Se Uppsalas tillväxt i ett kommunperspektiv!

Att bygga öster om E4 på slätten med dess högklassiga odlingsjord, att hårdexploatera Ulleråker med dess unika natur- och kulturvärden, att snäva in riksintresseområdet för Uppsala stadskärna som redan sargats hårt av 1960-talets rivningar och att ändå bygga bostäder i Seminarieparken, trots mark- och miljööverdomstolens dom som bekräftar kvarterets värde i byggnadsminnesklass, är några av utgångspunkterna för nästa översiktsplan. Inriktningen synes vara att till varje pris pressa in så många bostäder som möjligt i staden utan tanke på konsekvenserna för stadsmiljön samtidigt som kransorternas möjligheter till större utveckling negligeras.

Sedan översiktsplan 2010 togs fram har kommunen beslutat om en betydande ökning av  utbyggnadstakten. Men vilka blir konsekvenserna av att förtäta Uppsala så hårt att stadens egenart skadas? Den höga kvaliteten i stadsmiljön med dess historiska årsringar är en viktig del av stadens varumärke. Är det inte att såga av den gren man sitter på och göra ett lika förödande misstag som på 1960-och 70-talen? Varför inte i stället ta tillvara de möjligheter som en snabb tillväxt ger att fördela utbyggnaden över alla orter, inte bara i staden? Här följer fyra starka skäl att utnyttja kransorternas potential för stadsutveckling:

1. En flerkärnig region minskar det totala resandet. Forskning i Skåne visar att satsning på en kärnstruktur med större orter i samverkan, jämfört med en mera ensidig satsning på regionkärnan, leder totalt sett till färre persontransporter. Att främja en sådan struktur skulle ligga helt i linje med Uppsalas miljömål.

2. Kransorterna blir levande noder i bygden. Exempel från andra håll i landet visar att med visioner för utvecklingen, utifrån ortens unika förutsättningar, skulle viljan att investera och flytta till kransorterna kunna öka kraftigt. Om orterna förtätas och utvecklas, gärna med trädgårdsstaden som förebild, med bostäder av olika typ, företagsbyar, mötesplatser och handel blir de också viktiga noder för möten och närservice för övrig befolkning på landsbygden. Men det går inte av sig självt – kommunen måste utifrån sitt ansvar för en långsiktigt hållbar stadsbyggnad aktivt driva dessa processer i dialog med invånare och byggintressenter.

4. Rovdriften på värdefull jordbruksmark minskar. Många varnar för att Sverige i framtiden kan bli mer beroende av inhemsk produktion av livsmedel än vi är idag. Intresset ökar alltmer för lokalproducerad mat, vilket minskar behovet av dyra transporter. Det finns således starka skäl att bevara den jordbruksmark vi har och också förstärka kopplingen mellan stad och landsbygd för att medverka till ett uthålligt jordbruk. Det är en nödvändig investering för framtiden att värna om Uppsalaslättens goda jord.

5. Uppsala stad växer utan att egenarten spolieras. Uppsalas egenart – den klassiska siluetten mot slätten, det tydliga mötet mellan staden och slätten, den mänskliga skalan och stadens gröna parkrum – är omistliga kvaliteter. Steg för steg hotas och förstörs dessa kvaliteter – höga hus som trasar sönder siluetten, verksamhetsområden med utspridda låga huslådor runt staden, projekt som förrycker innerstadens skala och parker som bebyggs. Med en kraftfull utveckling av kransorterna möjliggörs en mera måttlig förtätning, varigenom Uppsalas höga stadsmiljövärden kan bevaras.

Vi vädjar till Uppsalas politiker – fokusera inte bara på antalet bostäder. Ta tillvara detta tillfälle, med dess behov av rejäla satsningar, att planera för en livskraftig mångkärnig region samtidigt som Uppsalas egenart bevaras.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, ordförande