Föreningen Vårda Uppsala 2013-11-08
Svea Hovrätt,
Rotel 0602
Mark- och miljööverdomstolen
Box 2290
103 17 Stockholm
Mål nr P 8800-13 060206
Detaljplan för kv Seminariet i Uppsala kommun
Med anledning av föreläggande 2013-10-30 från Mark- och miljööverdomstolen, MMÖD, ber Föreningen Vårda Uppsala, FVU, att få avge följande yttrande avseende Uppsala kommuns överklagande, daterat 2013-10-25, av Mark- och miljödomstolens, MMD, dom 2013-09-09 i mål nr P 1483-13.
FVU åberopar talerätt enligt 13 kap. 6§ ÄPBL och hänvisar i den delen till stadgar och annan information, som ingivits till tidigare instans. MMD tillerkände FVU talerätt i miljöskyddsärenden i dom 2012-12-07 i mål nr P 6473-12.
Yrkande
FVU yrkar att kommunens överklagande avslås och hemställer om fastställelse av MMD:s dom. FVU hemställer vidare att MMÖD håller syn i målet.
Grunder
FVU åberopar sina till Länsstyrelsen i Uppsala län och till MMD anförda grunder för överklagandet av detaljplanen och påstår således sammanfattningsvis dels att bebyggelseprojektet enligt den överklagade detaljplanen skulle komma att medföra en betydande miljöpåverkan och innebära påtaglig skada på det område av riksintresse för kulturmiljövården som kv Seminariet utgör och att detaljplanen därigenom strider mot 2 kap. 2§ ÄPBL och 3 kap. 6§ andra st. MB, dels att i detaljplaneärendet ej redovisats att detaljplanen avviker från gällande översiktsplan ifråga om parkprogrammet för stadsdelen, vilket strider mot 5 kap. 24§ första set samt 26§ andra set ÄPBL. FVU hänvisar här till sina överklaganden till Länsstyrelsen och till MMD vari talan utvecklas.
FVU anför härutöver följande:
Påtaglig skada på riksintresset
I kommunens skrivelse hänvisas till den kommunala självbestämmanderätten vad gäller markanvändningen och anförs att det i första hand är länsstyrelsens uppgift att bevaka om en detaljplan strider mot riksintressen. Kommunen menar att en anpassning skett i förslagets utformning för att tillgodose riksintresset. Kommunen ifrågasätter vidare uppgiften att anläggningen är unik i sitt slag i landet.
FVU:s kommentar:
De utlåtanden som finns i ärendet och som avgivits av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och även av Länsstyrelsens egna experter är helt samstämmiga; i skrivelserna lyfter dessa expertorgan tydligt fram vilken påtaglig skada på riksintresset ett genomförande av den upphävda detaljplanen skulle innebära. Instanserna påtalar just vikten av att bevara helheten i miljön för att inte påtagligt skada riksintresset. Det är således helheten – de högklassiga byggnaderna, deras lägen i parkmiljön, den bevarade gröna strukturen och sambandet mellan parkens olika delar som ett representativt exempel på seminarieträdgårdar enligt 1914 års seminariestadga – som konstituerar det höga kulturhistoriska värdet. Detta värde går förlorat om stora delar av området exploateras såsom föreslås. De små justeringar som skett i den upphävda detaljplanen under planprocessen har ringa betydelse i detta sammanhang.
Syftet med att ett område utpekas som riksintresse är att det ska garanteras ett starkt skydd. SLU anför i sitt utlåtande till skillnad mot kommunen ”att anläggningen är i princip oförändrad vilket gör den unik i sitt slag i landet”, så unik att SLU har bedömt att miljön är av byggnadsminnesklass. Ansökan om byggnadsminnesförklaring föreligger också. Seminariebyggnaderna med park och trädgård är en välbevarad miljö av så högt värde att den angår hela Sverige. Det faktum att anläggningen är unik i landet stärker ytterligare behovet av att hela miljön bevaras.
Enligt Florens-deklarationen, ICOMOS 1982, den internationella deklarationen för bevarande och restaurering av historiska trädgårdsanläggningar, parker och landskap, ska historiska trädgårdsanläggningar bevaras som historiska minnesmärken. Om en anläggning är knuten till en byggnad, utgör denna ett omistligt komplement till anläggningen. Det ankommer på ansvariga myndigheter att skydda historiska trädgårdsanläggningar. Bevarandet ska säkerställas inom ramen för den fysiska planeringen. Innebörden av deklarationen är således att historiska trädgårdsanläggningar jämte därtill hörande byggnader ska bevaras och skyddas i sin helhet.
Det bör noteras, eftersom det är viktigt för bedömningen av skadan på riksintresset, att MMD betonar att Seminarieområdet utgör ett eget riksintresse, att det således inte bara utgör en del av ett större riksintresseområde (C 40 Uppsala stad).
