Riksantikvarieämbetet gjorde av dessa och andra skäl tummen ned och infordrade andra alternativ. Ett sådant ligger nu på Byggnadsnämndens bord.

Det nya förslaget
Det nya förslaget är i sig väl genomarbetat och har både funktionella och estetiska förtjänster. Problemet med förslaget är att det till sin utformning bryter mot 1700-talet. I sin senaste version är det dock något mindre brutalt i detta hänseende än i den första, där fasaden mot ingångssidan framstod som fullständigt avvikande med modernistisk utformning och slät, vit fasad. Det utgjorde en fullständig motpol till den gamla professorsbostaden. I den aktuella versionen, som är klädd i en panel av samma färg och form som trädgårdens omgivande plank, finns en större ödmjukhet i förhållande till den gamla byggnaden. Från detta håll har å andra sidan den närmaste längans fasad nästan reducerats till en del av planket, ett intryck som stärks av att inget tak från detta håll är synligt. Åt Svartbäcksgatan till framstår de båda längornas pulpettak som främmande element och sticker upp på ett föga tilltalande sätt. Sadeltak skulle inte få samma negativa effekt. Fasaden mot trädgårdssidan är i sig välkomponerad men påtagligt främmande för 1700-talsmiljön. Funktionellt sett har den fördelen att avgränsa kafédelen från trädgården, en effekt som dock kan nås även med en annan utformning av helheten.
Med lätt retuschering skulle det föreliggande förslaget, som i funktionellt hänseende är fördelaktigt, kunna anpassas till 1700-talet, men då är sadeltak ett måste. Det skall betonas, att det inte är fel på förslaget i sig. Felet ligger i att det spräcker illusionen av 1700-tal. Vad man ser, när man går omkring i trädgården är lika viktigt för den upplevelsen som intrycket när man kommer in.

Cementerad syn
Anledningen till att man valt att avvika från 1700-talet är den sedan länge cementerade synen på hur tillägg till äldre miljöer skall, bör och måste utföras. Under 1900-talets lopp växte uppfattningen fram att nya tillägg till gamla miljöer borde göras så avvikande från originalet, att de inte kunde uppfattas som del av detta. På 1970-talet hade denna inställning hunnit bli närmast allmänt omfattad. Ingenstans utom i Sverige har dock detta förhållningssätt upphöjts till en oskriven lag. Runt om i Europa förekommer vid nybyggnad återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Än bygger man rena kopior av gamla byggnader, än modifierade men tidsmässigt anpassade varianter, än föredrar man helt avvikande tillägg. Hur det sker beror på det enskilda fallet.
I Linnéträdgårdens fall vinner helheten inte på avvikande tillägg. Än så länge kan nutidens besökare vid inträdet i miljön bakom planket låta sig förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden och skyddade från alla påminnelser om nutiden uppleva en stunds ro. Det är en attraktion att slå vakt om. De planerade servicebyggnadernas yttre bör underordna sig den f d professorsbostadens gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader. Hur denna typ av byggnader i allmänhet såg ut är väl känt De behöver inte vara kopior av någon särskild byggnad för att ge det rätt tidsfärg och därmed smälta in i helheten.

Det finns en passus i Riksantikvarieämbetets yttrande att beakta, nämligen: ”att bevara Linnéträdgården som statligt byggnadsminne är att bevara och ge människor möjlighet att uppleva ett minne av Carl von Linnés liv och verksamhet.” Till detta hör rimligen också 1700-talsstämningen.

Anna Nilsén
v. ordf. i Föreningen Vårda Uppsala