Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                                       2013-11-29

753 75 Uppsala

Ang. Detaljplan för del av kv Diset mm., Uppsala kommun. Dnr2012/20200-1. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t.o.m. 2013-11-29. Planförslaget gäller tillskott med flerbostadshus på mark nu utnyttjad för parkering, dels inom kvarteret, dels i nuvarande ”parkeringskvarter” mellan Gränby bilgata och Vaksalagatan. Utöver bostäder (90 lägenheter) ingår lokaler för affärs- och serviceverksamhet i läge längs Vaksalagatan.

FVU:s synpunkter

FVU finner syfte och förslag till utförande gott. Förslaget ansluter till riktlinjerna i ÖP 2010 med utveckling av huvudtrafikleder (stomlinjer) till ”stadsstråk”, med gatubild och innehåll som anknyter till traditionell innerstad och allmänt bidrar till att utveckla sammanhang inom staden.

Förslaget gäller ett tillägg för att aktivera stadsrummet. Gestaltningen är måttfull med hushöjder på 4-5 våningar med förskjutningar som kan variera i sluttningen ner från Gränbyhöjden. I planhandlingen anges motiv för läge och gestaltning av byggnader med en diskussion om relationen och påverkan till omgivningen, som annars sällan förekommer i plandokumenten. Anslutningen till bebyggelsen i kv. Diset (arkitekt Stig Ancker) – läge, riktning och byggnadshöjd – framstår som vårdad och inkräktar heller inte med skuggverkan. Solstudien är informativ med utgångspunkt i vinterns värstaläge.

Skrivningen om fasadgestaltningen är omsorgsfull och detaljrik, särskilt vad gäller fasadverkan längs ”stadsgatan” (Vaksalagatan). Av hänsyn till siktlinjen anges t ex. restriktioner för balkongutbyggnader. FVU vill här framhålla möjligheten att artikulera fasader med grunt utvinklade burspråk, som ger ljus in i och utsikt från lägenheter. Motivet står att finna ”nästgårds”, i Sala Backe (Gunnar Leche 1950-1953).

FVU ser positivt på skrivningen om gestaltning och utförande av bostadsgård i kv. Diset, där delar av gårdsytan inte ska underbyggas med garage för att möjliggöra plantering med högväxande träd. Omsorgen om befintligt trädbestånd inom planområdet är också tillfredsställande. FVU noterar också som positivt nyordningen inom planeringen med ökad omsorg om cykeluppställning, på bekostnad av bilparkering.

Sammanfattning

FVU finner planen med innehåll och utformning tillfredställande, utvecklad med hänsyn till sin plats och med en omsorg som kunde få bli normerande i kommande stadsplanering. Vi hoppas att genomförandet kommer att motsvara kvaliteten i planillustrationen.

Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund                PO Sporrong           Carl Erik Bergold

Ordförande                        2:e vice ordförande      Styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Svea Hovrätt                                                                                                             2013-11-28

Rotel 0602

Mark- och miljööverdomstolen

Box 2290, 103 17 Stockholm

Ang detaljplan för kvarteret Seminariet i Uppsala.Mål nr P 8800-13  060206

Föreningen Vårda Uppsala har fått föreläggande att senast den 3 december 2013 ange vad Mark- och miljööverdomstolen ska bese vid en syn och vad vi vill styrka (bevisa) med synen. Med anledning härav anföres följande:

Föreningen Vårda Uppsala påtalar i sitt yttrande till Mark- och miljööverdomstolen vikten av att bevara helheten i kulturmiljön för att inte påtagligt skada riksintresset. Det är helheten i kulturmiljön, de högklassiga byggnaderna, deras lägen i parkmiljön, sambandet mellan parkens olika delar och känslan av rymd genom parkens storlek som konstituerar det höga kulturhistoriska värdet.

Syftet med synen är att underlätta rättens bedömning av den skada som uppstår på riksintresset.

Ett genomförande av detaljplanen innebär att nära hälften av grönytan tas i anspråk för bebyggelse, den återstående parkytan avgränsas av höga hus, många träd fälls och vegetationsridån mot norr och väster försvinner. Den unika helheten som byggnader och trädgård utgör skulle för alltid gå förlorad. Vi vill bevisa att detta intrång i den unika miljön är av sådan art att det medför påtaglig skada på riksintresset.

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Till

Kommunstyrelsen   och    Plan- och byggnadsnämnden                                                                                                2013-11-27

Uppsala kommun, 753 75 Uppsala

Ang- detaljplan för kv. Bredablick, del av. Dnr PLA 2012-20195. Samråd.

Med anledning av plan- och byggnadsnämndens remiss i rubricerade ärende får Föreningen Vårda Uppsala, (FVU), anföra följande:

FVU:s synpunkter

Processen

Kommunen anför i sitt senaste beslut om IVE (inriktning, verksamhet, ekonomi) 2014-2017 beträffande stadsutveckling att kravet ökar på systematisk öppenhet, tydlighet och öppenhet för att svara upp mot övriga aktörers och medborgares krav på delaktighet i utvecklingen.

Föreliggande plan har tagits fram som s.k. byggherreplan på uppdrag av byggherren, Kungsblick AB, som är ett samägt projektbolag bildat av fastighetsägarna Impress AB och HSB som omger planområdet. Dessa har tillsammans anlitat tre olika arkitektkontor som genom parallella uppdrag utarbetat förslag till ny bostadsbebyggelse inom planområdet. Vinnande förslag har enligt föreliggande planhandling utsetts av byggherren i samråd med Uppsala kommun genom plan- och byggnadsnämndens presidium. Planen förutsätts efter sedvanlig planprocess med samråd och granskning härefter antas direkt av nämnden enligt delegation, dvs utan behandling i kommunfullmäktige.

Plan- och byggnadsnämndens presidium fungerar i detta ärende således såväl som jury vid framtagandet av föreliggande byggherreplan som myndighetsföreträdare i planprocessen. Detta innebär att presidiet redan före den demokratiska planprocessen troligen slutligt bestämt sig för förslagets utformning, vilket innebär risk för att den demokratiska processen mest blir ett nödvändigt efterspel till ett redan fattat beslut. Det är anmärkningsvärt att inte alla tre arkitektförslagen öppet redovisats för sakägare och andra berörda med tillfälle att ge synpunkter före beslut om det förslag som nu prövas i detaljplan. Detta är ju just poängen med parallella uppdrag, där idén är att arkitektkontoren arbetar utifrån olika direktiv och i öppen dialog med uppdragsgivaren under arbetsprocessen. Här skulle sakägare och andra berörda kunnat tillföra värdefull information i ett tidigt skede av planarbetet. Hanteringen av ärendet synes sålunda inte överensstämma med det krav på delaktighet som anges i beslutet om IVE.

