Föreningen Vårda Uppsala

Kulturkontoret i Uppsala kommun  (kulturkontoret@uppsala.se)                                             2014-10-13

Plan- och byggnadsnämnden f.k (plan-byggnadsnamnden@uppsala.se)

Kontoret för samhällsutveckling, f.k. (kontoret.samhallsutveckling@uppsala.se)

Remissvar kulturmiljöprogram, dnr KTN 2010-0736.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till kulturmiljöprogram utsänt för samråd t o m 2014-10-15.

I missivbrevet anges att ”programmet ska ge en översiktlig kunskap om kulturmiljövärden i stadsdelar, tätorter och på landsbygden. Det ska vara riktgivande vid ärendehantering och vägledande när kommunala aktörer utvecklar kulturhistoriska miljöer och värden”. I remissvaret önskar kulturkontoret svar på framförallt följande frågor:

• Är det någon aspekt som saknas i programmet?
• Bidrar programmets övergripande utgångspunkter, geografiska fördjupningar och strategiska utvecklingslinjer till att utveckla synen på kulturmiljön?
• När det digitala underlaget ska uppdateras och nya underlag utvecklas är det något som ni vill ge förtur?

FVU:s synpunkter

Det är positivt att ett kulturmiljöprogram arbetas fram för Uppsala kommun som underlag för fortsatt utveckling i staden, tätorterna och landsbygden. Det är värdefullt att i ett program samla den kunskap och information om kulturmiljöer som finns dokumenterad på många olika håll. Den allmänna syn på kulturmiljöfrågor som redovisas i programmet delas till fullo av FVU.

Vi tror dock tyvärr inte att detta program i nämnvärd omfattning kommer att påverka hanteringen av kulturmiljövårdens intressen i positiv riktning. Trots en stor och mycket engagerad insats av kulturkontoret och dess projektledare synes alldeles för få resurser ha avsatts för att ta fram programmet. Vi frågar oss också varför en så viktig part som kontoret för samhällsutveckling inte deltagit i arbetet, det kommunala kontor som mest kommer att använda programmet? Vi frågar oss vidare varför det inte funnits en brett sammansatt politisk ledningsgrupp?  Om programmet ska få avsedd effekt, att medverka till att kulturmiljövårdens intressen tillvaratas i högre grad än tidigare i den kommunala ärendehanteringen, är det viktigt att dess användare är delaktiga i processen att arbeta fram programmet. Nu är det stor risk att programmet inte får förväntad verkan. Vi utvecklar våra ståndpunkter i det följande.

Programmets syfte

Programmet avses användas i ärendehanteringen och vänder sig till kommunala aktörer. I övrigt avses programmet vara ”kunskapsspridande gällande byggd miljö i allmänhet och kulturvärden i synnerhet” och ”tillgängligt för medborgarna”.

Programmet är emellertid alldeles för allmänt hållet för att kunna motsvara syftet att vara vägledande för kommunala aktörer. Vilken ytterligare ledning ger detta program för ärendehanteringen utöver gällande lagar och riktlinjer i översiktsplan 2010? Det räcker inte med allmänna uttalanden om att bevara kulturhistoriska värden och hänvisning till lagregler om att inte förvanska kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, det krävs en konkretisering. Programmet måste därför fördjupas och tydliga riktlinjer måste formuleras om man vill uppnå syftet att få till stånd ett större hänsynstagande till kulturmiljöns värden.

Riktlinjer och rekommendationer

De riktlinjer som anges i kulturmiljöprogrammet är dels de allmänt hållna riktlinjer som ingår i Översiktsplan 2010, dels ”Rekommendationer och riktlinjer” för de olika miljöerna i de geografiska fördjupningarna, även dessa allmänt hållna, och dels ”Tänk på…” – anvisningarna som huvudsakligen består av gällande lagregler. Programmet innehåller således egentligen inte fler riktlinjer än dem som kommunala aktörer förhoppningsvis redan bör känna till. Ett kulturmiljöprogram bör emellertid förtydliga hur kulturmiljövärdena ska beaktas och tillvaratas i olika miljöer, dvs innebära en fördjupning och precisering av lagregler och allmänna riktlinjer.

