Kategoriarkiv: Artiklar

Värna Uppsalas klassiska siluett

Publicerat av
Svara

”Värna Uppsalas klassiska siluett”

(Uppsalatidningen 19 maj 2016)

DEBATT. Höga ny- och påbyggen hotar den fria utsikten från Uppsala Konsert & Kongress.Det skriver företrädare för Föreningen Vårda Uppsala (FVU) som vill se en maxhöjd på sex våningar.

Efter decennier av utredande och skissande fick Uppsala äntligen sitt konserthus, Uppsala Konsert & Kongress (i kombination med kongresscentrum), år 2007. Då hade det välkända danska arkitektkontoret Henning Larsen Tegnestue vunnit den internationella arkitekttävlingen.

I Uppsala har av tradition nya byggnader underordnat sig stadens monumentalbyggnader – slottet, domkyrkan, carolina rediviva, trefaldighetskyrkan och universitetet. Nu är även UKK en av dessa byggnader. Det har i praktiken inneburit att centrala stadens tyngdpunkt förflyttats österut samt att miljön i denna del av stadskärnan i betydande grad kommit att uppgraderas.

Med sin unikt belägna foajé till stora konsertsalen 20 meter över mark och med taklisten ytterligare 12–15 meter högre upp har Uppsala härmed fått en monumentalbyggnad som representerar vårt århundrade.

När man gick runt husets stora sal kunde man tills för något år sedan få utblickar åt alla håll över taken – ut mot slätten och framför allt in mot slottet och domkyrkan med mera. Ett genialt arkitektoniskt grepp som borde ha manat till återhållsamhet vad gäller höjden på andra nybyggnader i de centrala delarna vad gäller bostäder, kontor, hotell med mera.

Den hänsynen är i dag bruten av Jernhusen AB:s stora kontorsbygge för blanda annat Uppsala läns landsting i intilliggande kvarter. Där sticker takvåningen upp och blockerar utsikten från UKK:s foajé åt detta håll. Ett pinsamt förbiseende samt en brist på hänsyn från kommunens och landstingets sida gentemot alla Uppsalabor och stadens många besökare.

Samma hot mot den fria utsikten utgör det nya tio­våningshuset som är under uppförande i kvarteret Suttung, och ytterligare detaljplaner under arbete som ger rätt till byggnadshöjder över sex våningar i själva centrum.

Närmast i tur förestår en planerad utbyggnad av den intilliggande fastigheten på Sivia torg. Den kan bli det definitiva hindret för alla besökare i Uppsala att från UKK:s foajé ostört beundra utsikten mot slottet och domkyrkan, byggnader som rätteligen utgör Uppsalas klassiska siluett och som med de tilltagande byggnadshöjderna alltmer hotas.

Pågående planarbete visar påbyggnader till sju våningar mot Vaksalagatan och Storgatan. Takutformning och varje uppstickande del i form av teknikutrymme och dylikt skulle här komma att ytterligare störa den mäktiga upplevelsen från ett av centrala Uppsalas mest betydelsefulla offentliga rum.

Vi rekommenderar därför att maxhöjden sätts till sex våningar.

För Föreningen Vårda Uppsala
PO Sporrong tf ordförande
Sten Åke Bylund 1e vice ordförande

Busslinjer åt alla!

Publicerat av
Svara

Busslinjer åt alla!

DEBATT: KOLLEKTIVTRAFIK  (UNT 2016-03-29)
Antalet busslinjer bör vara minst lika många som nu. Inget område ska sakna buss, skriver Föreningen Vårda Uppsala.
Trafikfrågan är bland de allra viktigaste när det gäller stadsbyggnad. Den bör i idealfallet vara utredd innan byggnadsplaner sätts i verket. Därför är det en extra knepig fråga att lösa trafikföringen i redan befintlig bebyggelse med gator som inte är dimensionerade för de behov av framkomlighet som förtätningar eller planerade sådana inom stadens gränser åstadkommer.

Vi har med oro sett de orimliga förtätningar av bebyggelsen som planeras i stadsnära områden.

De är trafikalstrande och förutsätter att så många som möjligt lämnar bilen hemma och använder sig av allmänna kommunikationer, och om centrumhandeln skall leva och inte slås ut av stormarknader måste trafiksystemet underlätta för det.