Planförslaget

Kvarteret Bredablick ingår i Uppsala stadskärna som är ett område av riksintresse för kulturmiljövården (K 40 A). Hela stadskärnan förklarades som särskilt värdefull bebyggelsemiljö vid kommunfullmäktiges beslut 1988 (U 20). I översiktsplan 2010 anges att ”Ett av stadens kännetecken är den begränsade höjden hos den historiska stadskärnans bebyggelse, som därmed utgör fond till stadens märkesbyggnader” (sid 74). I översiktsplanen anges vidare som riktlinje för planläggning bl a att ”Inom den historiska stadskärnan ska byggnadshöjderna hållas nere och vid ny- och ombyggnad ska hänsyn tas till omgivningen” (sid 42).

FVU är positiv till en måttlig förtätning av bebyggelsen i kv Bredablick. Kommunens ambition att göra denna del av stadskärnan mer stadsmässig med bl.a. lokaler i bottenvåningen och nya bostäder är positiv. Det är vidare positivt att den nya bebyggelsen vid Kungsgatan anpassats till omgivande hushöjder vid denna gata.

FVU anser dock att tiovåningshuset ej kan accepteras. Detta punkthus blir en främmande och starkt avvikande byggnadskropp både med hänsyn till att skalan och siluetten bryts i den historiska stadskärnan och med hänsyn till närheten till det kulturhistoriskt unika Svartbäcksområdet med Linnéträdgården. Det föreslagna punkthuset strider mot den av kommunfullmäktige antagna översiktsplan 2010 med dess riktlinje för nybyggande i stadskärnan. Enligt FVU:s bedömning skulle ett genomförande av punkthuset innebära påtaglig skada på riksintresset.

Vidare är exploateringsgraden alldeles för hög. Fastighetens yta är ca 1100 m2 och den föreslagna byggrätten är ca 6980 m² vilket innebär ett nettoexploateringstal på 6,35! I planhandlingen anges att ”en av de bärande idéerna bakom kompletteringen av bostadsbebyggelsen i kv Bredablick är att förhöja vistelsekvaliteterna i kvarterets båda gårdsmiljöer.” Detta är en djupt osaklig beskrivning; Det man åstadkommer är tvärtom, trots planer på planteringar mm, att gårdsytan minskar kraftigt, att man förlorar möjligheten att utveckla ett större sammanhängande gårdsrum eftersom gården delas i två mindre gårdar samt att gårdarna för det mesta kommer att ligga i skugga. Även lägenheterna runt gården förlorar solinfall och dagsljus.

FVU föreslår därför att byggnadshöjden i projektet begränsas till högst fem till sex våningar. Hushöjden i östra delen skulle med fördel kunna vara ännu lägre, fyra våningar, för att begränsa de negativa effekterna för de befintliga husen vad gäller minskat solinfall och dagsljus. En begränsning av hushöjderna innebär också att bostadsgårdarnas kvalitet ökar genom flera soltimmar under dagen.

Sammanfattning

FVU anser sammanfattningsvis följande:

• Det är positivt med en måttlig förtätning av kvarteret Bredablick samt att lokaler planeras i bottenvåningen för verksamheter som bidrar till ett ökat stadsliv.
• Den höga hushöjden i kvarterets inre avstyrks med hänsyn till att projektet ej är förenligt med den riktlinje i Översiktsplan 2010 som anger att byggnadshöjden ska hållas nere i den historiska stadskärnan samt att ett genomförande bedöms medföra påtaglig skada på riksintresset.
• Den extremt höga exploateringsgraden bör minskas kraftigt för att gårdarna ska få en högre kvalitet för vistelse samt för att nybygget inte ska medföra minskat solinfall och dagsljus i lägenheterna i de befintliga husen.
• Det är anmärkningsvärt att inte processen med parallella uppdrag ingår i den demokratiska processen bl a mot bakgrund av kommunens ambition om ökad delaktighet i planprocessen enligt IVE.

För Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund                Sten Åke Bylund                 PO Sporrong

Ordförande                         1:e vice ordförande             2:e vice ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                            2013-11-19

753 75 Uppsala

Ang detaljplan för kv Kantorn, del av, Uppsala kommun. Dnr PLA 2012-20223. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t o m 2013-11-19 och ber att få anföra följande.

FVU:s synpunkter

Norra delen av kv Kantorn inom fastigheten Kapellgärdet ger ett monotont och avvisande intryck med 60-talshus i fyra våningar i raka längor med entréerna mot gården. Gårdarna har generösa grönytor och kvarteret omges av parkstråk, ett brett i SO och ett smalare i SV. I norr vetter kvarteret mot Gamla Uppsalagatan och Tycho Hedéns väg.

I planförslaget föreslås förtätning av kvarteret. Enligt förslaget bygger man på tre av längorna så att de blir fem våningar höga med indragen sjätte, medan längan i SO byggs till med fyra hus i vinkel som skjuter ut i parkstråket. Detta ger en positiv effekt genom att ett mera livligt och tillgängligt intryck skapas. Inne på gårdarna tillkommer 12 punkthus i fyra våningar, samtidigt som gårdsytorna reduceras betydligt. I norr och söder bildas gränder med cykelparkeringar och småträd. Den södra gränden kommer att ligga i permanent skugga.

Det finns redan 1000 studentlägenheter i kvarteret, i smålägenheter eller korridorrum, och med den nya planen får man ett betydande tillskott av studentbostäder. Studenter antas bo några år, läsa på sina rum och inte behöva så mycket sol i sina bostäder; den omgivande parken finns för övrigt att tillgå om man vill vara utomhus. Här kan det alltså vara motiverat med högre hushöjder och en hög täthet, även om de så kallade accenterna i sex våningar bör utgå med hänsyn till stadsbilden.

Även om FVU inte har några större invändningar i detta fall är FVU dock tveksam till denna princip för stadsförtätning. Det är viktigt att principen inte tillämpas i kvarter med familjebostäder, där solinfall och rymliga gårdar är en väsentlig kvalitet i stadsmiljön. Som exempel kan nämnas områdena Tunabackar och Sala Backe, områden som konstituerar en del av stadens egenart, den gröna staden. Än en gång vill FVU lyfta fram den stora potential för fortsatt bostadsbyggande som finns i kommunens alla kransorter, många med utmärkt kollektivtrafik till Uppsala.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund,  ordförande                       Kristina Dahlberg, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala                                                                            2013-11-08

Svea Hovrätt,

Rotel 0602

Mark- och miljööverdomstolen

Box 2290

103 17 Stockholm

Mål nr P 8800-13  060206

Detaljplan för kv Seminariet i Uppsala kommun

Med anledning av föreläggande 2013-10-30 från Mark- och miljööverdomstolen, MMÖD, ber Föreningen Vårda Uppsala, FVU, att få avge följande yttrande avseende Uppsala kommuns överklagande, daterat 2013-10-25, av Mark- och miljödomstolens, MMD, dom 2013-09-09 i mål nr P 1483-13.

