Medinflytandet blir lidande

Regeringens utredare har i sin iver att få en snabbare planprocess för nya byggen inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt. Rättssäkerheten äventyras och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet blir följden. Det skriver arkitekt Kristina Berglund och jurist Ulla Björkman.

Ett av hindren för ett snabbt bostadsbyggande anses av många vara att planprocessen är för lång. Därför har regeringen tillsatt en särskild utredare som nu lagt fram förslaget ”En effektivare plan- och bygglovsprocess”(SOU 2013:34). Utredaren föreslår radikala ändringar i plan- och bygglagen (PBL) för att förkorta tiden från projektstart till dess spaden sätts i jorden. Syftet är lovvärt men förslaget har stora brister bl.a. när det gäller medborgarnas möjlighet till påverkan av den egna livsmiljön.

På senare år har det blivit allt vanligare, att regeringen utser en särskild utredare att med hjälp av enbart experter behandla viktiga, principiella frågor av det slag som förr ansågs kräva en parlamentarisk utredning; nyligen kommunallagen, nu PBL, båda omfattande lagverk inom politiska kärnområden. I båda fallen presteras på kort tid imponerande textmassor, men med innehåll som saknar den insikt som erfarna politiker kunnat bidra med.

PBL-utredaren föreslår en ny plankonstruktion som innebär att den nuvarande detaljplanen i stort sett utmönstras till förmån för en ny planform, områdesplanen, som en fördjupningsdel inom översiktsplanen. Områdesplanen ska enligt utredaren vara den viktiga arenan för dialogen med medborgarna. Även hänsynstagande till statliga intressen ska klaras ut i samråd med länsstyrelsen på denna nivå, t.ex. avvägningen mot riksintressen.

Att lyfta upp fokus i planeringen till områdes/stadsdelsnivå är också enligt vår mening en bra tanke. Däremot avses områdesplanen inte vara juridiskt bindande och möjlig att överklaga annat än genom s.k. kommunalbesvär över översiktsplanen. Medinflytande för allmänheten står inte högt i kurs hos utredaren.  I föraktfulla ordalag avfärdas tvärtom de som deltar i samråd om bebyggelsepolitiken i kommunen: ”manligt kön, 55+ och grundmurat etnisk svensk”, ”NIMBY” (not in my backyard). Även möjligheten att överklaga bygglov begränsas. Att samma konstruktion också avväpnar de miljöorganisationer, som till följd av den EU-rättsliga Århuskonventionen tillerkänts klagorätt ifråga om detaljplaner enligt PBL, besvärar inte utredaren. Samråds- och utställningsförfaranden före planbeslut bantas också kraftigt.

Ett av medlen för att förkorta planprocessen är således att minska medinflytandet och ta bort möjligheten till överprövning av beslut. Utredaren har i sin iver att få en snabbare planprocess inte förstått att medinflytandet är en viktig förutsättning för att få beslut av så hög kvalitet som möjligt

Många frågor kan ställas i övrigt: Vad säger att områdesplanen skulle få en starkare styrande effekt för efterföljande beslut jämfört med dagens översiktsplan där mycket stora avsteg inte är ovanliga? Kommer byggnadsnämnderna att ha någon möjlighet att styra bebyggelsens utformning när tvingande krav kan ställas först i sista skedet, vid bygglovsprövningen? Hur hanteras det faktum att även länsstyrelsernas avvägning mot statliga intressen ibland kan ifrågasättas, om möjlighet att överklaga till högre nivå saknas?

I utredningen föreslås vidare att kommunen ska få avgöra hur samråd ska ske i stället för dagens lagstyrda demokratiska förfarande. Kommunens slutliga planbeslut ska i de flesta fall inte behöva föras upp till kommunfullmäktiges offentliga möten utan i stället avgöras i nämnders slutna rum. Efter den s.k. genomförandetidens slut, 5-15 år, föreslås planerna tömmas på alla bestämmelser utom de yttre gränserna; bygglov ska prövas på grundval av en allmän lagbestämmelse. Antalet bygglovbefriade åtgärder föreslås öka. Områdesbestämmelser som planinstitut föreslås tas bort; dessa används idag bl.a. för att öka bygglovsplikten i särskilt värdefulla miljöer.

Samtliga dessa förslag innebär att rättssäkerheten äventyras till följd av minskat medinflytande och ett sämre skydd för stadsmiljöns kvalitet, inte minst i värdefulla miljöer.

Hur skulle då plansystemet kunna förändras så att man uppnår en snabbare process med konstruktivt medinflytande, rättssäkerhet och en god stadsmiljö? Den föreslagna områdesplanen är, det anser vi också, rätt nivå för att i planeringen i dialog med alla berörda få en bred belysning av alla intressen och för att få till stånd ett genomtänkt förslag för en framtida stadsmiljö av hög kvalitet. Man uppnår en god planberedskap som ger klara besked till kommuninvånare, byggföretag och andra intressenter om vad som är kommunens avsikt med utvecklingen i olika distrikt.

En förutsättning är dock att områdesplanen är juridiskt bindande för efterföljande planering och bygglov. Enligt vår uppfattning bör detta inte vara omöjligt, i själva verket finns redan områdesbestämmelser i PBL och det borde ha undersökts närmare, hur denna plantyp kan utvecklas snarare än avskaffas. Den efterföljande prövningen skulle därigenom kunna få en mera direkt bygglovsförberedande karaktär och kunna ske enklare, i huvudsak motsvarande dagens system med s.k. enkelt planförfarande, vilket skulle förkorta detaljplaneprocessen avsevärt.

Kristina Berglund, arkitekt SAR/MSA, f.d. stadsarkitekt    Ulla Björkman, jurist,  f.d. universitetslektor i offentlig rätt

Uppsalatidningen 2013-06 27

DEBATT.

ANPASSA TILLVÄXTEN TILL STADENS SÄRART !

Att bejaka modetrender utan hänsyn till vår unika stadsmiljö kan innebära misstag som 1960-talets rivningsvåg, anser Föreningen Vårda Uppsala.

Silhuetten, slätten – så lär stadsarkitekten Leche ha benämnt viktiga drag för Uppsalas identitet. Leche såg alltid till helheten och Sala backe speglar hans ledord för en god stadsmiljö: måttlig skala, arkitektur präglad av både variation och samspel samt grönska. Nu liksom då betyder en attraktiv stadsmiljö mycket för trivseln i våra dagliga liv, för vår hälsa och för stadens förmåga att konkurrera med andra stadsregioner.

Föreningen Vårda Uppsala formulerade vid sitt 50-års jubileum ”Åtta principer för en god stadsmiljö”. En av dessa handlar om vikten av att bevara stadens silhuett samt att nya hus utformas med god modern arkitektur som samspelar väl med stadsmiljön. Idag står Uppsala inför en kraftig tillväxt vilket är positivt, men denna måste ske med hänsyn till stadens unika värden. Låt oss titta på några aktuella projekt.