Särskilt tydligt framstår problemet med trafiken in till centrum i den nya plan för busstrafiken som stadens invånare nyligen fick sig presenterad, vilken kortfattat innebär en stor minskning av antalet linjer, färre hållplatser och långa avstånd för en stor del av bussresenärerna, nästan upp till en halv kilometer för de sämst lottade. Vad det innebär för äldre, handikappade eller föräldrar med små barn eller för vem som helst med tunga kassar är lätt att föreställa sig, och har också kommit till synes i insändarspalterna.

Kommunen satsar numera på stora ledbussar för mängder av passagerare. Dessa är ofta inte ens halvfulla.

En bättre storleksvariation i fordonsflottan borde övervägas också av det skälet att det under tider av glestrafik räcker med mindre fordon, som drar mindre drivmedel. Bussbolaget vill självfallet fylla bussarna och komma upp i fart mellan hållplatserna. Det är därför ingen överraskning att det nya förslaget främst bygger på utglesning av både bussleder och hållplatser. Effektivt och ekonomiskt, om man bara ser till busstrafiken. Men målet bör vara att förse stadens invånare i alla åldrar med bekväma och snabba bussförbindelser.

Vad innebär det? På önskelistan står:

• Att det inte är längre än högst ett par hundra meter för att nå en buss som går till centrum.

• Att man tar sig till stadsmitten med buss, det vill säga att minst ett par busslinjer stannar på Stora torget, helst fler än så. Det ger liv åt torget och är bra för ordningen. Torgets vackra busskurer bör vara kvar.

• Att det finns väntkurer vid alla hållplatser.

• Att antalet linjer är minst lika många som nu och får en maximalt god sträckning, bland annat med tanke på att vissa områden i stadens ytterkanter är trafikfria.

Alltså inget område utan buss.

• Någorlunda tät trafik med måttligt stora bussar och täta stopp på de så kallade stomlinjerna som förbereder för framtida spårvagnstrafik, plus ett antal bussar i större format som går direkt utan stopp till arbetsplatser som Ultuna med flera vid väl studerade tider på dagen då behov föreligger.

• Mycket bra i det nya förslaget är en ringlinje. Då vi antar att UL här ”tänker spårvagn” är det ytterst angeläget att i detalj studera hur den bör gå för ett maximalt gott resultat. Tvärgående linjer som exempelvis nuvarande nr 21 har varit uppskattade och bör prioriteras.

• När det gäller stadskärnan, inte minst väster om ån, bör ett antal mindre bussar (20–25 personer?) nonstop och med täta hållplatser trafikera mål som för närvarande bara kan nås med en förhållandevis lång promenad för den som bär tungt, är äldre eller handikappad – men också till glädje för turister som tillåts köpa dagsbiljetter.

Är det inte precis nu ett bra tillfälle att lägga in en slinga som trafikerar västra delen av centrala staden?

Den bör starta vid Resecentrum, gå över Stora Torget och nå västsidan av centrum via Nybron, sedan Fyris torg – Upplandsmuseet – S:t Eriks torg med hållplats i övre delen av torget för Saluhallen, Domkyrkan och Gustavianum, vidare mot Universitetet via S:t Larsgatan och S:t Olofsgatan (två hållplatser för att försörja universitetets båda ingångar, en vid S:t Olofsgatan 10 och en vid Övre Slottsgatan bakom Universitetet). Sedan Carolina – Slottet med Konstmuséet – Nedre Slottsgatan – Akademiska sjukhuset – Flustret – Islandsbron – Bäverns gränd – Resecentrum. Maximalt väl skulle en sådan nonstopslinga fungera om den trafikerades i båda riktningarna.

Tänk om, och låt oss få en stadstrafik som sätter människan i centrum!

Ulla Björkman, Anna Nilsén, PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Uppsala tar fel väg (om nya planer för sydöstra Fullerö)

Publicerat av
Svara

Uppsala tar fel väg

(UNT debatt 2016-03-13)

DEBATT Att bygga bostäder vid en motorväg, på mark av riksintresse, avslöjar brist på framtidskompass, skriver Sten Åke Bylund och Ulla Björkman.

Trots klimatöverenskommelse och målsättningen att Uppsala skall utgöra en nationell ledstjärna för hållbart samhällsbyggande väljer Uppsala att bygga en ny stadsdel i ren glesbygd, intill ett motorvägsmot. Detta trots att det sker i fornlämningsrika betesmarker, på jordbruksmark och i en kulturbygd som kan vara av riksintresse. Det handlar än en gång om Fulleröområdet söder om Storvreta.