Översiktsplanens riktlinjer innehåller en avvägning mot andra intressen. Dessutom ska översiktsplanen aktualitetsprövas vart fjärde år, vilket kan innebära en ny eller ändrad översiktsplan lika ofta vilket gör att dessa riktlinjer snabbt kan bli inaktuella. Ett kulturmiljöprogram bör därför inte utgå från riktlinjer i översiktsplanen. Programmet bör innehålla fördjupade riktlinjer enbart utifrån kulturmiljöns intressen och utifrån de förutsättningar som gäller i varje miljö. Dessa riktlinjer bör också gälla långsiktigt oberoende av översiktsplanens formuleringar som kan ändras efter varje aktualitetsprövning. Det är således inte översiktsplanens riktlinjer som ska vara styrande för kulturmiljöprogrammet. Det bör vara tvärtom;  kulturmiljöprogrammets fördjupade riktlinjer enbart sedda utifrån sektorintresset kulturmiljön bör i stället vara utgångspunkt för den löpande översiktsplaneringen.

FVU anser vidare att kulturmiljöprogrammet också måste innehålla avsnitt särskilt utformade för att nå enskilda fastighetsägare. En stor andel byggnadsåtgärder är bygglovbefriade, än mer än tidigare genom de ändringar av plan- och bygglagen som nu beslutats av riksdagen. Programmet är emellertid otillräckligt som stöd och inspiration för privata husägare. Viljan är nog stor hos många fastighetsägare att värna om sina hus men i ren okunskap väljs ofta fel åtgärder, och inte minst för stora och för omfattande åtgärder som raserar det kulturhistoriska värdet. Det krävs konkreta anvisningar. Programmet föreslås därför kompletteras med tydliga riktlinjer och råd för olika typer av byggnader och miljöer vad gäller utformning av tak, fasad, fönster, val av material, målning mm. Riktlinjerna bör finnas på nätet i form av lätt nedladdningsbara informationsblad. Ett utmärkt exempel på sådan information är kulturmiljöprogrammet i Lomma kommun som innehåller broschyrer som riktar sig till fastighetsägare och enskilda husägare som planerar att förändra sina hus.

Struktur, läsbarhet

I programmet blandas diskussion och ställningstagande samt viktiga och mindre viktiga frågor om vart annat. Det gör det svårt att extrahera relevant text för olika typer av ärenden ur de långa textavsnitten. Programmet skulle därför vinna på att struktureras om. Ett sätt att öka läsbarheten skulle vara att varje kapitel avslutas med korta sammanfattningar. Ibland saknar dessutom kartorna sammanhang med den intilliggande texten. Genom den otydliga strukturen förstår vi inte hur hänvisningar ska kunna ske till programmet i ärendehanteringen. Hur ska handläggare, politiker och medborgare som söker stöd i programmet kunna finna lämplig text att hänvisa till?

Programmet är också svårtnavigerat därför att samma frågor ibland återkommer i olika avsnitt. Målfrågor förekommer i kap 1, ”Vision Uppsala 2030”, i kap 2.3 ”Förutsättningar för kulturmiljöarbetet”, i kap 5.1 ”Allmänt intresse” och i kap 7 ”Genomförande och uppföljning”. Ett annat exempel är att i avsnittet 3.5 ”Kulturmiljöhänsyn i lagstiftning” beskrivs olika former av lagskydd. Kapitel 5 ”Allmänna intressen och riksintressen” innehåller en beskrivning av olika typer av lagskyddade områden och objekt med delvis men inte helt samma ingresstext som finns i avsnitt 3.5 varför man måste läsa de båda avsnitten parallellt för att få all information i frågan.

Beskrivningar av tätorts- och landsbygdsmiljöer

Det är utmärkt att beskriva den historiska bakgrunden område för område. Beskrivningarna av de olika tätorts- och landsbygdsmiljöerna är dock alldeles för knapphändiga och saknar överblick. Beskrivningarna är inriktade på den enskilda byggnaden eller anläggningen, skild från sitt sammanhang.

En av kvaliteterna i Uppsalas stadsbygd är den sammanhållna karaktären präglad av värderingar från olika tidsepoker – en struktur formad av byggnaderna, hur dessa avgränsar gatu- och gårdsrum, öppna platser och parkrum och en arkitektur med detaljer som skapar sammanhang och helhet. I programmet saknas en analys av dessa stadsmiljöer, en analys som klargör de motiv som präglat utformningen av stadsrum och bebyggelse. En sådan analys bör resultera i riktlinjer som anger hur framtida förändringar kan ske så att värdet i dessa stadsmiljöer består. Sådana tydliga riktlinjer har nu blivit än viktigare genom de hittills beslutade ändringarna av plan- och bygglagen som innebär att fler åtgärder än tidigare är bygglovsbefriade.