FVU åberopar talerätt enligt 13 kap. 6§ ÄPBL och hänvisar i den delen till stadgar och annan information, som ingivits till tidigare instans. MMD tillerkände FVU talerätt i miljöskyddsärenden i dom 2012-12-07 i mål nr P 6473-12.

Yrkande

FVU yrkar att kommunens överklagande avslås och hemställer om fastställelse av MMD:s dom. FVU hemställer vidare att MMÖD håller syn i målet.

Grunder

FVU åberopar sina till Länsstyrelsen i Uppsala län och till MMD anförda grunder för överklagandet av detaljplanen och påstår således sammanfattningsvis dels att bebyggelseprojektet enligt den överklagade detaljplanen skulle komma att medföra en betydande miljöpåverkan och innebära påtaglig skada på det område av riksintresse för kulturmiljövården som kv Seminariet utgör och att detaljplanen därigenom strider mot 2 kap. 2§ ÄPBL och 3 kap. 6§ andra st. MB, dels att i detaljplaneärendet ej redovisats att detaljplanen avviker från gällande översiktsplan ifråga om parkprogrammet för stadsdelen, vilket strider mot 5 kap. 24§ första set samt 26§ andra set ÄPBL. FVU hänvisar här till sina överklaganden till Länsstyrelsen och till MMD vari talan utvecklas.

FVU anför härutöver följande:

Påtaglig skada på riksintresset

I kommunens skrivelse hänvisas till den kommunala självbestämmanderätten vad gäller markanvändningen och anförs att det i första hand är länsstyrelsens uppgift att bevaka om en detaljplan strider mot riksintressen. Kommunen menar att en anpassning skett i förslagets utformning för att tillgodose riksintresset. Kommunen ifrågasätter vidare uppgiften att anläggningen är unik i sitt slag i landet.

FVU:s kommentar:

De utlåtanden som finns i ärendet och som avgivits av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och även av Länsstyrelsens egna experter är helt samstämmiga; i skrivelserna lyfter dessa expertorgan tydligt fram vilken påtaglig skada på riksintresset ett genomförande av den upphävda detaljplanen skulle innebära. Instanserna påtalar just vikten av att bevara helheten i miljön för att inte påtagligt skada riksintresset. Det är således helheten – de högklassiga byggnaderna, deras lägen i parkmiljön, den bevarade gröna strukturen och sambandet mellan parkens olika delar som ett representativt exempel på seminarieträdgårdar enligt 1914 års seminariestadga – som konstituerar det höga kulturhistoriska värdet. Detta värde går förlorat om stora delar av området exploateras såsom föreslås. De små justeringar som skett i den upphävda detaljplanen under planprocessen har ringa betydelse i detta sammanhang.

Syftet med att ett område utpekas som riksintresse är att det ska garanteras ett starkt skydd. SLU anför i sitt utlåtande till skillnad mot kommunen ”att anläggningen är i princip oförändrad vilket gör den unik i sitt slag i landet”, så unik att SLU har bedömt att miljön är av byggnadsminnesklass. Ansökan om byggnadsminnesförklaring föreligger också. Seminariebyggnaderna med park och trädgård är en välbevarad miljö av så högt värde att den angår hela Sverige. Det faktum att anläggningen är unik i landet stärker ytterligare behovet av att hela miljön bevaras.

Enligt Florens-deklarationen, ICOMOS 1982, den internationella deklarationen för bevarande och restaurering av historiska trädgårdsanläggningar, parker och landskap, ska historiska trädgårdsanläggningar bevaras som historiska minnesmärken. Om en anläggning är knuten till en byggnad, utgör denna ett omistligt komplement till anläggningen. Det ankommer på ansvariga myndigheter att skydda historiska trädgårdsanläggningar. Bevarandet ska säkerställas inom ramen för den fysiska planeringen. Innebörden av deklarationen är således att historiska trädgårdsanläggningar jämte därtill hörande byggnader ska bevaras och skyddas i sin helhet.

Det bör noteras, eftersom det är viktigt för bedömningen av skadan på riksintresset, att MMD betonar att Seminarieområdet utgör ett eget riksintresse, att det således inte bara utgör en del av ett större riksintresseområde (C 40 Uppsala stad).

I kommunens överklagande förbigås det faktum att ansvariga experter hos länsstyrelsen – länsarkitekten, länsantikvarien och en planhandläggare – anfört avvikande mening mot länsstyrelsens beslut.  MMD har däremot grundat sin bedömning på de sakkunnigas utlåtanden och kommer i sak till den, enligt FVU:s uppfattning, helt korrekta slutsatsen, att det utan vidare står klart att detaljplanens genomförande skulle medföra en påtaglig skada på de riksintresseskyddade värdena.  Kommunens kritik mot MMD:s snabbspårsliknelse vad gäller prövningen enligt 12 kap. ÄPBL framstår som poänglös. Det är knappast rimligt att uppfatta MMD:s resonemang på annat sätt än att prövning enligt 12 kap. ÄPBL inte hindrar en besvärsprövning enligt 13 kap. ÄPBL som innebär att riksintresseskyddet bedöms på talan av besvärsberättigade.  FVU delar i och för sig kommunens inställning, att riksintresseskyddet är en primär uppgift för länsstyrelsen enligt 12 kap. ÄPBL, men hävdar, att länsstyrelsens bedömning i samband med prövning av ett överklagande av ett planbeslut enligt 13 kap. ÄPBL kan överprövas på sätt som MMD gör i detta fall och som stämmer med stadgad praxis från Regeringsrätten. Grannar m fl skulle annars inte kunna få en fullständig prövning av sin sak om de inte fick åberopa såväl enskilda som allmänna intressen, även riksintressen, och miljöorganisationer, som FVU, skulle vara begränsade till att anföra andra allmänna intressen än riksintressen, något som knappast framstår som meningsfullt och inte heller i god överensstämmelse med Århuskonventionen. FVU anser ytterligare, att även i fall enligt nya PBL, då enbart ren laglighetsprövning görs i högre instans, lagstridigheter såvitt gäller allmänna intressen och riksintressen rimligen måste kunna påtalas av besvärsberättigade enskilda och miljöorganisationer[1].

Som bevis åberopas yttranden av experter på Upplandsmuseet, Sveriges lantbruksuniversitet och länsstyrelsen inkl. yttrande med avvikande mening mot länsstyrelsens beslut.