”Arkitektur som sätter staden på kartan”, som det ofta uttrycks, har blivit en modetrend. Höga hus har kommit att stå för djärvhet och nytänkande. På Kvarngärdet blir det två elvavåningshus. Sedan en tid gäller byggrätt för ett åttavåningshus vid Klostergatan i stadskärnan. Nu är det dags för 40 meters höghus i Fyrislund. Är detta början på en höghusera i Uppsala?

Höga hus i en ring runt stadskärnan kan bli förödande för Uppsala som över lag har måttliga hushöjder. Höga hus försvagar intrycket av den väl sammanhållna stadsbilden med dess karaktäristiska silhuett som möter slätten; ett av stadens viktiga s.k. varumärken skulle kanske helt försvinna.

Förslagen till ny förvaltningsbyggnad för Universitetet och ombyggnad av Åhléns är andra exempel, i och för sig med arkitektonisk kvalitet, som visar brist på känsla för stadens kulturvärden. Förvaltningsbyggnaden skulle bli alltför dominerande i en av Uppsalas mest identitetsskapande miljöer med Slottet, Carolina Rediviva och Botaniska trädgården. Åhlénshusets svängda glasfasad kommer att bryta sönder helheten på Stora Torget, ett unikt torg av renässanstyp med gator som möts på mitten och strikt avgränsat av stenhus. Hus är inte skapelser som ställs ner var som helst utan tanke på samspelet i stadsmiljön. Vem vill i framtiden se staden som en tillfälligheternas modeparad?

Ett annat exempel på bristande hänsyn till omgivningen är Östra Sala backe-projektet, en bebyggelse så tät och hög att den kommer att bli en åtskiljande mur i stadslandskapet i stället för att för att länka samman Sala backe och Årsta, båda områden i måttlig skala. Visst behövs det bostäder, men även ett kommunalt ansvar behövs för långsiktigt god stadsmiljö. Det finns en risk att bejakande av modetrender utan hänsyn till Uppsalas unika stadsmiljö, kan leda till att dessa byggnader i framtiden kommer att betraktas som grava misstag på samma sätt som vi idag ser på 1960-talets rivningsvåg, då stora delar av Uppsalas stadskärna revs.

En annan oroande tendens är de stora verksamhetsområden som adderas ut på slätten – en vildvuxen blandning av lådliknande byggnader på stora parkeringsytor. Effekten blir att det tydliga mötet mellan staden och slätten förändras. Dessutom bebyggs jordbruksmark, en resurs som kan behövas för framtida försörjning.

Uppsala finns på kartan sedan tusen år och behöver inte marknadsföras med nya omvälvande grepp. Den fortsatta tillväxten får inte ske utan analys av hur stadens unika värden påverkas. Vilken utmaning är det inte att i stället varsamt förtäta staden och samtidigt möta en del av tillväxten genom att satsa på en utveckling av kransorterna till en storlek som medger god service? Med andra ord att i sann Leche-anda, utgå från Uppsalas unika förutsättningar genom att bevara, utveckla och förstärka stadens särart – den gröna staden i måttlig skala med den klassiska silhuetten som möter slätten.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Ordförande

Åhlénsvaruhuset, artikel UNT, skriven 22 mars 2011, publicerad ti 26 april 2011.

Aldrig för sent

Då det nya Tempovaruhuset stod färdigt 1961 vållade den s k tårtpappersfasaden en proteststorm i Uppsala. En av konsekvenserna blev bildandet av Föreningen Vårda Uppsala. I föreningens styrelse har vi diskuterat det senaste förslaget till fasad, som helt plötsligt gavs bygglov i höstas. I UNT har bl a Ulla Fries klokt beskrivit de negativa konsekvenserna av den nya glasfasaden, som den presenterats med arkitekternas skisser.

Vad vill Åhléns? Bygga till på rivningstomten mot Dragarbrunnsgatan och samtidigt förnya fasaderna på det nuvarande varuhuset. Det sägs att de perforerade fasadelementen har gjort sitt. Tanken är förstås att den nya dräkten skall skapa ytterligare attraktivitet åt cityhandeln och framför allt då åt det egna varuhuset.

Här finns flera positiva saker att ta fasta på. Uppsalas sista centralt belägna rivningstomt blir bebyggd. Cityhandeln förstärks med ytterligare ytor och förhoppningsvis bidrar det till att hålla den nästan ohämmade utbyggnaden av externhandeln stången. Dessa praktiska konsekvenser är helt i linje med Föreningen Vårda Uppsalas syn på Uppsalas centrum.

Men, detta kan ju åstadkommas på många sätt, och här kommer vi till platsens mycket speciella förutsättningar, inte minst historiska. Och till frågor om form och material. Åhléns med vällovliga syften, skickliga arkitekter, ett stadsbyggnadskontor och en byggnadsnämnd som borde känna sin stad har här gjort sig skyldiga till en bristande, ja felaktig, analys av de stadsbyggnadsmässiga och arkitektoniska hänsyn platsen kräver.

Stora torget är juvelen i Uppsalas renässansplan från 1643, den som bebyggelsehistorikern Anders Åman hävdade är Uppsalas förnämsta byggnadsminne. Ett torg med slutna hörn där axelgatorna möts i mitten. Var står länsantikvarien och länsarkitekten?  Även om bygglovet uppfyller reglerna i detaljplanen måste det väl ändå vara länsstyrelsen uppgift att själv förhindra att byggnadsminnet förvanskas, oavsett om någon överklagar eller ej.

Vi delar Ulla Fries mening om att spegelglas är fel material, och som tillsammans med den svepande runda formen helt skjuter torget i sank! Det kan väl inte vara förenligt med Åhléns syften? Ytterligare en felbedömning finns i förslaget och den gäller skalan i stadsbilden, byggnadernas storlek och utbredning. Vid en rundvandring i de centrala kvarteren ser vi enstaka äldre hus som bryter upp skalan. I Uppsalas centrum finns, trots den enorma rivningsvågen på 1960- och 70-talen, mycket få byggnader som visuellt upptar hela kvarter. Från 1950-talet och framåt har arkitekternas analys varit densamma: praktiskt taget alla kvartersstora kontors- och affärskomplex har nyanserats genom att delas upp i hanterliga volymer – ofta med hjälp av olika fasadmaterial. Resultatet har blivit den måttfulla skala som är Uppsalas egen. Dag Ribbing gjorde det i Forumvaruhuset, det första stora nybygget, Sven Ivar Lind i Skandiahuset, Carl Nyrén i biblioteksbygget, galleriornas arkitekter likaså, för att nämna några.

