Tar vi vara på den kvalitet som återstår?

Så låt oss ta vara på det som finns kvar av Uppsala innerstades resterande kvaliteter, skriver Olof Antell

Paradgata? Några reflexioner

” Och så kom vi till en sta, där stod husen ra i ra”. Så står det i Arosenius barnbok Kattresan. Det är ju en enkel och bra beskrivning av hur en stad ser ut. Sen måste man lägga till ett centralt placerat torg, en kyrka, ett rådhus, ett stadshotell, en större skolbyggnad, en hamn sedan en järnvägsstation med tillhörande park, ett sjukhus, en begravningsplats och förstås en stadspark. I vissa städer ett slott, en domkyrka, en teaterbyggnad och ett universitetshus. I äldre städer finns rester av en medeltida stad kring kyrkan och en mer strikt ordnad bebyggelse i fyrkantiga kvarter kring torget och järnvägsstationen. Så ser också Uppsalas stadskärna ut.

Liksom de flesta svenska städer har en betydande del av staden rivits på 60- och 70-talen och ersatts med ensartade affärskvarter och gågator. I Uppsala revs merparten av alla gamla trähus i staden öster om Fyrisån och något färre väster om ån där fler hus var byggda i sten och tegel. Men i Luthagen bortom Skolgatan revs det friskt och utan urskillning. Även det Rappska huset vid Sysslomansgatan med sin praktfulla jugendfasad, offrades åt grävskoporna!

1643 års stadsplan präglar ännu det som nu är stadens centrum. Ett torg med en huvudgata i varje väderstreck som leder ut ur staden. Det är en stadsplan med romersk förebild, ett mer än två tusen år gammalt mönster för hur en stad bör organiseras. Kring torget uppfördes mer betydande byggnader och ett rådhus. I kvarteren kring huvudgatorna handels och hantverkargårdar med bostadshus längs gatan och uthus, stall och ladugårdar, magasin och byggnader för tillverkning och lager i kvarterets inre. I dag finns mer samlade rester av denna bebyggelse kvar i Svartbäcken mellan S:t Olofsgatan och Skolgatan. Under 1800-talets andra hälft och kring sekelskiftet byggdes större hus längs Bangårdsgatan, och Kungsgatan som med stationsbygget 1866 blev viktiga huvudgator. Kring torget uppfördes några ståtliga hus och rådhuset fick ny kostym.

I hundra år växte staden sedan i lugn takt fram till 1958. Då kom en stadsplan i modernistisk anda som blev startskottet för rivningen av innerstaden. Vackra hus med både bostäder och handel ersattes av nya trista butiks- och kontorshus, och gator skulle breddas för att släppa fram buss- och biltrafik, men dessbättre blev inte allt som planerats genomfört.

Föreningen Vårda Uppsala bildades som en reaktion på rivningen av det Lokkska huset vid Stora torget och på det till torgmiljön illa anpassade nya Tempohuset med sin märkliga betongfasad. Nu 55 år senare ser vi resultatet av en om- och nybyggnad på samma plats som om möjligt ännu sämre tar fasta på torgets karaktär och den omgivande bebyggelsen. Häromveckan invigdes också den första etappen av den så kallade Paradgatan, i stort sett bara en upprustning av trottoarer och gatubelysning på Drottninggatan från Nybron upp till Carolina. Men var det inte i somras något av Speers anda över de gigantiska armaturstolparna med sina standar? Som om backen vore redo för taktfast marscherande kängor. I tillfällig julskrud är denna association dessbättre inte lika tydlig. Och Carolina Redivivas stiliga fasad? Den kan inte mer ses eller fotograferas på håll utan att den nykaklade värmecentralen hamnar i blickfånget.

Nu återstår resterande etapper. Stora torget och angränsande gator och gränder är starkt påverkade av det dominerande plåthölje som täcker Åhlenshuset. Men annat oroar nu. Det vore önskvärt att bussarna även i fortsättningen tilläts parkera vid torget i stället för vid Vaksalagatan. De eleganta glaskurerna från torgets förra renovering borde få bli kvar och den gamla gjutjärnskandelabern behålla sin plats. Torget har varit en central punkt för stadens kollektivtrafik alltsedan spårvagnarna träffades på torgets mitt. Det ger torget liv och gör det till en naturlig mötesplats. Det är där man som resenär in till centrum vill stiga av.

Vaksalagatan från Dragarbrunnsgatan och framåt är sedan länge breddad och anpassad till trafikapparaten. Usikten österut på Vaksalagatan är ingen vacker syn. Den fula och nedklottrade järnvägviadukten bryter snöpligt gatan och blir inte lätt att åtgärda. Passagen under järnvägen vid Resecentrum visar vilken svår uppgift det är fråga om. Planerna på att göra om samma misstag vid S:t Persgatan och S:t Olofsgatan bör därför skrinläggas. En enkel gång- och cykeltunnel vid S:t Olofsgatan räcker. Man kan gott vänta på att tågen passerar om man valt just den färdvägen med sin bil. Det är ju gång-, cykel- och kollektivtrafik som ska prioriteras nu. Efter järnvägsbron fram till Vaksala torg domineras omgivande bebyggelse av Konserthuset med dess överdrivna skala. Här finns ännu några kvarter med äldre byggnader och vid torget bland annat Leches vackra skolbyggnad. Med konserthusbygget försvann ett helt 1800-talskvarter. Det stiliga huset med den anrika cykelaffären i dess hörn mot Vaksalagatan får vi aldrig tillbaka.

Så låt oss framförallt ta vara på det som finns kvar av innerstadens resterande kvaliteter, dess ljusa gaturum, husens detaljrikedom och deras färg- och materialvariationer, den måttliga skalan. Vi har mer att lära av av 1800-talet och det tidiga 1900-talets stadsbyggande än av dagens enahanda modernism. Gator och byggnader ska liksom musik byggas med känsla för skönhet och förmedla det också.

För Föreningen Vårda Uppsala

Olof Antell, ordförande