Motsvarande kan anföras för landsbygdsmiljöerna där det bör anges riktlinjer utifrån analys av landskapsrum och bebyggelsemiljöer om var och hur kompletteringar av bebyggelse kan ske och var detta bör undvikas, om viktiga drag som bör eftersträvas i husens utformning för att uppnå ett gott samspel mellan gammalt och nytt i de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna och hur värdefull bebyggelse ska underhållas för att karaktären inte ska förvanskas.

Om alla lagregler och allmänna riktlinjer samlades på ett ställe i handlingen i stället för att upprepas för varje miljö skulle utrymme skapas för betydligt fylligare beskrivningar och analyser utan att kulturmiljöprogrammets omfång behöver öka.

Dessa stadsdels/områdesbeskrivningar med analys och riktlinjer skulle, liksom ovan föreslagna riktlinjer för olika byggnader riktade till fastighetsägare, kunna finnas tillgängliga områdesvis på nätet i form av lätt nedladdningsbara informationsblad.

FVU har inte möjlighet och tillräcklig lokalkunskap för att kunna kontrollera alla fakta i beskrivningarna av de olika miljöerna eller gå igenom vad som saknas. Ett exempel må dock nämnas, nämligen Tensta socken. Här finns fel vilket är illavarslande. Är det lika många felaktigheter i de andra beskrivningarna? Har det inte skett någon faktagranskning? Vidare verkar urvalet av de byggnader och miljöer som nämns för respektive område slumpmässigt – många ytterligare element i miljöerna borde beskrivas för att ge en heltäckande bild. Hur har urvalet skett?

Exemplet Tensta socken, beskrivning sid 223.  Några synpunkter /kommentarer:

Prästgården  anges vara från 1700-talet.

Kommentar: Detta är inte korrekt. Nuvarande byggnad är en kopia som uppfördes efter det att prästgården brann ner 1976. Varför inte i detta sammanhang också nämna den välbevarade tiondeboden intill prästgården, bevarad från 1700-talet och troligen med medeltida källare.

En bild av en målning i Tensta kyrka visas i handlingen med texten: ”Kyrkan byggdes till under första delen av 1400-talet och dekorerades invändigt med målningar av Johannes Rosenrod”.

Kommentar: Denna text är både missvisande och felaktig. Att kyrkan byggdes till leder tanken fel. Tillbyggnaden bestod av ett vapenhus. Det som är viktigare att nämna är att tegelvalv slogs på 1400-talet, valv som sedan jämte väggar målades av Rosenrod.  Bilden svarar inte mot texten eftersom målningen på bilden är från 1500-talet från vapenhuset och utförd av en okänd mästare och således inte av Johannes Rosenrod vars målningar är från 1430-talet (Koret målat 1437 enligt inskrift).

En kulturhistoriskt värdefull kornettbostad anges ligga söder om kyrkan.

Kommentar: Av denna beskrivning förstår man inte var bostaden ligger. Byggnaden ligger ca 500 m sydväst om kyrkan och har namnet Travenberg. Dessutom har det kulturhistoriska värdet minskat genom senare förändringar av huvudbyggnadens exteriör. Flygeln består dock av en relativt oförvanskad parstuga. Men varför nämns inte också t ex den betydligt mera välbevarade parstugan som nu är hembygdsmuseum och ligger i kyrkomiljön eller den välbevarade framkammarstugan på den f.d. länsmansgården som ligger intill vägen som söderifrån leder till Tensta kyrka?

En stenvalvsbro i Järsta nämns.

Kommentar: Det är fråga om en stenvalvsbro med två valv över Vendelån. Man borde också nämna andra stenvalvsbroar i socknen från samma tid i första hand den kanske ännu mer intressanta stenvalvsbron  med tre valv i Tensta kyrkomiljö.

Fornlämningsmiljöerna omnämns knapphändigt.

Kommentar: Borde inte det stora gravfältet  Gödåker med hundratalet fornlämningar från äldre järnålder nämnas? Borde inte de nio bevarade runstenarna omnämnas? Och varför nämns inte det sensationella fynd från bronsåldern som gjordes vid utgrävningarna för E4 då en stor bronsåldersboplats påträffades på Ryssgärdet väster om Onslunda. Maja Hagerman ställer frågan i sin bok om utgrävningarna om detta rentav kan vara en av de äldsta slättboplatserna i dalgången genom centrala Uppland.

Områdesbestämmelser

För vissa kyrkomiljöer – Almunge, Bladåker, Faringe, Knutby, Rasbokil, Tensta m fl? – gäller områdesbestämmelser. I dessa planhandlingar finns utmärkta beskrivningar av respektive miljö, dess historia och viktiga ställningstaganden för att bevara karaktären i miljöerna. Områdesbestämmelserna omnämns med endast en mening i texterna för de berörda miljöerna. Dessa beskrivningar bör lyftas fram mycket tydligare i programmet, förslagsvis med en länk till respektive planhandling i kulturmiljöprogrammets digitala version.