Mot bakgrund av ovanstående vidhåller FVU att detaljplanens genomförande skulle medföra påtaglig skada på riksintresset och att planen sålunda strider mot 2 kap. 2§, ÄPBL samt 3 kap. 6§ andra st, MB.

Avvikelse från kommunens översiktsplan

Kommunen hävdar att den upphävda detaljplanen inte strider mot översiktsplanens intentioner eftersom en allmän park på 1,5 hektar säkerställs i planen samt att den i översiktsplanen redovisade strukturen inte ska ses som definitiv. Kommunen anför också att Seminarieparken kopplas samman med grönstrukturen vid Fyrisån. Vidare anger kommunen att Seminarieträdgården idag är privat.

FVU:s kommentar:

I stadsplaneringen brukar man tala om parker på olika nivåer – närparker, lokala parker och stadsdelsparker (enligt Boverkets terminologi). En motsvarande nomenklatur återfinns i Uppsalas översiktsplan nämligen småparker, kvartersparker (1,5 ha) samt stadsdelsparker (ca 5 ha eller större). I översiktsplanen anges vidare att i en del stadsdelar saknas större parker och att där bör nya planeras in.

I den aktuella stadsdelen saknas en stadsdelspark och i översiktsplanen redovisas en sådan i kv Seminariet, till skillnad mot den betydligt mindre kvarterspark som redovisas i den upphävda detaljplanen. En viktig omständighet i sammanhanget är att det inom rimligt avstånd från bostadsbebyggelsen inte finns någon alternativ lika stor yta i stadsdelen, som skulle kunna fungera som stadsdelspark. Seminarieparken är således det enda återstående området där det är möjligt att få till stånd en sammanhängande park av en storlek som kan anses motsvara en stadsdelspark. Ett genomförande av detaljplanen skulle innebära att denna möjlighet går till spillo. Kontakten med mindre grönområden i anslutning till Fyrisån är ingen ersättning för en stadsdelspark. En stadsdelspark i stadsdelen blir för övrigt alltmer angelägen med hänsyn till den omfattande nyexploatering som skett och sker i stadsdelen med bostadsområden med hög exploateringsgrad. Till skillnad mot vad kommunen anger avviker således detaljplanen på ett avgörande sätt från översiktsplanens intentioner utan att detta redovisats vare sig i kungörelsen eller i planhandlingen.

Slutligen bör påpekas att det leder tanken fel att enbart påstå att Seminarieparken idag är privatägd utan att också nämna att gällande detaljplan anger allmänt ändamål och att parken således idag är tillgänglig för allmänheten. I denna del hänvisas till figur 4.10 på sid 63 i Översiktsplan 2010 för Uppsala kommun.

Mot bakgrund av ovanstående påstår FVU att den upphävda detaljplanen också strider mot 5 kap. 24§ första stycket samt 26§ andra stycket ÄPBL.

Sammanfattningsvis yrkas alltså fastställelse av Mark- och miljödomstolens dom 2013-09-09 i mål P1483-13 avseende detaljplan för Uppsala, kvarteret Seminariet.

För Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala dag som ovan

Kristina Berglund               Ulla Björkman                                         

Ordförande                          Styrelseledamot

---

[1] FVU vill i sammanhanget åberopa en aktuell artikel i ämnet, författad av professorn i miljörätt vid Uppsala universitet, Jan Darpö: ”Allmänna och enskilda intressen. Om prövningens omfattning vid överklagande av detaljplaner”. Artikeln är publicerad i Rättsbanken.

Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala kommun, kommunstyrelsen                                                                           2013-10-28

Upplandsmuseet fk

Ang förslag till rivning av Brantingskolan

Kommunen har lagt fram en sektorsutredning för Uppsalas skollokaler ”Strategisk försörjning av pedagogiska lokaler – förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, SFI – åtgärder” daterad 2013-09-19. Kommunstyrelsen förväntas på grundval av utredningen ta ett inriktningsbeslut om de pedagogiska lokalerna den 6 november. Arbetsutskottet har enligt uppgift beslutat föreslå att Brantingskolan rivs med hänvisning till att skolan är sliten.

Upplandsmuseet genomförde 2001 en inventering ”Skolhus i Uppsala kommun – en kulturhistorisk byggnadsinventering”. I denna anförs bl a: ”Brantingskolan har ett lokalhistoriskt intresse som den första grundskolebyggnaden i Uppsala. […] Den är ett framstående exempel på sin tids skolbyggande med välstuderade fasader och detaljer i övrigt.”

Sala backe är det kanske förnämsta exemplet i Uppsala på begreppet ”grannskapsplanering” som var en rådande planeringsideologi på 1950-talet. Bostadsområdena skulle ha en måttlig storlek men vara tillräckligt stora för att ge underlag för skola och ett lokalt köpcentrum. Brantingstorg med den intilliggande Brantingskolan är fint gestaltat enligt tidens ideal. Skolan med aula uppförd 1958 är en gedigen väl utformad byggnad i tegel ritad av det kända arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren. Att riva skolan skulle innebära stor skada på en väl bevarad helhetsmiljö av hög arkitektonisk klass.

Brantingskolan ligger i en stadsdel med kraftigt växande befolkning till följd av planerad utbyggnad av Östra Sala backe. I utredningen redovisas också stora lokalbehov utifrån prognoser om befolkningsutvecklingen. Bl a redovisas behov av förskoleplatser ”72 platser i kombination med skola i Brantingskolan eller närområdet” samt platser i grundskola ”340 platser i Brantingskolan eller närområdet”. Brantingskolan behövs således väl för att klara skolförsörjningen.

Inte minst i ett område med omfattande nybyggnad och befolkningstillväxt är det väsentligt att värna om befintliga kulturhistoriska värden som bidrar till områdets identitet. Att riva en skola och i stället bygga nytt innebär dessutom ett stort resursslöseri, en åtgärd som därför om möjligt bör undvikas.  I en artikel i SvD 2013-04-07 ”Mest hållbart är att sluta riva” skriver byggnadsantikvarie Stephan Fickler att vi i ett hållbart samhälle måste kräva betydligt starkare argument för att byggnader ska få rivas och ersättas med nya med hänsyn till all den energi som behövs för att riva ner allting och bygga upp på nytt igen. I detta fall är det fråga om en gedigen tegelbyggnad av hög kvalitet, om än sliten. Brantingskolan är en välkänd mötesplats i Uppsala och i stadsdelen och bildar tillsammans med sin omgivning ett naturligt centrum och en välbevarad årsring från femtiotalet i en stadsdel under kraftig komplettering. Arbetsutskottets förslag till beslut att riva skolan bör därför omprövas. I stället bör platsens och stadsdelens kulturhistoriska värde stärkas för framtiden genom att bevara och renovera skolan.