Och, inte minst, Backström & Reinius, sin tids ledande arkitekter, gjorde den analysen när Tempohuset gavs sin form. ”Tårtpapperet” med sitt överhäng delar upp varuhusvolymen och skapar dessutom en stabil kropp både mot Stora torget och Forumtorget

Ett bygglov som begår tre missgrepp alltså: en fasad utan substans mot det 350-åriga torget, en svepande rund form där torget kräver ett stabilt hörn och en byggnad som med sin obrutna längd helt faller ur stadens skala. Trots all avancerad polityr slås stadens struktur sönder, och det på ett sätt som påminner om de stora varuhusens intåg i många småstäder på 1960-talet.

Bygg ett tidsenligt glashus mot Dragarbrunnsgatan. Det nuvarande Åhlénshuset har med de 50 år som gått kommit att framstå som 1960-talets främsta representant i staden. Föreningen Vårda Uppsala ser gärna att tårtpappersfasaden behålls och vid behov förnyas. Om detta inte är möjligt måste ändå form och fasadmaterial mot Stora torget och Forumtorget ritas om! Arkitekturen måste bli mer komplex för att bättre samspela med omgivningen.

För sent? Att åstadkomma en bättre stadsbild kan väl aldrig vara för sent!

PO Sporrong, arkitekt

Ordförande i Föreningen Vårda Uppsala

Artikel i UNT

Uppsala behöver en ny framtidsvision

Om den kraftiga tillväxten realiseras i Uppsala bör kommunen snarast se till att en ny framtidsvision tas fram, gärna i flera alternativ, som kan analyseras, diskuteras och förankras i en bred demokratisk process. Det skriver Sten Åke Bylund.

“Byggboom i Uppland” signalerar UNT i februarinumret av tidningen Uppgång Nr 1.”Så ska vi växa i osannolik takt”. Uppsala kommun och Uppsala-Stockholmsregionen väntas enligt länsstyrelsens prognos få en snabb befolkningstillväxt under de kommande decennierna. Landshövding Peter Egardt har tillsammans med länets kommunalråd undertecknat en avsiktsförklaring med målet att det skall byggas 25 000 lägenheter i Uppsala län på fem år varav Uppsala enligt Fredrik Ahlstedt (M) svarar för minst 2500 lägenheter de närmaste åren.  Peter Egardt har i flera sammanhang också talat om att Uppsala nu kan få upp till 100 000 nya invånare på ca 20 år.

På två decennier skulle Uppsala kommun uppnå Malmös nuvarande storlek!

För Uppsala innebär detta att det skulle kunna komma att byggas dubbelt så många lägenheter per år jämfört med de senaste decennierna. Detta trots att Uppsala enligt Boverket under lång tid varit en av de kommuner i Sverige som byggt flest lägenheter per invånare. Det betyder i praktiken ett hårt tryck på Uppsalas byggbara områden och på omvandling av befintliga stadsdelar.

När Östra Sala Backe, Ulleråker, Rosendal och området vid Ultuna enligt gällande översiktsplan byggts ut återstår för nybebyggelse, enligt ansvarig förvaltningschef i kommunen, Bengt Andrén, ingen mark utan några andra konkurrerande intressen.

En befolkningsutveckling enligt ovanstående prognos skulle kraftigt avvika från den beräknade i gällande översiktplan för Uppsala, ÖP 2010, som anger mindre än hälften så stor expansion av befolkningen, med 40000 nya invånare till år 2030. Översiktsplanen har i flera andra avseenden redan blivit överspelad t.ex. när det gäller det angivna behovet av en stadsdelspark i nordvästra staden, i detaljplan för kv. Seminariet, genom höghus på flera ställen som konkurrerar med den klassiska siluetten och i pågående utbyggnad på värdefull åkermark med mera.

Uppsalaborna värnar sedan länge på flera sätt om sin stads framgångsrika identitet – dess stadsmiljö, natur- och kulturmiljö, offentliga platser och utblickarna från den omgivande slätten. Det är synpunkter från en engagerad allmänhet som inte sällan beskrivs som något som komplicerar och förlänger planprocessen, leder till fördyringar, ja till och med beskrivs  som särintressen.

För en internationellt och nationellt välkänd kunskapsstad med två universitet. En kulturstad, borde det i stället betraktas som en tillgång. Att förstå medborgarnas livsmönster och ta tillvara deras engagemang för stadsutvecklingen är i själva verket såväl tillitsskapande och nödvändigt för att uppnå en långsiktig attraktivitet och kvalitet i stadsmiljön.

Att värna om en god stadsmiljö och vårda Uppsalas särprägel är också ändamålet för FVU:s  verksamhet. Föreningen Vårda Uppsala (FVU) presenterade i samband med sitt 50-årsjubileum år 2011 Åtta principer för en god stadsmiljö, förslag till utgångspunkter för en fortsatt hållbar stadsutveckling i Uppsala, som bl.a. presenterades i UNT. (Se principerna på www.vardauppsala.se). För att minska bebyggelsetrycket på staden föreslås i en av de aktuella principerna till exempel att kommunen bör satsa på att bygga ut de mindre tätorterna runt Uppsala, särskilt orter i goda kollektivtrafiklägen. Härigenom skulle många av dessa orter kunna få ett allsidigt utbud av bostäder, arbetsplatser, service och mötesplatser som bas för ortens stadsliv. Efter genomförda seminarier om principerna med Uppsalabor, byggföretag, konsulter samt tjänstemän och förtroendemän i kommunen kan FVU konstatera att det i huvudsak råder samsyn om väsentliga kvaliteter som bör råda i Uppsalas fortsatta utveckling. Hur kan man nu gå vidare utifrån bl.a. dessa principer?

Det kan bland annat uppnås genom att man i den fortsattaplaneringen analyserar och. i samråd med ortsborna, tar vara på och förädlar stads- och kommundelarnas unika karaktär. Med väl utformade nytillskott kan till och med kvaliteterna i befintliga stadsmiljöer förstärkas och utvecklas.

Det är positivt att Uppsala växer. Frågan är vilken beredskap Uppsala har för angiven ytterligare tillväxt? Hur påverkas stadsmiljön av högre täthet och högre hus? Kan stadens värdefulla grönområden och grönstråk bevaras och utvecklas? Vad händer med Uppsalas kulturmiljöer av riksintresse? Hur ska kollektivtrafiken ges tillräcklig kapacitet? Vilken roll kommer Uppsalas landsbygd att spela som “bostadsort” med drygt 50 000 invånare och som plats för rekreation och olika näringar? Var och hur kan denna kraftiga expansion bäst ske och hur kan den genomföras på ett hållbart sätt utan att skada stadens unika särart?

Att leda den långsiktiga utvecklingen av staden och omgivande landsbygd är kommunens viktiga uppgift; det kan aldrig vara en uppgift för staten eller marknadens aktörer.

Om den kraftiga tillväxten enligt avsiktsförklaringen realiseras i Uppsala bör kommunen snarast se till att en ny framtidsvision tas fram, gärna i flera alternativ som kan analyseras, diskuteras och förankras i en bred demokratisk process. Med en sådan väl genomarbetad vision som grund, och med regionala utblickar, kan Uppsala med god framförhållning och i samverkan med landstinget och omgivande kommuner planera för kloka framtidssatsningar/-investeringar och på så sätt stärka Uppsalas lokala och regionala roll och funktion.

