2005-12-12

Till Statens Fastighetsverk

ang. tillkommande byggnader för serviceändamål i Linnéträdgården.

Föreningen Vårda Uppsala har fått kännedom om att tidigare förslag till uppförande av uthusbyggnader att användas för Linnéträdgårdens servicebehov förkastats samt att nu ett helt annat förslag utarbetats. Föreningen vill med anledning av detta framföra ett antal synpunkter. Men först några ord om Linnéträdgårdens betydelse för Uppsala och internationellt.

Linnéträdgården i lokalt, svenskt och internationellt perspektiv
Anläggningen går som bekant tillbaka till Olof Rudbeck d ä:s tid. Den tilläts under en tid förfalla, men Svenska Linnésällskapet har förtjänstfullt återställt dess utseende från 1745, då den omgestaltades av Linné enligt en av honom upprättad plan. Växtbeståndet överensstämmer så långt möjligt med det dåvarande urvalet. Även orangeriet är från 1700-talet och gäller för att vara ritade av Hårleman, även om inga ritningar finns kvar. Det uppfördes efter stadsbranden 1702 i samband med stadens återuppbyggnad. De snedställda glasväggarna, som skulle samla värme och ljus försvann dock i en ombyggnad på 1800-talet, men byggnaden bibehöll sin hårlemanska karaktär. Linné flyttade i början på 1740-talet in i den gamla rudbeckska prefektbostaden från 1693 (nuvarande Linnémuseet), som han lät rusta åren 1741–43. Det som tillkommit efter denna tid är i stort sett endast gårdens mäktiga lindar, strax innanför grindarna. Men även de är av imponerande ålder och började växa för bortåt ett par sekel sedan. De bör självfallet bevaras. Många generationer uppsalabor har heta sommardagar funnit svalka under dem och inordnat dem i sin uppfattning om hur denna gårdsmiljö skall se ut.
Linnéträdgårdens förgård med prefektbostaden var, medan de båda uthusen stod kvar, en typisk stadsgård, där djurhållning mm i äldre tid ingick i bilden. På denna typ av bebyggelsemiljö finns idag få exempel. Grillska gården kan nämnas liksom Geijers- och Ihregårdarna. 1950-talet såg De Geerska gården vid Kungsängsgatan försvinna. Av 1700-talsmiljöer finns överhuvudtaget föga kvar i Uppsala. Från uppsalaperspektiv är den här aktuella gårdsmiljön alltså så viktig, att största varsamhet måste iakttas vid varje nödvändig förändring. Den hör hemma i gammal uppsalatradi-tion. Om man vidgar perspektivet till att omfatta hela landet ingår Linnéträdgården med byggnader som ett av de viktigaste objekten i kategorin skyddade linnéminnen med stor attrak-tionskraft både för fackmän och intresserade lekmän. Denna aspekt gäller för övrigt också internationellt. Få svenskar torde vara så kända världen över som Linné och dra så många besökande till Sverige.
Men man behöver inte vara speciellt botaniskt intresserad för att sätta värde på Linnéträd-gården. När den nutida besökaren stiger in i bakom det omgivande planket, öppnar sig en i övrigt sedan länge försvunnen värld. Besökaren förflyttas nästan tre sekel bakåt i tiden, en stor upplevelse. Skyddad från alla påminnelser om nutiden kan man dessutom i denna oas söka en stunds ro, fjärran från buller och stress. Många uppsalabor använder trädgården så.

Förslag till nya uthus av april 2001
Frågan om nya uthus på den plats där, enligt det akrellska sticket i Busser (se bilaga), uthus fanns på Linnés tid har varit Föreningen bekant sedan 2001. Föreningen ställde sig då (2001) positiv till nybyggnadsplanerna, dels därför att ett stort behov av ytterligare utrymme för en rationell drift av anläggningen föreligger, dels för att det dåvarande förslaget till uthus tog utmärkt stor hänsyn till den känsliga miljön och de nya husen inte skulle te sig som främmande inslag i densamma och därmed bryta den ovan beskrivna stämningen av ett svunnet 1700-tal. Det tidigare förslaget underordnade sig så nära som möjligt det kvarvarande huset (prefektbostaden/Linnémuseet) och lyckades ändå inrymma det önskade tillskottet av lokaler.

Ändrade planer och motivet för detta
Enligt den information som nått Föreningen är det ovanbeskrivna förslaget inte längre aktuellt. I dess ställe föreligger ritningar till servicebyggnader med ungefär samma placering som det föregående hade men med en modern formgivning, som – utan att vara uppseendeväckande eller mindre tilltalande i estetiskt hänseende – bryter den ovan beskrivna, unika stämningen. Som vi förstått det, skulle anledningen till denna beklagliga vändning i de så länge och med sådan omsorg utformade byggnadsplanerna vara ett önskemål från antikvariskt håll med motivering:

att de byggnader som föreslås i förslaget av år 2001 inte är motiverade från kulturhisto- risk synpunkt, detta eftersom de inte skulle bli exakta kopior av de tidigare befintliga,

att de skulle ha en annan funktion än de ursprungliga och därmed inte tillföra miljön
ett pedagogiskt värde,

att de två byggnadskropparna med mellanliggande servering skulle bli ett nytt och
dominerande inslag i den byggnadsminnesmärkta anläggningen,

att ett omfattande system av ramper skulle bli nödvändigt av tillgänglighetsskäl samt

att det skulle vara bättre med en byggnad som tog mindre plats i anspråk i förhållande till parkmiljön.