Sammanfattning

Brantingskolan bör bevaras av följande skäl:

• skolan har hög arkitektonisk klass och är ritad av ett av tidens mest kända arkitektkontor
• skolan utgör en värdefull mötesplats och del av en välbevarad helhetsmiljö enligt grannskapstanken på 50-talet
• en renovering av skolan, i stället för rivning, är förenlig med kommunens miljömål

För Föreningen Vårda Uppsala

dag som ovan,

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                           2013-10-18

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Bruno Liljeforsgatan, Uppsala kommun. Dnr PLA 2012-02009. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för samråd t.o.m. 2013-10-18

FVU:s synpunkter

FVU stöder strategin med kompletteringsbebyggelse längs Råbyvägen och ambitionen att utveckla stråket för sammanlänkning av stadskärna med ytterstad. Den nya bebyggelsen får i detta fall också ett gynnsamt läge med placeringen längs gatustråket, här mjukt böjt, samtidigt med svag sluttning upp mot Gränbyhöjden. Överallt med tillgång till ljus och utsikter. Ett stadstillägg som kan bli mycket attraktivt. FVU ser också positivt på nyordningen i bostadskvarteren, där gator blir stadsstråk och inte bara trafikyta, genom att lokaler för verksamheter, butiker och annan service ingår och kompletterar.

I planbeskrivningen framhålls kvalitetsaspekter för gestaltning av stadsrum och byggnader, dock i mycket allmänna ordalag: så t.ex. kan man fråga sig vad en arkitektur med ”modernt uttryck” står för? Liksom för detaljplanen för Norra Kvarngärdet, vill FVU se en förstudie som utgår från en noggrann ortsanalys kopplad till landskapsrum och omgivande bebyggelse som underlag för riktlinjer för utformningen. Ett förhållningssätt som för övrigt bör gälla all detaljplanering.

Gestaltningsuppgiften inom området handlar i hög grad om landskapsarkitektur. Läget med kvarter utmed den böjda gatan med sluttning upp mot höjden är dynamiskt. Bebyggelsen måste ta fasta på och utveckla just denna platsens kvalitet. I beskrivningen framhålls att byggnadshöjderna inte är statiska inom kvarteret vilket då medger alternativ till grupperingar som är bästa lösningen utifrån platsens förutsättningar. Strukturen som nu föreligger är rimlig. Kvarterslånga avgränsningar mot Råbyvägen och mot Bruno Liljeforsgatan lägre flyglar kring gårdsrum, som öppningar mot de befintliga slutna kvartersväggarna.

Vad som inte tydligt framgår är det nyas relation till ”portalbyggnaderna” i Stig Anckers kvarter. Kvarterens punkthus är individuellt utformade med konturer i höjd och bredd som växlar, från plats till plats. Byggnaderna är trots sin relativt ringa höjd (5 våningar) pregnanta och fungerar som hållpunkter inom området. Det är viktigt att detta också får komma till uttryck i de nya kvarteren. Särskild omsorg måste därför visas kvartersrummen som ansluter till dessa äldre ”punkthusplatser”. Här finns möjlighet att vid varje sådan plats finna en individuell utformning som samspelar med Anckers punkthus, vilket borde vara en inspirerande arkitektuppgift.

Möjligheter till särskild arkitektonisk accent ger också byggnader och rum kring den centrala hållplatsen, där en analys likt den som föregick ”centrumbildningen” på Norra Kvarngärdet kunde tjäna som exempel. Kvarteren med ”garagesocklar” utgör andra intrikata gestaltningsproblem där det krävs stor omsorg för att uppnå en passande utformning.

I beskrivningen anges också öppningar för entré till gårdsrum. FVU förutsätter att öppningar inte läggs mot huvudleden, med ljudflöden som annars skulle störa gården. Ett bättre alternativ ser FVU vara öppningar i låghusen mot lokalgatorna. Med en sådan lösning kan ett gångstråk erbjudas genom gårdarna inom hela området, ett alternativ till huvud- och lokalgata.

Beträffande vegetationen inom området anförs att merparten träd, utifrån planens upplägg, helt kategoriskt måste avverkas. Uppvuxen vegetation är en tillgång på jord med tung lera. FVU skulle hellre vilja se möjligheter att i större utsträckning behålla trädbestånd, som få bli tillskott inom kvarter och gaturum.

Ett kontroversiellt inslag i planen är de föreslagna punkthusen (16 vån.) i Gränbys högsta läge. De bryter sig på alla sätt ur planen. Motivet anges vara ”för att markera Gränbyparken och för att stärka identiteten i Gränby”. FVU undrar om detta verkligen är seriöst!? Vilket kvalitetsprogram, vilken orts- och landskapsanalys ligger bakom en sådan bedömning? Gränby står idag för två begrepp, dels ”köpcentrum”, dels ”park- och friluftsområdet”. Här förblandas allt till oigenkännlighet. De höga punkthusen svarar mot en inlånad storstadsvision (jfr ”Tors Torn” i Stockholm). Gränbyparken är sig själv nog. Den är jord- och landskapsnära och behöver ingen urbant påklistrad etikett. Det ligger inte i parkens natur! Skrivningen visar verkligen på ett behov av konsensus i Uppsala om oeftergivliga kvalitetskriterier för stadsbyggandet.

Punkthusen skulle bli ett övergrepp på staden. Det finns ingenting som talar för att detta höjdläge har ett värde som borde markeras. Byggnadernas dimensioner har inget samröre med platsens betydelse, dess funktion som bostadsstadsdel och rekreationsområde. Med sin byggnadshöjd förtar de också upplevelsen av ”staden”, den klassiska silhuetten, med slutgiltig monumental markering, som nu riskerar hamna i ”mental skugga”. Råbyvägen med sin sträckning är här något av en processionsväg in mot staden, som med de nya accenterna helt förlorar i symbolvärde.

Höghusen blir solitärer, som står i överdriven, närmast aggressiv kontrast till omgivningen. Byggnaderna kan bestå och på föreslagna platser, med då med betydligt reducerad höjd, sju maximalt åtta våningar, som då tillsammans med de äldre punkthusen bildar en sammanhållen rygg och rand mot naturlandskapet.  Gestaltade med utpräglade omsorg om volym- och siluettverkan, utförda som en landskapsarkitektur, kunde de nya byggnaderna bli ett attraktivt tillskott.

Sammanfattning

FVU är positiv till att utveckla stråket utmed Råbyvägen/Bruno Liljeforsgatan med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet och bostäder integrerade med verksamheter. Läget ger förutsättningar för boende med hög kvalitet. Planen ger i sin stomme möjligheter till olika alternativ med bebyggelse varierad i volym och placering inom kvarteren och anpassad till platsen för att ta in ljus och utsikt i lägenheterna.