Aalborgs kommun i Danmark (cirka 200 000 invånare) och Umeå kommun (cirka 120 000 invånare) kan bland andra kommuner tjäna som inspiration i denna process. Aalborgs föredömliga arbete finns sedan flera år manifesterat i de så kallade Aalborgsåtagandena som några kommuner i Sverige och i övriga Europa anslutit sig till, bland annat Umeå kommun. Innebörden är en ansvarsfull långsiktig stadsplanering och stadsbyggnad som formas i en fördjupad dialog. Båda städerna har blivit rikligt belönade och på annat sätt uppmärksammade för sina planeringsinsatser. Nu har Uppsala bollen!

För Föreningen Vårda Uppsala

Sten Åke Bylund

Styrelseledamot

UNT DEBATT 2012-10-02

Man kan ändå inte bräcka Slottet

Gång på gång går Uppsala kommun fram med storsläggan i kulturmiljöer av högsta dignitet. Detta trots alla vackra mål i den av kommunfullmäktige antagna Översiktsplan 2010 om att vårda kulturarvet och varsamt utveckla den historiska miljön.

I kvarteret Seminariet, en unik miljö av byggnadsminnesklass, vill kommunen tillåta sju våningar höga bostadshus, en plan vars genomförande skulle innebära att det kulturhistoriska värdet raseras. I det vackra kulturlandskapet norr om Gamla Uppsala kring riksintresset Fyrisåns dalgång, ett internationellt känt kulturarv, planeras storskaliga anläggningar för hotell, gallerior, vikingapark med mera som kommer att uppfattas som ett brutalt intrång i det omgivande historiska landskapet. Nu ser det ut som om det åter är dags för ett hårt och okänsligt intrång i en ovärderlig kulturmiljö!

Denna gång förefaller det som om kommunen utan protest tänker släppa igenom planen för en synnerligen anspråksfull och till miljön illa anpassad administrationsbyggnad för universitetet placerad i den känsliga miljön med Slottet från 1500-talet, Botaniska trädgården från 1600- och 1700-talet samt Carolina Rediviva från 1800-talet. Detta område ingår i en unik miljö av riksintresse där områdena väster om Fyrisån med domkyrko- och universitetsmiljön samt Slottet omnämns som särskilt betydelsefulla i riksintressebeskrivningen. Botaniska trädgården kan dessutom komma att ingå i ett blivande världsarv.
Det är bra att Blåsenhusområdet successivt byggs ut. Tomten i kvarteret Plantskolan intill korsningen mellan Dag Hammarskjölds väg och Norbyvägen har dock ett utomordentligt känsligt läge i den värdefulla miljön eftersom fasaderna kommer att vetta direkt mot märkesbyggnaderna. I en artikel i UNT den 23 januari 2011 sade sig Akademiska Hus vilja uppföra en byggnad som tillförde stadsbilden något samtidigt som den skulle visa respekt för den klassiska miljön. Enligt samma artikel framgick att man ville ha en öppen diskussion med allmänheten under processen.

Därefter har det varit relativt tyst i media om projektet. Men av en artikel i UNT den 9 september 2012 framgår att det nu inom kort är dags för beslut om bygget till en beräknad kostnad av en halv miljard. Artikeln åtföljs av en bild som visar en mycket anspråksfull byggnad som brutalt bryter av mot omgivningen.

Det är tyvärr en vanlig missuppfattning att en byggnad måste ha en utstickande utformning för att uttrycka vår tid. Det råder emellertid inget motsatsförhållande mellan en noggrann anpassning till en historisk omgivning som denna och en tidsenlig, god och spännande arkitektur. Viktiga aspekter är att byggnadens höjd, skala och arkitektoniska uttryck inte konkurrerar med omkringliggande byggnader utan att den nya byggnaden infogas varsamt utan att dominera. Men i detta fall saknar utformningen all ambition att försöka uppnå något som helst samspel med omkringliggande märkesbyggnader och närmiljön i övrigt.

Vart tog den nämnda respekten för den klassiska miljön vägen? Vart tog den öppna diskussionen med allmänheten vägen? Var finns respekten för Uppsalaborna som engagerat värnar om sin stad? Är tanken att den lagstadgade detaljplaneprocessen med dess demokratikrav bara ska bli ett spel för gallerierna?

Från universitetshåll har man framhållit vikten av att finna en plats för den nya administrationsbyggnaden, som är så framträdande att den svarar mot universitetets betydelsefulla roll i staden. Är detta verkligen den rätta platsen? Hur än arkitekturen här kompliceras eller ”märkvärdigseras”, ett uttryck arkitekten Peter Celsing använde, kommer den ändå att domineras av Slottet. Universitetsbiblioteket, dominant och pampigt placerat på lagom avstånd från slott och domkyrka, hävdar väl sin plats i stadsbilden. Denna triangel av märkesbyggnader representerar tre viktiga faktorer av dem som påverkat Uppsalas identitet (universitetet, staten och kyrkan). De nämnda monumentalbyggnaderna bildar också Uppsalas klassiska silhuett. Den nya byggnaden, med föreslagen utformning, skulle allvarligt skada det höga kulturvärdet på en av Uppsalas mest identitetsskapande platser.

Om detta läge för den nya administrationsbyggnaden väljs krävs en kraftig omarbetning varvid den självklara utgångspunkten för projekteringen bör vara att finna en till den unika miljön väl anpassad utformning. En betydligt bättre lösning skulle emellertid vara att söka en annan plats för universitetets administrationsbyggnad och låta kvarteret Plantskolan bli platsen för ännu en institutionsbyggnad, där det duger med ett måttfullt format och en mer avspänd arkitektur. Eller – flytta in i Slottet!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund
Ordförande

PO Sporrong
Vice ordförande

Offra inte lönnarna i Sala backe (pappersversion)/Rädda lönnarna i Sala backe (nätversion)

Vad händer egentligen med grönområden och siktstråk om lönnarna i allén längs med Fyrislundsgatan huggs ned, skriver Kristina Berglund med flera.

Den nya bebyggelsen i östra Sala backe kommer att bli en skiljemur i stället för att länka samman kringliggande områden till en sammanhållen stadsbygd. Den positiva beskrivningen i kommunens program för området kommer inte på långa vägar att uppfyllas på grund av den mer än tredubbla tätheten, jämfört med det tidigare förslaget från 2008. Det blir solfattigt på gårdar och gator och brist på närgrönytor. Hur rimmar detta med målet att skapa en god stadsmiljö?