Rivningsärenden

I programmet anges i kapitel 7 att ”rivningsärenden i Uppsala prövas inte av kulturnämnden innan plan- och byggnadsnämnden tar beslut”. Det är anmärkningsvärt att man tydligen inte tar tillvara den kompetens som finns på kulturnämnden/kulturkontoret i så viktiga frågor som ställningstagande till eventuell rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Givetvis bör kulturnämnden/kulturkontoret liksom Upplandsmuseet alltid vara remissinstanser i rivningsärenden. Flera rivningsärenden under senare år har upprört många medborgare t ex lokstallarna i Boländerna, Leches hus i Luthagen (Norrlandsgatan 13) och de båda äldre husen från 1700-tal resp. tidigt 1800-tal i Odinslund. All tillgänglig kunskap bör sålunda tas tillvara i dessa känsliga ärenden som rör byggnader och miljöer som berättar om stadens historia.

De gröna rummen

Det gröna Uppsala är en del av stadens egenart. De botaniska trädgårdarna är kända även internationellt. Det finns också många andra trädgårdar, parker och planteringar av högt kulturhistoriskt värde, inte bara inom riksintresseområdena. Kulturmiljöprogrammet bör därför kompletteras med ett särskilt avsnitt med inventering och kunskapsunderlag om de gröna rummen. Väl planerad stadsgrönska i fint samspel med bebyggelsen utgör en karaktäristisk del i många av de stadsdelar som vuxit fram under 1900-talet i form av trädgårdsstad, funktionalismens öppna gröna gårdar och följande decenniers grannskapsplanering (hus i park). Ett utmärkt underlag för en beskrivning och analys av de gröna rummen är Bengt Jonsells artikel ”Grönyta mer än stadslunga – kulturella och botaniska aspekter på det gröna Uppsala” publicerad i Anna Nilsén (red): ”Att bygga för 2000-talet – exemplet Uppsala”, utgiven av FVU, 2011.

FVU föreslår att kulturmiljöprogrammet kompletteras med ett särskilt avsnitt om de gröna rummen med dess höga kulturhistoriska värden.

Ytterligare inventeringar och analyser av kulturmiljöer

Som anförs i kap 7 ”Genomförande och uppföljning” krävs en uppföljning och komplettering av tidigare gjorda inventeringar. Detta är en mycket omfattande uppgift. Som underlag för den av kommunfullmäktige november 1988 antagna klassificeringen av särskilt värdefulla bebyggelsemiljöer finns dock redan detaljerade beskrivningar av dessa miljöer med ett omfattande faktaunderlag med områdeshistorik och bebyggelseinventeringar.

Ett förslag skulle kunna vara att engagera hembygdsföreningarna att genomföra kompletterande inventeringar förslagsvis under Upplandsmuseets ledning och härvid tillhandahålla noggranna instruktioner till föreningarna om hur detta arbete ska genomföras för att uppnå ett enhetligt resultat.

Vid komplettering med ny bebyggelse i kulturhistoriskt värdefulla miljöer bör dels kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bevaras och dels ny bebyggelse samspela väl med äldre bebyggelse för att uppnå en god helhetskaraktär, vilket inte hindrar en utformning med vår tids formspråk. Det bör därför i kulturmiljöprogrammet anges en regel inför all planering och andra förändringar i den byggda miljön att förändringar alltid föregås av uppdatering av inventeringar och analys av hur kulturhistoriska värden bör tillvaras. Dessutom bör detaljplanerna förses med gestaltningsprogram med vissa riktlinjer för att garantera en god helhetsverkan i miljöer med både äldre och ny bebyggelse.

Några påpekanden som rör lagstiftning mm

Sid 14: I texten anges att Länsstyrelsen kontrollerar att kulturmiljölagen följs. Det bör även anges att Länsstyrelsen kontrollerar att miljöbalken följs, bl a avseende riksintressen.

Sid 14: I texten anges att kommunerna enligt miljöbalken ska tillgodose riksintressena i sina översiktsplaner. Detta gäller emellertid inte bara översiktsplanering. Det bör anges att kommunerna i all planläggning, såväl översikts- som detaljplanering, samt i ärenden om bygglov och förhandsbesked ska tillämpa bestämmelserna enligt 3 och 4 kap miljöbalken.