Härutöver vill FVU framhålla följande:

• För att uppnå hög kvalitet i stadsmiljön bör ett gestaltningsprogram utarbetas på basis av en rumsanalys (områdets förutsättningar vad gäller angränsande bebyggelse och landskapets innehåll).
• Öppningarna in till gårdarna bör vetta mot lokalgatorna och placeras så att ett genomgående gångstråk parallellt med Råbyvägen skapas på gårdarna.
• Det är önskvärt att befintliga trädbestånd så långt möjligt bevaras på gårdar och i gaturum.
• 16-våningshusen i planområdets norra del kan ej accepteras i föreslagen höjd; husen bör sänkas till sju, möjligen åtta våningar.

Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund               Carl Erik Bergold               PO Sporrong

Ordförande                         Styrelseledamot                  2.e vice ordförande

Socialdepartementet                                                                                                              2013-10-13

103 33 Stockholm

Ang. slutbetänkande ”En effektivare plan- och bygglovsprocess” (SOU 2013:34). Dnr: S 2013/3597/PBB

Trots att remisstiden gått ut för ”En effektivare plan- och bygglovsprocess”(SOU 2013:34) ber undertecknade att få framföra nedanstående synpunkter på slutbetänkandet.

Ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande anses av många vara planprocessen som uppfattas som alltför tidskrävande. Utredaren föreslår radikala ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från projektstart till dess spaden sätts i jorden. Syftet är lovvärt men förslaget har enligt vår uppfattning stora brister bl.a. i insikt och respekt när det gäller kommunmedlemmars möjlighet till påverkan och rättsmedel vad gäller den egna livsmiljön.

På senare år har det blivit allt vanligare, att regeringen utser en särskild utredare att med hjälp av enbart experter behandla viktiga, principiella frågor av det slag som förr ansågs kräva en parlamentarisk utredning; nyligen kommunallagen, nu PBL, båda omfattande lagverk inom politiska kärnområden. I båda fallen presteras på kort tid imponerande textmassor, men med innehåll som saknar den insikt som erfarna politiker kunnat bidra med.

PBL-utredaren föreslår en ny plankonstruktion som innebär att den nuvarande detaljplanen i stort sett utmönstras till förmån för en ny planform, områdesplanen, som en fördjupningsdel inom översiktsplanen. Områdesplanen ska enligt utredaren vara den viktiga arenan för dialogen med medborgarna. Även hänsynstagande till statliga intressen ska klaras ut i samråd med länsstyrelsen på denna nivå, t ex avvägningen mot riksintressen.

Att lyfta upp fokus i planeringen till områdes/stadsdelsnivå är också enligt vår mening en bra tanke. Däremot avses områdesplanen inte vara juridiskt bindande och möjlig att överklaga annat än genom s.k. kommunalbesvär över översiktsplanen.

Detaljplanekravet minskar alltså och även möjligheten att överklaga bygglov begränsas. Samråds- och utställningsförfaranden före planbeslut bantas också kraftigt.

Att konstruktionen också avväpnar de miljöorganisationer, som till följd av den EU-rättsliga Århuskonventionen tillerkänts klagorätt ifråga om detaljplaner enligt PBL, besvärar inte utredaren. Medinflytande för allmänheten står inte högt i kurs hos utredaren.  I föraktfulla ordalag avfärdas tvärtom dem som deltar i samråd om bebyggelsepolitiken i kommunen: ”manligt kön, 55+ och grundmurat etnisk svensk”, ”NIMBY”.

Ett av medlen för att förkorta planprocessen är således att minska medinflytandet och ta bort möjligheten till överprövning av beslut. Utredaren har i sin iver att få en snabbare planprocess inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt. Utredaren undervärderar också betydelsen av att, som hittills i PBL 5:11 första st 1 – 4p, tydligt ange samrådskretsen och öppnar istället för godtycke genom en mer allmän formulering enligt förslagets PBL 5:11 första st 2p, vilket är mycket tveksamt från rättssäkerhetssynpunkt

Många frågor kan ställas i övrigt: Vad säger att områdesplanen skulle få en starkare styrande effekt för efterföljande beslut jämfört med dagens översiktsplan där mycket stora avsteg inte är ovanliga? Kommer byggnadsnämnderna att ha någon möjlighet att styra bebyggelsens utformning när tvingande krav kan ställas först i sista skedet, vid bygglovsprövningen? Hur hanteras det faktum att även länsstyrelsernas avvägning mot statliga intressen ibland kan ifrågasättas, om möjlighet att överklaga till högre nivå saknas?

I utredningen föreslås vidare att kommunens slutliga planbeslut i de flesta fall inte ska behöva föras upp till kommunfullmäktiges offentliga möten utan i stället avgöras i nämnders slutna rum. Efter den s k genomförandetidens slut, 5-15 år, föreslås planerna tömmas på alla bestämmelser utom de yttre gränserna; bygglov ska prövas på grundval av en allmän lagbestämmelse. Antalet bygglovbefriade åtgärder föreslås öka. Områdesbestämmelser som planinstitut föreslås tas bort; dessa används idag bl a för att öka bygglovsplikten i särskilt värdefulla miljöer.

Samtliga dessa förslag innebär att rättssäkerheten äventyras till följd av minskat medinflytande och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet, inte minst i värdefulla miljöer.

Brister i dagens lagsystem

Vi håller i stort sett med om den problembild som ges i utredningen. En av bristerna i dagens plansystem är att det råder ett för stort gap mellan de obligatoriska plannivåerna – den schematiska översiktsplanen för kommunen respektive detaljplanen för kvarteret. Planering på områdesnivå kan ske även med dagens system genom fördjupning av översiktsplanen eller planprogram men många gångar hoppar man över detta plansteg av tids- och kostnadsskäl. Detta leder till att olösta strategiska frågor för hela stadsdelen eller orten kommer upp till debatt först på kvartersnivå. När dessutom, som ofta är fallet, detaljplaneringen är föranledd av ett i huvudsak redan utformat byggprojekt, med mer eller mindre bindande avtal mellan kommun och byggherre, är det för sent att få till stånd ens smärre omprövningar av markanvändningen.

Detaljplaneprocessens syfte blir då enbart att tillgodose de formella lagkraven där kommunens agerande främst präglas av försvar och kommuninvånarnas ilska över att inte kunna göra sin röst hörd. Den långa lagreglerade processen, ofta dessutom med överklaganden, upplevs mest som ett hinder på vägen mot i stort sett redan färdiga projekt. Resultatet av denna fragmenterade kvartersplanering kan bli stora brister i stadsmiljön, brister som skulle ha kunnat undvikas med en helhetssyn på stadsdelens utveckling.