Bostadsmarknaden i Uppsala och övriga Sverige fungerar långt­ifrån väl för alla grupper. I det läget väljer kommunen att accelerera bostadsbyggandet till nivåer som Uppsala aldrig tidigare upplevt och som innebär omfattande förtätningar över hela staden. Många nya bostadsprojekt i ren glesbygd dras också i gång.

Plan för plan hastas igenom, många utan såväl analys som helhetsperspektiv. Uppsalas många kvaliteter som livsmiljö riskerar härmed snabbt att gå förlorade.

Ett ljus i mörkret har varit det samråd om en välkommen komplettering av Storvreta centrum med flerbostadshus som avslutats i dagarna. Storvreta med sitt fina centrum och sina goda kollektivförbindelser är en av Uppsalas bäst fungerande och mest attraktiva tätorter.

Samtidigt kan vi i UNT den 26/2 läsa att de tidigare planerna på en äventyrspark – vikingapark – i Fullerö, söder om Storvreta, ska ersättas dels av 740 nya lägenheter samt dels av en företagspark med plats också för handel, matställen med mera. Omedelbart öster därom har fastighetsbolaget enligt samma artikel dessutom redan fått klartecken för byggande av 200 nya hyresbostäder. Enligt UNT kommer det i området att byggas ytterligare ett antal radhus och villor samt en förskola längre söder ut.

Det handlar alltså om ett omfattande bostadsbyggnadsprojekt i ren glesbygd i direkt anslutning till motorvägsmotet – långt ifrån hållbart och klimatsmart!

Det tidigare förslaget till äventyrs­park i sydöstra Fullerö innehöll bland annat ett 22 meter högt hotell, en galleria med mera, men föll på grund av risken för störning av det starka kulturhistoriska intresse som klassificerar närområdet. I området ingår inte bara det långt utanför Sverige välbekanta Valsgärde utan hela området kring Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgång som är av riks­intresse (K 30) för kulturmiljövården (enligt en dom9/3 -15 i Mark- och miljööverdomstolen).

Motivtexten till riksintresseområdet K 30 framhåller att Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklinge­åns dalgångar utgör ”centralbygd av stor betydelse för rikets historia med kontinuitet sedan bronsåldern och med monumentalt och traditionsbärande rikspolitiskt centrum under forn- och medeltid.”

Det förtjänar att framhållas, att Riksantikvarieämbetet i målet om vikingaparken fann att de planerna måste ses i perspektiv av att riksintresset redan påverkats negativt genom utbyggnaden av E4. Det innebar att utrymmet för ytterligare negativ påverkan på riksintresset hade minskat.

Föreningen Vårda Uppsala, som drev miljömålet mot äventyrsparken, har länge hävdat att en utveckling av kransorterna är angelägen. Härigenom öppnas möjligheter för ett rikare lokalt socialt liv, en bättre service samt en ökad efterfrågan att, som alternativ till stadsdelarna, bo och arbeta även i tätorterna. Det har också varit en förebildlig grundidé från det att den nya kommunen Uppsala bildades i början av 1970-talet. En särskilt stor fördel är att detta avlastar det i dag hårda exploateringstrycket på Uppsalas stadsområde.

Det är viktigt att komma ihåg att Uppsalas särart utgörs av stadens läge på slätten med dess höga natur- och kulturhistoriska värden.

Det är vidare angeläget att förstå att slätten i sig även utgörs av utomordentligt viktig jordbruksmark, som det bland annat i ett kultur-, miljö- och klimatperspektiv finns all anledning att slå vakt om.

Vad vi alltmer verkar få i kommunen är en bebyggelse som dels täpper igen staden, dels gör gårdarna mörkare och slår ut viktig grönska i form av natur och parker inne i staden, samt dels sväller ut över slätten.

I stället för spritt byggande på landsbygden och på jordbruksmark bör tillkommande bebyggelse i första hand ske i kransorter med kollektivtrafik.

Bostadsbebyggelse har självfallet en annan karaktär än en nöjespark. Trycket på omgivningen kan ändå bli avsevärt liksom behovet av nyinvesteringar för service, infrastruktur med mera. Under alla förhållanden är skyddet för riksintresseområdet en fråga som kräver noggrann utredning. Mot bakgrund av beslutade hållbarhets- och klimatmål bör analysen i hög grad även gälla frågan om en långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur i vår region och kommun.