Föreningen Vårda Uppsala delar inte tillfullo dessa synpunkter. Föreningen instämmer visserligen i att parkmiljön är viktig och att en pedagogisk aspekt bör stå högt på listan över önskemål samt att fullständiga kopior inte går att skapa. Dock är detta, som Föreningen ser det, inte nödvändigt för ett bibehållande av 1700-talskaraktären på anläggningen. Husen kan mycket väl till proportioner och med tidsmässigt passande fasadmaterial samt med den placering som framgår av det nämnda sticket återskapa gårdsatmosfären från 1700-talet, även om de gamla lindarna troligen tillkommit först på 1800-talet. Uppsala skulle därmed återfå en av sina stadsgårdar. Att i inredningen återskapa 1700-talet med dess plats för hästar, vagnar, bykstuga, apbur etc vore givetvis orimligt, i synnerhet som innehållet (hästar, vagnar etc) skulle vara ännu svårare att återställa. Föreningen kan, även om originalbyggnaderna eller deras rumsbildning och inte heller deras innehåll kan återskapas, ändå se ett pedagogiskt värde i återskapandet av gårdsmiljön. Tillgänglighetsfrågan torde vid detaljplaneringen kunna lösas utan alltför störande arrangemang. De två ramper som visas i förslaget från 2001 vänds för övrigt inåt gården med serveringen och blir alltså inte synliga annat än för kafébesökarna. Men givetvis är det önskvärt, att denna fråga kan lösas så diskret som möjligt.

Förslag till servicebyggnader i Linnéträdgården av september 2005
Föreningen ställer sig direkt avvisande till det nya förslaget och ber att få återkomma, om detsamma skulle komma i fråga för att realiseras. Vi upprepar, att det inte är den föreslagna byggnaden i sig som det är fel på utan att den förekommer i detta sammanhang som ett fullständigt avvikande inslag i miljön och genom detta för alltid utplånar ett av de verkligt stora attraktionsvärdena hos denna miljö, nämligen atmosfären av 1700-tal. Detta förslag tar också föga mindre plats än det tidigare, vilket i och för sig är oundvikligt, om de önskade funktionerna skall få plats.

Föreningen kan se en poäng i uppförandet av de önskade byggnaderna, som vad gäller själva grupperingen av huskropparna är densamma i båda förslagen. Genom att en gård bildas mellan dem och serveringsfunktionen förläggs till denna döljs för den inträdande de stolgrupper, parasoll och annat som är nödvändigt för servering sommartid. De senaste åren har denna funktion skötts från andra sidan gatan och gjort det första intrycket av miljön skräpigt och störande för ögat.
Mycket omsorg lades under det sena 1900-talet genom dåvarande landsantikvarien Ola Ehns försorg ned på att bevara handelsgårdarna i kvarteret mitt emot Linnéträdgården. Hela kvarteret med sina fint anpassade nybyggnader, bland annat fasadräckan från Järnbron och upp genom gränden mot Linnémuseet, utgör idag en ren attraktion från stadsmiljösynpunkt. I denna ensemble av äldre stadsmiljö utgör Linnéträdgården höjdpunkten. Låt oss inte förminska dess värde genom okänslig miljöbehandling!
Runt om i Europa förekommer återställanden av och anpassningar till gamla, värdefulla miljöer. Hur det sker beror på det enskilda fallet. Ibland byggs rena kopior av exteriörer, ibland modifie-rade men tidsmässigt anpassade varianter. När det gäller de planerade servicebyggnadernas yttre, bör de underordna sig prefekthusets gårdsmiljö och till typen utgöra diskreta versioner av 1700-talets uthusbyggnader.

Inför Linnéjubileet är det angeläget att byggnaderna verkligen kommer till stånd. Men det är ännu nödvändigare, att de inte fördärvar befintliga värden hos denna sevärdhet.

För Föreningen Vårda Uppsala
Uppsala dag som ovan

Anna Nilsén, tf ordf, Bengt Jonsell, styrelseledamot,
docent i konstvetenskap professor bergianus emeritus

För kännedom till

Rektor, Uppsala universitet
Universitetets byggnadsavdelning

Svenska Linnésällskapet
Linnémuseet

Landsantikvarien
Länsantikvarien
Stadsantikvarien

Byggnadsnämnden i Uppsala kommun