Sammanfattning:

• Dagens planeringssystem befrämjar inte en planeringsprocess på en tillräckligt hög nivå för att möjliggöra en helhetssyn på stadens/stadsdelens/områdets fortsatta utveckling
• Kommunernas roll att svara för helheten och se till att olika projekt passar in i en genomtänkt framtidsbild har försvagats genom att fokus koncentreras på de enskilda projekten och att det offentliga i stor utsträckning lämnat över initiativet till marknadens aktörer
• Att tonvikten i den demokratiska processen ligger på detaljplane- och bygglovsnivå innebär att dialogen mellan berörda parter kommer in för sent i processen, vilket minskar möjligheterna till reell påverkan av projekten.

Förslag till ändring av PBL-systemet

Hur skulle då plansystemet kunna förändras så att man uppnår en snabbare process med konstruktivt medinflytande, rättssäkerhet och en god stadsmiljö? Vi anser i likhet med utredaren att den föreslagna områdesplanen är rätt nivå för att i dialog med alla berörda få en bred belysning av alla intressen och för att få till stånd ett genomtänkt förslag för en framtida stadsmiljö av hög kvalitet. Kommunen kan då leva upp till sin roll att ansvara för att projekten svarar mot långsiktiga mål och passar in i helheten och härvid tillämpa ett sektorsövergripande arbetssätt, ta ansvar för samordning och kvalitet och ligga ett steg före genom att styra mot en genomtänkt framtidsbild. Man uppnår en god planberedskap som ger klara besked till kommuninvånare, byggföretag och andra intressenter om vad som är kommunens avsikt med utvecklingen i olika distrikt.

Det krävs således en god samverkan i stadsbyggnadsprocessen mellan politisk vilja, professionell kunskap, marknadens initiativ och medinflytande från berörda. En genomtänkt och över partigränser enig framtidsbild ger också större möjligheter för marknadens aktörer att göra säkra bedömningar av hållbarheten på sikt av olika investeringar.

Det är intressant att konstatera att denna mellannivå i planeringen påbjöds enligt 1874 års byggnadsstadga, vilket ledde till att stadsplaner för hela staden upprättades för nästan samtliga städer i riket inom en tioårsperiod efter det att stadgan trätt i kraft. Det fanns några enkla regler i stadgan för denna stadsplanering. Hushöjden skulle inte överstiga fem våningar, och gårdens mått skulle relateras till hushöjden för att garantera ljus. Breda esplanader skulle dras genom staden, byggnaderna skulle uppföras i gatulinjen eller med smala planterade förgårdar framför husen, och parker skulle anläggas i staden. Stadsplanen skulle motsvara ”skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omväxling och prydlighet”. Dessa stadsplaner har givit upphov till våra mest uppskattade och långsiktigt hållbara stadsmiljöer och bör kunna ge inspiration till  hur regelverket för en områdesplan skulle kunna utformas.

En förutsättning är dock att områdesplanen är juridiskt bindande för efterföljande beslut på detaljplane- och bygglovsnivå för såväl myndigheter som enskilda intressenter. Enligt vår uppfattning bör detta inte vara omöjligt, i själva verket finns redan plantypen områdesbestämmelser i PBL och det borde ha undersökts närmare, hur detta instrument kan utvecklas snarare än avskaffas. Den efterföljande prövningen skulle därigenom kunna få en mera direkt bygglovsförberedande karaktär och därmed kunna ske enklare, i huvudsak motsvarande dagens system med s k enkelt planförfarande vilket skulle förkorta detaljplaneprocessen avsevärt. Kanske man också i vissa fall skulle kunna koppla ihop enkelt förfarande med bygglov i ett enda förfarande.

I huvudsak detta förslag presenterades 2001 i tidskriften PLAN i en artikel ”Tätortsplan för bättre stadsmiljö” av undertecknad (Kristina Berglund). Artikeln bifogas.

Kristina Berglund                                                                                      Ulla Björkman

Arkitekt SAR/MSA,  f.d. stadsarkitekt                                                   Jurist, f.d. universitetslektor i offentlig rätt

Gyllenstiernsgatan 7 ,  115 26 Stockholm                                              Granitvägen 24 B, 752 43 Uppsala

Tel: 08 758 96 97                                                                                        Tel: 018 52 61 28

E-post: kristina.berglund.ark@gmail.com                                            E-post: ubjorkman@telia.com

Föreningen Vårda Uppsala                                                                                 2013-10-13

Plan- och byggnadsnämnden iUppsala kommun

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Östra Sala backe, etapp I, Uppsala kommun.

Dnr 2012/20208-1. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m. 2013-10-18.

FVU anförde vid samrådet sammanfattningsvis att Östra Sala backe är ett mycket intressant stadsbyggnadsprojekt med goda ambitioner, men att exploateringsgraden bör minskas genom att sänka hushöjderna någon våning och bredda tvärstråken för att få till stånd en större luftighet och genomsikt i den nya bebyggelsen. Härigenom skulle området kunna länka samman Sala backe och Årsta i stället för att bli en åtskiljande mur mellan dessa båda områden. FVU anförde vidare att det är nödvändigt att säkerställa att bebyggelsen inte bara blir varierad utan också sammanhållen för att ge en god helhetsverkan. Dessa synpunkter har dock ej beaktats i det nu utställda förslaget.

FVU:s synpunkter

Uppsala växer snabbt framförallt med stora bostadsprojekt. När tillväxten är snabb öppnas också möjligheter att förändra stadsbygden i önskad riktning och att komplettera staden med önskad infrastruktur. Om inte förändringarna sker enligt en väl genomtänkt framtidsbild kan emellertidde många och stora projekten sammantagna kraftigt förändra stadsbygden på ett negativt sätt, som blir uppenbart först när det är för sent,

Uppsala har en ovanligt tydlig egenart med silhuetten mot slätten, en bebyggelse i måttlig skala ofta av hög arkitektonisk kvalitet samt mycket grönska. Denna egenart bör vara utgångspunkten för fortsatt byggande. Nu genomförs emellertid projekt efter projekt med så hög exploateringsgrad att stadens karaktär snabbt förändras – höga hus som ska ”ge identitet” åt varje projekt, små gårdar, tämligen ensartad arkitektur och för lite grönska. Det innebär stora risker för stadsmiljöns kvalitet att låta staden på detta sätt växa med projekt efter projekt, utan att kommunen dessförinnan formulerat väl genomtänkta strategier för fortsatt utveckling utifrån platsens förutsättningar i de olika stadsdelarna.

Östra Sala backe är trots höga ambitioner ett exempel på ett projekt som borde anpassas bättre till platsens och stadens egenart. I planhandlingen anförs att ”den traditionella stadens uppbyggnad med tydliga gator och kvarter är förebild för Östra Sala backe”. Samtidigt är ambitionen att länka ihop Sala Backe och Årsta. Inget av dessa båda områden kan emellertid anses vara exempel på den traditionella staden. De är i stället exempel på den planeringsinriktning ”stad i park” som rådde på 1940- och 50-talen. Om man verkligen vill uppnå en sammanlänkning av stadsdelarna är det således stadstypen ”stad i park” som borde eftersträvas.