Sten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Ulla Björkman, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala

Kulturmöten i Ångkvarn (UNT Debatt 2016-01-13)

Publicerat av
Svara

Kulturmöten i Ångkvarn

Kvarnverksamheten har en lång tradition bakåt i Uppsala, ända till 1286, då Akademikvarn byggdes på platsen där den nuvarande kvarnen med Upplandsmuseet idag ligger. På kullarna vid Vaksala torg låg också sedan århundraden väderkvarnar. Denna nyttiga, för stadsbilden livgivande och för Uppsala kännetecknande verksamhet sjunger nu på sista versen. De ståtliga kvarnbyggnaderna har sålts till en byggfirma och riskerar till större delen att rivas. 2017 stänger verksamheten för gott. Därmed blir Kungsängen en ensidig och mycket monoton bostadsstadsdel. Och kommunen som i den nya översiktsplanen påstår sig vilja satsa på en blandstad!

Uppsala utmärker sig i jämförelse med de flesta större städer genom att inte ha förmått lösa frågan om ett fullt ut fungerande konstmuseum. Se på Norrköping, vars konstmuseum tillkom redan 1946, ritat av Kurt von Schmalensee. Och inte nog med det. Norrköping har ett stadsmuseum också, inrymt i stadens ståtliga rådhus från 1910, ritat av ingen mindre än I G Clason, Nordiska museets arkitekt. Uppsala hade faktiskt också ett rådhus men valde att sälja det. Norrköpings känsla för kultur nådde kanske kulmen med Arbetets museum (1991), inrymt i Tuppens väveri, en industribyggnad från 1917 mitt i Motala ström. I samma område har en av Ivar Tengbom ritad byggnad för anrika Holmens pappersbruk omvandlats till stadens konserthus (2005). Fantastiska exempel på återanvändning, och allt med bästa läge mitt i stan! Uppsala står sig slätt vid en jämförelse.

Uppsala har missat mer än en chans: Varför blev inte Tullhuset konstmuseum? Läget var utomordentligt. Föreningen Vårda Uppsala arbetade för det. Och varför tog kommunen inte vara på det gamla mejeriet? Anläggningen var ju som klippt och skuren för ett stadens industrimuseum. Många stred i slutändan för att åtminstone få ha kvar dess magnifika skorsten.

Nu har Uppsala chansen! Det sista riktigt centrala läget för ett kulturkvarter är där Uppsala Ångkvarn ännu ligger. Skall Uppsala missa tillfället nu också?

I Uppsala finns ett centralt beläget, välbesökt och uppskattat länsmuseum med trivsamma lokaler. Det vill vi slå vakt om. Däremot saknas som framgått fungerande museer för konst, stadens historia och dess industriminnen. Staden har därtill ett stort antal kulturarbetare som behöver en gemensam pool och – kanske ännu mer – ateljéer.

Vi räknar här med att hela kvarnkvarteret, bortsett från byggnader av tillfällighetstyp, kan utnyttjas. När de avlägsnats tillkommer en användbar gårdsyta. I detta kvarter kan det kulturcentrum Uppsala behöver realiseras. Vi har redan nämnt tre museer, varav två utan adekvata lokaler och ett ännu icke existerande. Konstnärlig design måste uppmärksammas mer än hittills. Och varför inte förlägga ett arkitekturmuseum hit? Ett sådant behövs. Stockholm verkar ju inte vilja behålla sitt! Man kan vidare tänka sig en mindre biograf för film med kulturanknytning, en rymlig hörsal som kan hyras ut, en restaurang, konstnärsateljeer, utställningslokaler, inte bara för museerna utan också i anslutning till ateljeerna, och varför inte lokaler öppna för tillfälliga utställningar i allmänhet, också kommersiella, tillgängliga för stadens näringsliv, exempelvis av antikviteter, aktuell design och mycket annat. Turistbyrå bör finnas här. En användning av kvarteret som den beskrivna skulle locka ett stort antal besökare, inte bara från Uppsala, och bli ett verkligt lyft för staden.

Varför bevara hela raden av kvarnbyggnader? Kvarterets front mot Ågatan uppvisar en obruten rad av högklassiga industribyggnader från 1875 fram till 1960-talet. Fasaderna erbjuder en varierad anblick och spänner över ett stycke arkitekturhistoria från nyrenässans till funkis. Byggnadernas inre har en gles pelarstomme, kraftiga bjälklag av stål och betong samt rumshöjder mellan 4–4,5 meter. Det finns en hiss i varje hus utom det från 1875. Deras kapacitet varierar mellan 500 och 1200 kg. Byggnadsstrukturen tillåter en varierad rumsbildning, och vindsvåningen i det södra tegelhuset är genom sin rymd monumental – en närmast unik möjlighet att ta vara på.