I kommunens överklagande förbigås det faktum att ansvariga experter hos länsstyrelsen – länsarkitekten, länsantikvarien och en planhandläggare – anfört avvikande mening mot länsstyrelsens beslut. MMD har däremot grundat sin bedömning på de sakkunnigas utlåtanden och kommer i sak till den, enligt FVU:s uppfattning, helt korrekta slutsatsen, att det utan vidare står klart att detaljplanens genomförande skulle medföra en påtaglig skada på de riksintresseskyddade värdena. Kommunens kritik mot MMD:s snabbspårsliknelse vad gäller prövningen enligt 12 kap. ÄPBL framstår som poänglös. Det är knappast rimligt att uppfatta MMD:s resonemang på annat sätt än att prövning enligt 12 kap. ÄPBL inte hindrar en besvärsprövning enligt 13 kap. ÄPBL som innebär att riksintresseskyddet bedöms på talan av besvärsberättigade. FVU delar i och för sig kommunens inställning, att riksintresseskyddet är en primär uppgift för länsstyrelsen enligt 12 kap. ÄPBL, men hävdar, att länsstyrelsens bedömning i samband med prövning av ett överklagande av ett planbeslut enligt 13 kap. ÄPBL kan överprövas på sätt som MMD gör i detta fall och som stämmer med stadgad praxis från Regeringsrätten. Grannar m fl skulle annars inte kunna få en fullständig prövning av sin sak om de inte fick åberopa såväl enskilda som allmänna intressen, även riksintressen, och miljöorganisationer, som FVU, skulle vara begränsade till att anföra andra allmänna intressen än riksintressen, något som knappast framstår som meningsfullt och inte heller i god överensstämmelse med Århuskonventionen. FVU anser ytterligare, att även i fall enligt nya PBL, då enbart ren laglighetsprövning görs i högre instans, lagstridigheter såvitt gäller allmänna intressen och riksintressen rimligen måste kunna påtalas av besvärsberättigade enskilda och miljöorganisationer[1].
Som bevis åberopas yttranden av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet och länsstyrelsen inkl. yttrande med avvikande mening mot länsstyrelsens beslut.
Mot bakgrund av ovanstående vidhåller FVU att detaljplanens genomförande skulle medföra påtaglig skada på riksintresset och att planen sålunda strider mot 2 kap. 2§, ÄPBL samt 3 kap. 6§ andra st, MB.
Avvikelse från kommunens översiktsplan
Kommunen hävdar att den upphävda detaljplanen inte strider mot översiktsplanens intentioner eftersom en allmän park på 1,5 hektar säkerställs i planen samt att den i översiktsplanen redovisade strukturen inte ska ses som definitiv. Kommunen anför också att Seminarieparken kopplas samman med grönstrukturen vid Fyrisån. Vidare anger kommunen att Seminarieträdgården idag är privat.
FVU:s kommentar:
I stadsplaneringen brukar man tala om parker på olika nivåer – närparker, lokala parker och stadsdelsparker (enligt Boverkets terminologi). En motsvarande nomenklatur återfinns i Uppsalas översiktsplan nämligen småparker, kvartersparker (1,5 ha) samt stadsdelsparker (ca 5 ha eller större). I översiktsplanen anges vidare att i en del stadsdelar saknas större parker och att där bör nya planeras in.
I den aktuella stadsdelen saknas en stadsdelspark och i översiktsplanen redovisas en sådan i kv Seminariet, till skillnad mot den betydligt mindre kvarterspark som redovisas i den upphävda detaljplanen. En viktig omständighet i sammanhanget är att det inom rimligt avstånd från bostadsbebyggelsen inte finns någon alternativ lika stor yta i stadsdelen, som skulle kunna fungera som stadsdelspark. Seminarieparken är således det enda återstående området där det är möjligt att få till stånd en sammanhängande park av en storlek som kan anses motsvara en stadsdelspark. Ett genomförande av detaljplanen skulle innebära att denna möjlighet går till spillo. Kontakten med mindre grönområden i anslutning till Fyrisån är ingen ersättning för en stadsdelspark. En stadsdelspark i stadsdelen blir för övrigt alltmer angelägen med hänsyn till den omfattande nyexploatering som skett och sker i stadsdelen med bostadsområden med hög exploateringsgrad. Till skillnad mot vad kommunen anger avviker således detaljplanen på ett avgörande sätt från översiktsplanens intentioner utan att detta redovisats vare sig i kungörelsen eller i planhandlingen.
Slutligen bör påpekas att det leder tanken fel att enbart påstå att Seminarieparken idag är privatägd utan att också nämna att gällande detaljplan anger allmänt ändamål och att parken således idag är tillgänglig för allmänheten. I denna del hänvisas till figur 4.10 på sid 63 i Översiktsplan 2010 för Uppsala kommun.
Mot bakgrund av ovanstående påstår FVU att den upphävda detaljplanen också strider mot 5 kap. 24§ första stycket samt 26§ andra stycket ÄPBL.
Sammanfattningsvis yrkas alltså fastställelse av Mark- och miljödomstolens dom 2013-09-09 i mål P1483-13 avseende detaljplan för Uppsala, kvarteret Seminariet.
För Föreningen Vårda Uppsala
Uppsala dag som ovan
Kristina Berglund Ulla Björkman
Ordförande Styrelseledamot
[1] FVU vill i sammanhanget åberopa en aktuell artikel i ämnet, författad av professorn i miljörätt vid Uppsala universitet, Jan Darpö: ”Allmänna och enskilda intressen. Om prövningens omfattning vid överklagande av detaljplaner”. Artikeln är publicerad i Rättsbanken.