Lönnarna står i vägen. En konsekvens av den höga exploateringen är att större delen av den magnifika allén med tre träd i bredd utmed Fyrislundsgatan måste huggas ner. Dessa 500 lönnar planterades som 15-åriga ungträd för cirka 50 år sedan och borde kunna bestå ytterligare 75 år. Lönnarna representerar ett stort miljövärde i området och förstärker Fyrislundsgatan som ett viktigt stråk i stadsbygden. De utgör också ett stort ekonomiskt värde. Nyplantering av en sådan allé torde ligga i storleksordningen 14–15 miljoner kronor.

BEHÖVLIGA SIKTSTRÅK MEDGES INTE genom den nya täta bebyggelsen. Stråket från Brantingsgatan via Källparken mot Vaksala kyrka är för smalt för att få full effekt, och den anslående utblicken mot Vaksala kyrka mot nordost från Vaksalagatan bör tas till vara – inte som planeras – täppas igen med ett område för verksamheter.

Det skulle därtill krävas flera andra siktstråk genom den nya bebyggelsen för att uppnå den önskade visuella sammanlänkningen av områdena i stadsdelen.

Trots alla vackra ord i översiktsplanen om grönstruktur i staden åsidosätts denna viktiga aspekt i projekt efter projekt. Programmet för östra Sala backe bör omarbetas. Stadens äldre bostadsområden har en väl avvägd täthet som ger god stadsmiljö med solbelysta gårdar och mycket grönska. Det bör vara självklart att bygga vidare på detta kännemärke för Uppsala och att en utgångspunkt för planeringen är att bevara större delen av lönnallén.

Kristina Berglund

Bengt Jonsell

Anna Nilsén

PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

UNT 3/4 2012

Artikel i UNT på debattsidan (A5) om Seminarieparken, måndag 5 mars 2012.

AGERA INNAN DET ÄR FÖR SENT!

Kommunen fattar snart sitt [BILD AV PARKEN]
slutgiltiga beslut om Semina-
riet. Det är sista chansen att
tänka om och rädda en unik
miljö för eftervärlden skri-
ver Kristina Berglund med
flera.

Det är i hög grad anmärkningsvärt att byggnadsnämnden framhärdar med planen för kv. Seminariet trots all kritik under planprocessen. Många osakligheter har framförts från politiskt håll.
Det har t ex hävdats att gällande plan innehåller så stor byggrätt att det skulle kosta flera hundra miljoner att lösa ut NCC. Detta är felaktigt eftersom det inte finns någon kommersiell byggrätt i gällande plan; marken är avsedd för allmänt ändamål där stat eller kommun kan uppföra viss kompletterande bebyggelse, t ex skollokaler.

DET HAR OCKSÅ HÄVDATS att en park nu skapas för allmänheten, ett makalöst uttalande eftersom trädgården skapades för snart 100 år sedan och enligt planförslaget minskas till hälften. Ännu ett påstående är att tomten behövs för att klara bostadsförsörjningen vilket inte är sant eftersom drygt 3000 lägenheter ligger och väntar i färdiga detaljplaner.
Planförslaget strider mot mål och lagar – mot Florensdeklarationen (bevarande av historiska trädgårdar), mot det nationella miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” (bevarande av det kulturella arvet), mot miljöbalken och lagen om kulturminnen (riksintresse för kulturmiljövården) samt mot plan- och bygglagen (värdefull kulturmiljö och krav på grönytor).
Planförslaget strider också mot kommunfullmäktiges beslut. Genom att anta Översiktsplan 2010 har kommunfullmäktige ställt sig bakom en inriktning enligt miljömål och lagstiftning, både när det gäller bevarande av kulturmiljöer och tillgodoseende av grönområden. Just kv. Seminariet redovisas som stadsdelspark i översiktsplanen. Som vi konstaterat i andra ärenden fungerar översiktsplanen mest som hyllvärmare.
Prövning av byggnadsminnesförklaring pågår. Med anledning av seminariemiljöns höga kulturhistoria värden har Föreningen Vårda Uppsala ansökt om byggnadsminnesförklaring av hela kvarteret, byggnaderna och parken. Ärendet utreds nu på länsstyrelsen.
Seminariebyggnaderna och trädgården utgör en unik kulturhistorisk miljö. Byggnaderna och parken är oskiljaktiga delar av en helhet som inte får splittras och har få motsvarigheter i landet. Byggnaderna är utsökta exempel på arkitektur i nationalromantisk stil. Trädgårdsanläggningen har stort historiskt intresse som ett led i dåtidens utbildning. Med dess väl utvalda träd och buskar är den botaniskt synnerligen intressant och erbjuder stora skönhetsvärden.
Om detaljplanen genomförs skulle det kulturhistoriska värdet raseras för alltid. Att som det anges i planbeskrivningen “Tillvarata kvarterets stora värden i avseende på dess kulturhistoria, arkitektur och växtlighet samt skapa en harmonisk helhet mellan det nya och det gamla” är vackra ord utan innehåll.

DET ÄR UTESLUTET att värdet kan bestå när hälften av grönytan blir kvartersmark, när den återstående parkytan omringas av hus i upp till sju våningar plus vind, när marken till stora delar underbyggs med garage, när många träd fälls och vegetationsridån mot norr och väster försvinner. Det är helheten i kulturmiljön, de högklassiga byggnaderna, deras lägen i parkmiljön, sambandet mellan parkens olika delar och rymdkänslan genom parkens storlek som utgör det höga kulturhistoriska värdet.
Att bevara kv. Seminariet i sin helhet och varsamt upprusta trädgården till sin forna glans skulle ge Uppsala en unik attraktion och även ha ett stort intresse för hela Sverige. Detta är därför ett utmärkt tillfälle att genomföra en åtgärd som svarar mot målet “Uppsala har dragningskraft” enligt visionen i Översiktsplan 2010.
Närhet till parker och grönområden är avgörande för god kvalitet i stadsmiljön. Forskning har visat hur betydelsefull vistelse utomhus är för hälsan samt vikten av korta avstånd mellan bostad och park för att man ska besöka den ofta. Grönytor behövs också av klimatskäl i stadsmiljön – sänkt temperatur under värmeböljor, infiltration av dagvatten och minskad partikelhalt i luften. Kravet på närbelägna grönytor har skärpts i den nyligen ändrade plan- och bygglagen. En stadsdelspark i denna del av staden skulle ligga oerhört strategiskt till för omgivande stora och växande, parklösa bostadsområden.
Den enligt planförslaget återstående parkytan, drygt 12 000 m², kommer inte ens att kunna fungera som kvarterspark. Förgårdsmarken framför bostadshusen är så smal att den inte kommer att räcka till som gårdsyta för de boende. Parken kommer därför delvis att tas i anspråk för boendeändamål och dessutom till stor del nyttjas som skolgård för de drygt 500 skolbarnen.