Mycket finns alltså redan på plats. Till detta kommer de möjligheter som silorna innebär. De skulle kunna sammanbyggas, vilket lämnar öppet för fantasieggande rumsbildningar. En dröm för den begåvade arkitekten. Och för en framåtblickande museichef.

Därutöver erbjuder årummet en möjlighet till exteriör förlängning av kulturkvarterets verksamhet. Detta och broförbindelsen till Stadsträdgården gör läget utomordentligt – för att inte tala om närheten till Resecentrum.

Kommunen ser kvarnens rivning och nya bostäder som en förlängning av åstråket och en chans att skapa nya soliga mötesplatser. Men kan man tänka sig en bättre mötesplats än ett helt kvarter för stadens kultur i centralt läge?

Anna Nilsén

PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala

Inte trovärdigt om hållbart Ulleråker (UNT nätartikel 2015-12-11)

Publicerat av
Svara

Inte trovärdigt om hållbart Ulleråker
(UNT nätartikel 2015-12-11)

Erik Pelling bemöter kritiken av Ulleråkersplanerna som “grundlösa farhågor” (UNT 24/11 2015). Hållbarhet lyfts fram som argument för den höga exploateringen, som dock är långt ifrån hållbar, skriver Föreningen Vårda Uppsala.

DEBATT – REPLIK

I planprogrammet för Ulleråker redovisas mångordigt områdets höga kvaliteter – kulturmiljön med värdefulla institutionsbyggnader, landskapsrum och parkmiljöer. Men förslaget till stadsutveckling är så hårdhänt med så hög exploatering att dessa värden inte kommer att kunna bevaras.

Som jämförelse kan nämnas att med start i början av 1990-talet byggdes 700 lägenheter i södra delen på en yta motsvarande en fjärdedel av hela Ulleråkerområdet. Området är föredömligt i sin goda anpassning i skala och utformning till den värdefulla natur- och kulturmiljön.

Om norra delen av Ulleråker exploateras med samma täthet skulle där rymmas cirka 2 000 lägenheter – att jämföra med nu aktuella planer på 8 000 nya lägenheter.

Förslaget till den fyra gånger så höga exploateringen jämfört med de befintliga bostadskvarteren i södra delen bryter skalan och överblicken i området samt visar att de höga natur- och kulturvärdena kommer att gå till spillo. Det avslöjar hur lite realism det är i Pellings uttalande att ”det är ett privilegium att bo i ett historiskt område som ligger centralt och samtidigt så naturskönt”.

Hållbarhet är tyvärr ett begrepp som missbrukas alltmer – man tycks tro att ju tätare bebyggelse desto mera hållbart.

Ett av de nationella miljökvalitetsmålen, ”God bebyggd miljö”, ger viktiga utgångspunkter för planeringen. Det kulturella, historiska och arkitektoniska kulturarvet ska värnas. Behovet av park- och grönområden ska tillgodoses både med hänsyn människors – inte minst barns – behov av närhet till grönområden för rekreation och till att det behövs allt större grönytor för att ta hand om regnvatten till följd av klimatförändringarna. En god vardagsmiljö ska utvecklas som ger skönhetsupplevelser och trevnad. Hållbarhet är alltså inte bara en fråga om högsta möjliga täthet.

En hållbar stadsutveckling innebär så många fler aspekter som måste avvägas mot graden av täthet.

Det är inte hållbart att riva välbevarade institutionsbyggnader av högt kulturhistoriskt värde där ”miljöskulden” vid byggandet för länge sedan är avbetalad, att nonchalera behovet av park- och grönområden till men för människors hälsa och mötet med klimatutmaningarna, samt att bygga så tätt att resultatet blir en stadsmiljö utan sol och grönska.

Först köper kommunen marken för en skyhög köpeskilling på 1,8 miljarder, vilket förutsätter att man bygger 8 000 lägenheter för att kalkylen ska gå ihop – detta innan man i en demokratisk process analyserat och prövat olika alternativ till stadsutveckling. Därefter påbörjas en process om ett planprogram, men innan samrådet är klart och en så viktig fråga som påverkan på grundvattnet i åsen är klarlagd så beslutar kommunen att påbörja detaljplaneringen med högsta tänkbara exploateringsgrad som ingångsvärde. Inte ens grundvattenfrågan tycks bekymra Erik Pelling.

Projektet Ulleråker bedrivs således i fel ordning och på ett sätt som gör den demokratiska processen meningslös.