Sammanfattning

Frågor: Är avsikten verkligen att den trivsamma storstaden med småstadsprägel ska förvandlas till den täta storstaden med en stadsmiljö av en helt annan karaktär? Eller har det bara blivit så därför att det övergripande målet är största möjliga antal lägenheter utan större hänsyn till andra aspekter? Det långsiktiga målet för stadsutvecklingen måste väl ändå vara att utveckla den goda staden där stadens egenart bevaras, utvecklas och förstärks? FVU anser därför att det är hög tid att Uppsala i samråd med invånarna arbetar fram en stadsbyggnadspolicy för framtidens Uppsala, en policy som utgår från stadens goda förutsättningar!

Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund

Ordförande

Föreningen Vårda Uppsala

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                                                                       2013-10-04

753 75 Uppsala

Ang. detaljplan för Norra Kvarngärdet, Uppsala kommun. Dnr PLA2012-020047. Granskning.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av rubricerade förslag till detaljplan, utsänt för granskning t.o.m 2013-10-04.

FVU angav vid samrådet att föreningen inte har invändningar mot syfte och huvuddrag i planen, med dess uttalade ambitioner om kvaliteter i innehåll och gestaltning. Upplägget var dock svårt att studera i detalj utifrån illustrationer och anvisningar till dem i text.

Utifrån vår tolkning av planhandlingarna föreslog vi en revidering, avseende gestaltning av kvarter, volym och läge av byggnadskroppar, som vi såg kunde bidra till att bättre utveckla de kvaliteter som åsyftas. I samrådsredogörelsen redovisas dessa synpunkter som dock ej beaktats. I överensstämmelse med kommunens strävan att utveckla en stadsmiljö med god funktion och arkitektonisk pregnans, vill vi utveckla våra synpunkter.

FVU:s synpunkter

Det är positivt att planförslaget kompletterats med varsamhetsregler för den befintliga låghusbebyggelsen, liksom den utvecklade diskussionen om läge och gestaltning av ”torg”, ett trafik- och handelscentrum, vid Råbyvägen.

Bebyggelsen i nykvarteren är lagd i enheter, långsträckta kvartersstora sockelvåningar som bär kluster av lamellhus, (i några fall sammanbyggda/”kopplade”) med gavlar ställda nord-syd.  Byggnadshöjden varierar och har utökats från vid samrådet angivna 4-5 våningar till 4-6 våningar (inkl. sockelvåning) i granskningsförslaget.

Kvarteren är utformade med innerstaden som förebild, täta och rakt geometriskt avgränsade, med sammanhållen sockel mot gator. Gestaltning av ”traditionell” stadsmässighet är inte oproblematisk, hanterad som tillägg i detta nyare stadsavsnitt. Den storskaliga fasadverkan som här föreslås känns naturlig mot den stora trafikleden, Råbyvägen, men innebär en onyanserad övergång till de finstilta låghuskvarteren på andra sidan Thunmansgatan. Här är det absolut inte fråga om den enligt planhandlingen (sid 8) önskvärda utformningen ”med respekt för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen inom Norra Kvarngärdet”. FVU anser därför att planförslaget bör bearbetas för att uppnå en bättre anpassning till angränsande låghuskvarter.

FVU ser kvartersgestaltningen som onödigt stereotyp. Upplägget med lameller ger, som också solstudierna visar, otillfredsställande belysning av gårdsrum och fasadpartier. Läget i det här ännu öppna stadsrummet kunde utnyttjas med mer varierade motiv: ett arkitekturprogram med en friare ordning, likt den under uppförande längs nya Stationsgatan. Planens lamellbyggnader är inga ”smalhus”, i vissa fall dessutom sammankopplade (till ”punkthus”) och då med en bredd som kan uppskattas till 22 meter med massiv verkan mot Thunmansgatan. Här blir det också problem med många lägenheter frånvända ljusa väderstreck.

En friare sättning och artikulering av byggnadskropparna skulle medge det som eftersträvas i planen – variation och accentverkan. En livligare kontur skulle då också kunna uppnås som kontrast till den mer kompakta bebyggelsen på andra sidan Råbyvägen. FVU framhöll i samrådsyttrandet ett alternativ som tog upp tidigare motiv längs Råbyvägen (Bruno Liljeforsgatan/Stig Ancker 1965) med punkthus, eller en höghusdel förlagd i nordosthörn, som med varierad tydlig form som skulle ge accent åt varje kvarter. Kvarteren skulle då framstå som block, en sockel förstärkt till två våningar, som mot Råbyvägen ger plats för ”bokaler”, utrymmen för verksamheter där också rum i ett övre etage kunde ingå.

I planen framhålls det fria läget med möjligheter att exponera lägenheter och balkonger mot ljus och utsikt. Detta borde också vara utgångspunkten för orienteringen av byggnadskropparna.  Lamellhus, lagda på gårdssockeln, men riktade med läge sv-no, skulle ge eftermiddags- och kvällssol (då folk är hemma) och fri sikt mot innerstaden. Varierad bebyggelse, fristående och sammanbyggda enheter, skulle ge möjlighet till ett mer differentierat bostadsbestånd, lämpat för olika slags hushåll. Gårdsrektangeln ger utrymme för många bättre lösningar än den nu valda. En förebild att studera i sammanhanget kunde t. ex vara arbeten av Ralph Erskine.

Sammanfattning:

FVU är positiv till att utveckla stadsstråket utmed Råbyvägen med bebyggelse av hög arkitektonisk kvalitet. FVU ser också med tillfredsställelse att låghusbebyggelsen på Norra Kvarngärdet nu tillförts varsamhetsbestämmelser. Området är i 1987 år kulturmiljöutredning klassat som skyddsvärt, men hittills utan reglerat skydd.

FVU anser dock inte att gestaltningen av de nya kvarteren svarar mot målsättningen att utveckla stadsstråket med kvalitet och i samklang med omgivande miljö. I denna tidiga utbyggnadsetapp av stråket i nordväst borde en mer ingående ortsanalys ske av kvaliteter i omgivande bebyggelse, stadsrum och landskap. FVU vill därför se en omarbetning av planen med ett utförande som bättre tar fasta på och anpassas till de förutsättningar som finns på platsen och med en mera varierande bebyggelse som placeras med hänsyn till siktstråk, solinfall på gårdar och möjligheter att få ljusa och soliga lägenheter

Uppsala, dag som ovan,

Kristina Berglund, ordförande                                                              Carl Erik Bergold,  styrelseledamot