Föreningen Vårda Uppsala (FVU) tog i en debattartikel i UNT den 18 augusti upp några ytterst viktiga frågor för vår lokala demokrati. Den och tidigare artiklar i samma ämne har av Uppsalas politiska ledning bemötts med en oroväckande tystnad. Den övergripande frågan var om Uppsalapaketet innebär att kommunledningen i praktiken har avtalat bort det lokala medborgarinflytandet i flera viktiga stadsbyggnadsfrågor. En annan fråga var avsaknaden av ett väl dokumenterat faktaunderlag för föreslagen infrastruktur. Vår oro grundades på den kritik som Riksrevisionen under våren riktat mot de så kallade storstadsavtalen, där staten utlovar investeringar i transportinfrastrukturen mot att storstäderna lovar att bygga ett preciserat antal bostäder.
Kritik liknande den Riksrevisionen riktat mot storstadsavtalen bör riktas mot det avtal som staten, Region Uppsala och Uppsala kommun har träffat avseende utbyggnad av fyrspår, spårväg och bostadsbyggande. Det är oacceptabelt om detta avtal används för att kringgå syftena med de lagstadgade processer som järnvägslagen och plan- och bygglagen (PBL) anger. Vi är allvarligt bekymrade över att den fortsatta planeringen kommer att uppfattas som ett spel för gallerierna och att avtalet kommer att användas som ett orubbligt argument för att driva igenom de i avtalet redovisade projekten utan att ge utrymme för ett reellt inflytande från sakägare, medborgare, organisationer och andra som har beaktansvärda synpunkter.
Det finns en hel del att invända mot de senaste framlagda förslagen. Vid samråden avseende dels den fördjupade översiktsplanen för den sydöstra staden, dels detaljplanen för kapacitetsstark kollektivtrafik har FVU pekat på ett antal faktabrister och lämnat konstruktiva förslag på förändringar. Omfattningen av utbyggnaden av den sydöstra staden bör med hänsyn härtill reduceras kraftigt. Samtidigt bör planen på en spårvägsförbindelse över Årike Fyris utgå. Att bygga en ny stad eller isolerad större stadsdel under en begränsad tid är en utmanande uppgift. Det finns i Sverige inget bra exempel på där detta har lyckats. En spårvägsutbyggnad kan vara motiverad i vissa sammanhang. Kommunen har dock inte visat att ett sådant sammanhang finns i det förslag som har presenterats. Dessutom saknas en betryggande ekonomisk analys och redovisning av förutsättningarna för genomförandet.
För Knivsta kommun innebär fyrspåravtalet att kommunen åtagit sig att bygga 15 000 bostäder till år 2057, ett avtal som alltså sträcker sig nästan fyrtio år framåt i tiden. När en lokal opinion i Knivsta ifrågasatte den omfattande utbyggnaden begärde kommunen en omförhandling med staten i syfte att halvera antalet utlovade bostäder. Denna begäran avslogs av regeringen i december 2020. Nu sitter man fast med ett avtal som reducerar möjligheterna till påverkan från berörda i kommunen och även låser handlingsutrymmet för kommande politiker under mycket lång tid. Vilket handlingsutrymme finns det för Uppsala kommun om en stark opinion, tillsammans med företrädare för natur- och andra miljöintressen, motsätter sig en utbyggnad av ”ett nytt Sundsvall”? Vad gäller om vi efter nästa års val får en majoritet i kommunfullmäktige som vill ha en mer försiktig utbyggnad av staden? Vilket utrymme har en sådan majoritet för att då genomföra sin politik?
Vi menar att staden, liksom även andra delar av kommunen, måste utvecklas i en aktiv dialog med oss alla som lever och verkar i kommunen. Detta oavsett om det rör sig om rivning av ett omtyckt hus, byggande i en historisk miljö, anläggande av en spårväg eller uppförande av en ny stad. Dialogen måste ge utrymme för ett reellt inflytande. Det är en demokratiskt fundamental uppgift för kommunen att värna det sedan länge etablerade kravet på lokalt medinflytande. Den uppgiften ska inte förhandlas bort. Vi förväntar oss att alla partier i Uppsalas politiska ledning redovisar hur de ser på de viktiga frågor som vi på nytt har uppmärksammat här.
För Föreningen Vårda Uppsala
Bo Aronsson Sten Åke Bylund