IIDAG OMFATTAR PARKEN drygt 26 000 m². Även om ytan inte helt motsvarar önskvärd yta för en stadsdelspark är den tillräckligt stor och har en sådan hög kvalitet att den bör fungera väl som en sådan. Seminarieträdgårdens kvalitet kommer ytterligare att öka om den upprustas till den innehållsrika och välskötta park den en gång var.
Riktlinjerna i översiktsplanen, seminariemiljöns höga värden och behovet av en stadsdelspark talar entydigt för att denna enastående resurs måste tas tillvara. Uppsala är känt för många fina äldre bostadsområden med mycket grönska. Att bevara Seminarieträdgården som stadsdelspark skulle förstärka detta varumärke.
Det finns tyvärr många exempel på oåterkalleliga och förödande ingrepp i kultur- och naturmiljöer, ingrepp som av eftervärlden kritiserats hårt. Låt inte kv. Seminariet bli ytterligare ett sorgligt exempel på ett beslut där de styrande i samtiden inte förstod vilka värden som gick till spillo och inte heller vikten av generösa grönområden för att uppnå en god stadsmiljö. Kommunens misstag att inte tidigare ha bevakat frågan att bevara denna kulturmiljö måste rättas till. Inför kommunens slutliga beslut om detaljplanen vädjar vi till de politiker som stöder projektet att följa den tidigare beslutade översiktsplanen och tänka om.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, arkitekt SAR/MSA
Bengt Jonsell, professor bergianus em
PO Sporrong, arkitekt SAR/MSA

Uppsalaborna körs över i planeringen av Östra Sala backe

(Artikel inlämnad för publicering i UNT 30 maj 2011, ej intagen.)

Ett centralt beläget område i Uppsala står plötsligt till buds för bebyggelse: det tidigare kraftledningsstråket genom östra staden. Detta öppnar för nya bostäder och arbetsplatser mellan Sala backe och Årsta. Detta innebär en möjlighet som inte får förfuskas och därmed ett stort ansvar.

Det är positivt att stadsdelen knyts ihop, att Fyrislundsgatan blir en lugn stadsgata och att Källparken och Årstaparken upprustas. Alla positiva kriterier som i ymniga ordalag anges i programmet för projektet kommer dock inte på långt när att kunna uppfyllas på grund av den höga exploateringsgraden.

Vid programsamrådet 2008 skisserades en bebyggelse väl anpassad till den befintliga i täthet och skala. I nu reviderat program har exploateringen mer än tredubblats vilket beskrivs i positivt laddade termer som “värdetät” och “stadsmässig”. Den nya bebyggelsen kommer med denna exploateringsgrad att bli en åtskiljande mur i stället för att som anges länka samman omkringliggande områden till en sammanhållen stadsbygd.

Trots denna mer än tredubblade täthet anser kommunen att nytt samråd inte behövs, då det anses räcka att programmet är internt förankrat inom kommunens förvaltningar och politiska beredningar. Att gå vidare med ett så kraftigt ändrat program utan nytt samråd vittnar om brist på respekt för lagens regler för en demokratisk process och en oacceptabel nonchalans gentemot stadens invånare.

Med den höga täthet som föreslås kommer det att bli omöjligt att uppfylla programmets beskrivning av soliga gårdar och uteplatser. För bostäder utmed Fyrislundsgatan förutsätts avsteg från riksdagens riktlinjer för högsta ljudnivåer. Om planerade underjordiska garage utförs i ett plan krävs bjälklag av betong på minst hälften av kvartersmarken. Hur rimmar detta med avsikten att uppnå bra mikroklimat, öppen dagvattenhantering och hänsyn till den urbana biologiska mångfalden? Borde inte den planerade övergripande dagvattenstudien ha gjorts före programmet?

Äldre bostadsområden i Uppsala har en hög kvalitet genom väl avvägd täthet som ger solbelysta gårdar och rik grönska. I stället för att bygga så tätt att det blir låg kvalitet i stadsmiljön borde det vara självklart att bygga vidare på nämnda kännemärke för Uppsala och därmed behålla stadens attraktivitet för framtiden.

Behovet av siktstråk tas upp i programmet. Men stråket från Brantingsgatan via Källparken mot Vaksala kyrka är för smalt för att få full effekt, och den enastående anblicken av Vaksala kyrka, som idag öppnar sig mot nordost från Vaksalagatan, bör tas tillvara – inte som planeras – täppas igen med ett område för verksamheter. Det skulle därtill krävas flera andra siktstråk genom den nya bebyggelsen. Den höga tätheten medger dock ej dessa stråk – helt nödvändiga för den önskade visuella sammanlänkningen av områdena i stadsdelen.

I programmet anges behovet av variation i arkitekturen och att inslag av högre bebyggelse bör prövas. Men lika väsentligt är att det finns element som samspelar för att nå en sammanhållen helhet både i det nya området och i förhållande till områdena på ömse sidor. Med tanke på både  detta samspel och ett av Uppsalas viktigaste varumärken, den klassiska siluetten, bör det handla om hus i högst 7 våningar.

Ambitionen enligt programmet är att skapa en blandstad med arbetsplatser i bottenvåningarna och i strategiska, för bostäder mindre lämpliga lägen. Det krävs dock betydligt fastare direktiv än så, då byggföretagen ofta föredrar renodlade bostadsprojekt och därmed säkrare avsättning. Om det planerade verksamhetsområdet Fyrislund i stället kunde få utvecklas till blandstad med inslag av bostäder skulle verksamheter kunna förläggas i bullerstörda lägen utmed Fyrislundsgatan. Ett sådant helhetsperspektiv på stadens utbyggnad öppnar för goda lösningar till skillnad mot att bara se till ett projekt i taget.

De planerade temaanläggningarna i den enastående Källparken och Årstaparken väcker oro. Det är ytterst viktigt att de storslagna, obrutna gräsytorna inte plottras bort.  Detsamma gäller förslaget att använda den åker som bildar förgrund till Vaksala kyrka för kolonilotter. Detta vittnar om bristande respekt för en oersättlig kulturmiljö. Programmet är vagt vad gäller lokala mindre parker och analyserar inte heller behovet av grönytor med hänsyn till stadens klimat – skugga, utjämning av temperaturvariationer, rening av luften, infiltration av dagvatten mm.

Mängden butiker som är möjliga i skilda delar planeras utredas, en analys som borde ha legat till grund för programmet. Vilket utrymme finns för överlevnad av Brantingstorg och Årsta centrum mot bakgrund av konkurrensen från ett utbyggt Gränby centrum och hur påverkas stadens mindre centra generellt sett av mängden nya externa handelscentra, senast det planerade handelsområdet i Fullerö? Det senare bör för övrigt också av andra skäl inte byggas.

Processen att i samverkan mellan kommun, byggherrar och konsulter utveckla projektet kan förhoppningsvis bli fruktbar. I detta stora projekt över lång tid kan inte nog betonas hur viktigt det är att kommunen uppfyller sin roll att ansvara för samordning och styra utformningen så att resultatet blir en stadsmiljö av hög kvalitet. Inte minst viktigt är att kommunens ledning innefattar hög kompetens vad gäller stadsbild, arkitektur, bebyggelsehistoria och landskap.