Sid 16: På kartan över kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är kv Seminariet inte på något sätt utpekat trots att kvarterets höga kulturvärde fastslagits genom att Mark- och miljööverdomstolen har upphävt en ny detaljplan med hänvisning till påtaglig skada på riksintresset.

Sid 26: Rubriken är ”Kulturmiljölagen” och på första raden står det ”kulturminneslagen”. Lagen omnämns på många ställen i handlingen ibland som kulturminneslagen och ibland som kulturmiljölagen vilket är förvirrande. Eftersom namnet på lagen nu ändrats till kulturmiljölagen bör detta namn användas genomgående.

Sid 289: I texten anges att innan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987 gällde byggnadslagen från 1947. Här bör anges att även byggnadsstadgan från 1959 gällde. Plan- och bygglagen 1987 ersatte således både 1947 års byggnadslag och 1959 års byggnadsstadga.

Sammanfattning

• Programmet borde ha arbetats fram i samarbete med nämnder/kontor som kommer att använda programmet i den löpande ärendehanteringen, framförallt plan- och byggnadsnämnden och kontoret för samhällsutveckling.

• Det är utmärkt att samla kunskapsunderlag om kulturmiljövården i ett program. FVU anser dock att programmet är alldeles för allmänt hållet för att kunna fungera som stöd och vägledning i ärendehanteringen. För att kulturmiljöprogrammet ska bidra till en större respekt för kulturhistoriska värden bör det därför innehålla betydligt mera tydliga riktlinjer sedda enbart utifrån kulturmiljöns värden. Avvägningar mot andra intressen sker senare i planeringen och i bygglovhanteringen. Kulturmiljöprogrammet bör utgöra underlag för översiktsplanen, inte tvärtom.

• Programmet bör kompletteras med tydlig information till enskilda fastighetsägare i form av konkreta riktlinjer för olika byggnadstyper och miljöer, gärna i form av informationsblad som riktar sig till olika ägarkategorier.

• Det är svårt att navigera i programmet. Strukturen, bör ses över, kartorna bör tydligare kopplas till texterna, viktiga slutsatser bör markeras och information i olika typer av frågor bör samlas på en plats för att programmet ska bli tydligare och mera användarvänligt för den löpande ärendehanteringen.

• Det är värdefullt att sammanfatta den historiska utvecklingen och kulturvärden i de olika områdena. Dessa beskrivningar bör dock vara betydligt djupare och mera omfattande.  Analyser bör genomföras och med utgångspunkt från dessa bör riktlinjer formuleras för respektive miljö utifrån dess unika egenskaper och karaktärsdrag. Vidare bör faktakontroll ske. Felaktigheter och utelämnanden av den art som förekommer i beskrivningen av Tensta socken minskar tilltron till hela kulturmiljöprogrammet. Områdesbeskrivningarna kan gärna utformas som informationsblad som kan hämtas på nätet.

• FVU föreslår att länk till handlingen för områdesbestämmelserna läggs in under respektive kyrkomiljö i den digitala versionen av kulturmiljöprogrammet; dessa handlingar innehåller utmärkta beskrivningar av respektive områdes historia.

• FVU vill med kraft framhålla vikten av att rivningsansökningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse eller byggnader som ingår i kulturhistoriskt värdefulla miljöer remitteras för yttrande till sakkunniga, både till kulturnämnden/kulturkontoret och till Upplandsmuseet.

• Kulturmiljöprogrammet föreslås kompletteras med ett särskilt avsnitt om de gröna rummen i Uppsala, en viktig del av stadens kulturarv.

• Det är en angelägen uppgift att uppdatera och komplettera inventeringarna av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. I detta arbete skulle förslagsvis hembygdföreningarna kunna engageras att arbeta utifrån en enhetlig metod under ledning av Upplandsmuseet. I kulturmiljöprogrammet bör anges att vid allt planarbete och vid förändringar i byggda miljöer bör det vara regel att ta fram underlag genom att uppdatera inventeringar och göra en analys av hur kulturmiljövärdena kan tillvaratas. Vid detaljplanering för kompletteringar med ny bebyggelse bör det alltid upprättas ett gestaltningsprogram för att garantera ett gott samspel mellan äldre och ny bebyggelse.

• FVU anser inte att programmet kan föras vidare i nuvarande form eller med smärre förändringar. Programmet bör helt omarbetas och kompletteras utifrån ovan nämnda synpunkter.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Carl Erik Bergold               Anna Micro Vikstrand

Ordförande                           Styrelseledamot                 Styrelseledamot