FVU:s synpunkter i sammanfattning:

• bristande demokratisk hänsyn, trots kraftigt ändrat program inget nytt programsamråd
• grundläggande analys saknas gällande grönstruktur, dagvatten, handel, gestaltning mm
• låg kvalitet i stadsmiljön till följd av alltför hög exploatering
• stadsdelar åtskiljs av en kompakt mur i stället för att länkas ihop
• bristande respekt för Käll- och Årstaparkerna samt kulturmiljön kring Vaksala kyrka

FVU är i princip positiv men ser en omarbetning av programmet som nödvändig där även synpunkter från uppsalaborna beaktas.

Kristina Berglund, Bengt Jonsell, Anna Nilsén och PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala (FVU)

Avskriv planerna på handelscentrum och temapark i Fullerö

Enligt den utställda fördjupningen av översiktsplanen för Storvreta bedöms orten kunna växa med 1600 bostäder fram till 2030 vilket innebär nära en fördubbling av befolkningen. Men det är tyvärr inte omsorgen om Storvretas utveckling till en ännu mera välfungerande kransort som är den centrala frågan i översiktsplanen.

Den grundläggande förutsättningen för planarbetet är i stället etableringen av de storskaliga områdena för handel, temapark och andra ytkrävande verksamheter som redovisas sydväst om kransorten – enligt politiska önskemål om att stärka Uppsala som ett regionalt och nationellt besökscentrum. Detta innebär oacceptabla konsekvenser både för Storvreta och det värdefulla kulturlandskapet.

Varför ytterligare ett externcentrum med samma butikskedjor som vi möter överallt och endast ca fem km norr om Gränby handelscentrum? Varför en temapark just här? Även om inte själva riksintressezonen för kulturmiljövård kring Fyrisån direkt berörs breder ändå exploateringen ut sig i det vackra angränsande landskapet och kommer att bilda en ny storskalig avgränsning mot åmiljön och fornminnesområdet, ett internationellt känt kulturarv från olika perioder under förhistorisk tid. Den planerade exploateringen av detta kulturområdes närmiljö kommer att uppfattas som chockerande brutal och kommer att påtagligt störa upplevelsen av kulturmiljön.

Förslaget förs fram trots att det står i översiktsplanen, ÖP 2010, att de stora öppna landskapsrummen runt staden ska bevaras öppna och att ny bebyggelse/anläggningar som saknar kopplingar till jordbruket ska undvikas och trots att det i planens miljökonsekvensbeskrivning påtalas att det är svårt att se hur betydande miljöpåverkan på landskapbild och kulturmiljö ska kunna undvikas från handelsområdet i Östra Fullerö.

I riksintresseområdet – Gamla Uppsala med Björklingeåns och Fyrisåns dalgångar – och i anslutning till detta möter vi utmed Fyrisåns dalgång sådana unika miljöer som Uppsala högar, Gamla Uppsala medeltidskyrka, naturreservatet och gravfältet Fullerö backar, bronsåldersmiljön vid Fjuckby, Valsgärde gravfält, Vattholmaåsen med Husby och Ekeby gravfälten, Vattholma bruk, Lena medeltida kyrka, Salsta slott och Salsta fornborg. Varför inte i stället på ett diskret och respektfullt sätt marknadsföra och utveckla detta kulturstråk utmed Fyrisån som ett besöksmål som – till skillnad från ett artificiellt upplevelsecentrum och ett handelscentrum som alla andra – innehåller attraktioner av högsta kulturhistoriska värde, unika i nationellt sammanhang och vad gäller exempelvis Valsgärde av stort intresse också internationellt? Jippo i stället för äkta vara?

I Storvreta finns ett väl utformat ortscentrum med bra basservice i anslutning till järnvägsstationen, en livsmedelsbutik i södra delen av orten samt dessutom Handelsknuten med viss sällanköpshandel. Efter etableringen av Östra Fullerö handelscentrum kommer troligen den befintliga servicestrukturen i Storvreta att försvagas eller slås ut, en prognos som framgår även av planbeskrivningen. Storvreta riskerar att bli ett sovsamhälle i skuggan av ett storskaligt externcentrum. Ytterligare ett stort bilorienterat handelscentrum etableras i kommunen med risk för att ännu mera lokal handel slås ut i stadsdelscentra och kransorter. Detta strider mot kommunens klimatmål och inriktningen att värna om tillgång till dagligvaruhandel för bostäder enligt ÖP 2010.

Planförslaget är uppbyggt på det sätt som planer ritades på 1960-talet – bostäder för sig, arbetsplatser för sig, handel för sig – en planering som kommunen enligt ÖP 2010 tar avstånd från genom att ange den myllrande blandstaden som mål för den långsiktiga planeringen. Det är oroande att denna funktionsseparerade planering också innebär att områdena kring E4 och dess trafikplatser tas i anspråk för nya bebyggelseagglomerationer på jungfrulig mark, utöver de sjutton kransorterna. Det är i stället dessa kransorter, som idag har låg tillväxt, som bör få växa.

En fråga är också vilken analys som ligger till grund för att det ena nya stora området efter det andra planläggs för ytkrävande verksamheter? Borde inte en kommun som Uppsala, som en del av regionen med influens från Stockholm, ha en stor potential för mer arbetsplatsintensiv verksamhet och planeringen sålunda inriktas härefter?

Vi vill kraftfullt rekommendera att kommunen avskriver planerna på ytterligare ett storskaligt externcentrum och i stället fortsätter att utveckla ett antal kransorter, bland annat Storvreta, till attraktiva trädgårdsstäder/blandstäder med olika typer av bostäder, arbetsplatser gärna i form av företagsbyar samt bibehållen och utvecklad närservice.

Vi vill också kraftfullt rekommendera att i stället för att tillföra storskaliga anläggningar och jippoartade inslag som negativt påverkar upplevelsen av den historiska verkligheten i det värdefulla kulturlandskapet lyfta fram och ta tillvara den enastående tillgång som kulturstråket utmed Fyrisåns dalgång utgör för att utveckla besöksnäringen.

Det är hög tid att låta de många kloka föresatserna i ÖP 2010 och engagemanget i projektet “Den Goda Staden”, vars syfte är den långsiktigt hållbara staden, komma till uttryck också i praktisk planering.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, arkitekt SAR/MSA

Åhlénsvaruhuset, artikel UNT, skriven 22 mars 2011, publicerad ti 26 april 2011.

Aldrig för sent

Då det nya Tempovaruhuset stod färdigt 1961 vållade den s k tårtpappersfasaden en proteststorm i Uppsala. En av konsekvenserna blev bildandet av Föreningen Vårda Uppsala. I föreningens styrelse har vi diskuterat det senaste förslaget till fasad, som helt plötsligt gavs bygglov i höstas. I UNT har bl a Ulla Fries klokt beskrivit de negativa konsekvenserna av den nya glasfasaden, som den presenterats med arkitekternas skisser.

Vad vill Åhléns? Bygga till på rivningstomten mot Dragarbrunnsgatan och samtidigt förnya fasaderna på det nuvarande varuhuset. Det sägs att de perforerade fasadelementen har gjort sitt. Tanken är förstås att den nya dräkten skall skapa ytterligare attraktivitet åt cityhandeln och framför allt då åt det egna varuhuset.

Här finns flera positiva saker att ta fasta på. Uppsalas sista centralt belägna rivningstomt blir bebyggd. Cityhandeln förstärks med ytterligare ytor och förhoppningsvis bidrar det till att hålla den nästan ohämmade utbyggnaden av externhandeln stången. Dessa praktiska konsekvenser är helt i linje med Föreningen Vårda Uppsalas syn på Uppsalas centrum.

Men, detta kan ju åstadkommas på många sätt, och här kommer vi till platsens mycket speciella förutsättningar, inte minst historiska. Och till frågor om form och material. Åhléns med vällovliga syften, skickliga arkitekter, ett stadsbyggnadskontor och en byggnadsnämnd som borde känna sin stad har här gjort sig skyldiga till en bristande, ja felaktig, analys av de stadsbyggnadsmässiga och arkitektoniska hänsyn platsen kräver.

Stora torget är juvelen i Uppsalas renässansplan från 1643, den som bebyggelsehistorikern Anders Åman hävdade är Uppsalas förnämsta byggnadsminne. Ett torg med slutna hörn där axelgatorna möts i mitten. Var står länsantikvarien och länsarkitekten?  Även om bygglovet uppfyller reglerna i detaljplanen måste det väl ändå vara länsstyrelsen uppgift att själv förhindra att byggnadsminnet förvanskas, oavsett om någon överklagar eller ej.

Vi delar Ulla Fries mening om att spegelglas är fel material, och som tillsammans med den svepande runda formen helt skjuter torget i sank! Det kan väl inte vara förenligt med Åhléns syften? Ytterligare en felbedömning finns i förslaget och den gäller skalan i stadsbilden, byggnadernas storlek och utbredning. Vid en rundvandring i de centrala kvarteren ser vi enstaka äldre hus som bryter upp skalan. I Uppsalas centrum finns, trots den enorma rivningsvågen på 1960- och 70-talen, mycket få byggnader som visuellt upptar hela kvarter. Från 1950-talet och framåt har arkitekternas analys varit densamma: praktiskt taget alla kvartersstora kontors- och affärskomplex har nyanserats genom att delas upp i hanterliga volymer – ofta med hjälp av olika fasadmaterial. Resultatet har blivit den måttfulla skala som är Uppsalas egen. Dag Ribbing gjorde det i Forumvaruhuset, det första stora nybygget, Sven Ivar Lind i Skandiahuset, Carl Nyrén i biblioteksbygget, galleriornas arkitekter likaså, för att nämna några.

Och, inte minst, Backström & Reinius, sin tids ledande arkitekter, gjorde den analysen när Tempohuset gavs sin form. ”Tårtpapperet” med sitt överhäng delar upp varuhusvolymen och skapar dessutom en stabil kropp både mot Stora torget och Forumtorget

Ett bygglov som begår tre missgrepp alltså: en fasad utan substans mot det 350-åriga torget, en svepande rund form där torget kräver ett stabilt hörn och en byggnad som med sin obrutna längd helt faller ur stadens skala. Trots all avancerad polityr slås stadens struktur sönder, och det på ett sätt som påminner om de stora varuhusens intåg i många småstäder på 1960-talet.

Bygg ett tidsenligt glashus mot Dragarbrunnsgatan. Det nuvarande Åhlénshuset har med de 50 år som gått kommit att framstå som 1960-talets främsta representant i staden. Föreningen Vårda Uppsala ser gärna att tårtpappersfasaden behålls och vid behov förnyas. Om detta inte är möjligt måste ändå form och fasadmaterial mot Stora torget och Forumtorget ritas om! Arkitekturen måste bli mer komplex för att bättre samspela med omgivningen.

För sent? Att åstadkomma en bättre stadsbild kan väl aldrig vara för sent!

PO Sporrong, arkitekt

Ordförande i Föreningen Vårda Uppsala

Översiktsplan 2010 – en hyllvärmare

Upsala Nya Tidning, UNT Debatt,  20 feb 2011 00:00 (i nätupplagan)

Ostkustbanan planeras att dras i tunnel förbi Gamla Uppsala och Vattholmavägen ska få delvis ny sträckning. Miljön i orten kommer att förbättras genom att en barriär försvinner och bullret minskar. Ombyggnaderna öppnar möjligheter också för andra förbättringar av stadsmiljön, som dock ej tas tillvara i planarbetet.

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har därför i planprocessen framfört att möjligheterna till andra åtgärder bör utredas i en fördjupning av översiktsplanen för hela orten för att kunna genomföras samtidigt med ombyggnaderna av järnväg och väg. En tågstation med bussangöring och infartsparkering är synnerligen önskvärd. Att skapa mötesplatser, möjliggöra butiker och annan närservice, omforma Vattholmavägen till en lugn stadsgata och anlägga gång- och cykelstråk är också angeläget för att utveckla en mera levande stadsmiljö.

Översiktsplan 2010 visar inriktningen för stadsbygdens långsiktiga utveckling. Enligt Vision 2030 och målet “Uppsala är på väg mot klimatneutralitet” avses kollektivtrafikens marknadsandelar fördubblas. En pendeltågsstation i Gamla Uppsala nämns som en av de omstigningspunkter mellan järnväg och buss som ska utvecklas genom “snara och intensiva insatser”.

FVU:s förslag att ta detta tillfälle i akt att utveckla Gamla Uppsala utifrån en helhetssyn – i linje med de kloka målen i översiktsplanen – avfärdas dock av byggnadsnämnden med motiveringen att den snäva tidplanen för citybanan inte medger något omfattande planarbete. Den station som föreslogs i förstudien till järnvägsplanen anses inte längre aktuell. Programmet för gestaltningen av Vattholmavägen, som borde ha ingått i planprocessen, är ännu inte upprättat.

Det råder således en stor brist på samstämmighet mellan översiktsplanen och praktisk planering. Att genomföra ett kostsamt projekt som omdragning av järnvägen utan att ta tillvara de möjligheter som öppnas för orten som helhet, innebär risk för fatala misstag och merkostnader i framtiden. Om översiktsplanens visioner ska kunna infrias med en attraktiv och långsiktigt hållbar stadsbygd som resultat krävs det helhetsgrepp på planeringen som FVU efterlyser i stället för att med skygglappar upprätta en detaljplan i taget. Trots alla storslagna föresatser i den tjocka översiktsplanen, (eller kanske på grund av planens omfång), är den uppenbarligen en hyllvärmare redan efter ett halvår.

Kristina Berglund

Arkitekt SAR/MSA

Styrelseledamot i Föreningen Vårda Uppsala