Kommunen erlade en köpeskilling på basis av ett önskat antal lägenheter utan att dessförinnan klarlägga vilken exploateringsgrad Ulleråker tål med hänsyn till de höga kultur- och naturvärdena och målet att skapa en god stadsmiljö.

Att Ulleråker skulle bli en förebild för en genomtänkt hållbar stadsbyggnad är inte trovärdigt.

Stadsplaneringen i Ulleråker och i kommunen i övrigt verkar tvärtom framförallt präglas av stress och vackra ord, varför? Kommunen tycks ha abdikerat från sitt ansvar att utifrån en helhetssyn planera för en långsiktigt hållbar (i dess verkliga mening) och attraktiv stadsmiljö där stadens egenart och kulturarv tas tillvara som en resurs, en resurs som inte minst har stor ekonomisk betydelse för framtiden.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund, StyrelseledamotSten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Paradgata? Några reflexioner

Publicerat av
Svara

Tar vi vara på den kvalitet som återstår?

Så låt oss ta vara på det som finns kvar av Uppsala innerstades resterande kvaliteter, skriver Olof Antell

Paradgata? Några reflexioner

” Och så kom vi till en sta, där stod husen ra i ra”. Så står det i Arosenius barnbok Kattresan. Det är ju en enkel och bra beskrivning av hur en stad ser ut. Sen måste man lägga till ett centralt placerat torg, en kyrka, ett rådhus, ett stadshotell, en större skolbyggnad, en hamn sedan en järnvägsstation med tillhörande park, ett sjukhus, en begravningsplats och förstås en stadspark. I vissa städer ett slott, en domkyrka, en teaterbyggnad och ett universitetshus. I äldre städer finns rester av en medeltida stad kring kyrkan och en mer strikt ordnad bebyggelse i fyrkantiga kvarter kring torget och järnvägsstationen. Så ser också Uppsalas stadskärna ut.

Liksom de flesta svenska städer har en betydande del av staden rivits på 60- och 70-talen och ersatts med ensartade affärskvarter och gågator. I Uppsala revs merparten av alla gamla trähus i staden öster om Fyrisån och något färre väster om ån där fler hus var byggda i sten och tegel. Men i Luthagen bortom Skolgatan revs det friskt och utan urskillning. Även det Rappska huset vid Sysslomansgatan med sin praktfulla jugendfasad, offrades åt grävskoporna!

1643 års stadsplan präglar ännu det som nu är stadens centrum. Ett torg med en huvudgata i varje väderstreck som leder ut ur staden. Det är en stadsplan med romersk förebild, ett mer än två tusen år gammalt mönster för hur en stad bör organiseras. Kring torget uppfördes mer betydande byggnader och ett rådhus. I kvarteren kring huvudgatorna handels och hantverkargårdar med bostadshus längs gatan och uthus, stall och ladugårdar, magasin och byggnader för tillverkning och lager i kvarterets inre. I dag finns mer samlade rester av denna bebyggelse kvar i Svartbäcken mellan S:t Olofsgatan och Skolgatan. Under 1800-talets andra hälft och kring sekelskiftet byggdes större hus längs Bangårdsgatan, och Kungsgatan som med stationsbygget 1866 blev viktiga huvudgator. Kring torget uppfördes några ståtliga hus och rådhuset fick ny kostym.

I hundra år växte staden sedan i lugn takt fram till 1958. Då kom en stadsplan i modernistisk anda som blev startskottet för rivningen av innerstaden. Vackra hus med både bostäder och handel ersattes av nya trista butiks- och kontorshus, och gator skulle breddas för att släppa fram buss- och biltrafik, men dessbättre blev inte allt som planerats genomfört.

Föreningen Vårda Uppsala bildades som en reaktion på rivningen av det Lokkska huset vid Stora torget och på det till torgmiljön illa anpassade nya Tempohuset med sin märkliga betongfasad. Nu 55 år senare ser vi resultatet av en om- och nybyggnad på samma plats som om möjligt ännu sämre tar fasta på torgets karaktär och den omgivande bebyggelsen. Häromveckan invigdes också den första etappen av den så kallade Paradgatan, i stort sett bara en upprustning av trottoarer och gatubelysning på Drottninggatan från Nybron upp till Carolina. Men var det inte i somras något av Speers anda över de gigantiska armaturstolparna med sina standar? Som om backen vore redo för taktfast marscherande kängor. I tillfällig julskrud är denna association dessbättre inte lika tydlig. Och Carolina Redivivas stiliga fasad? Den kan inte mer ses eller fotograferas på håll utan att den nykaklade värmecentralen hamnar i blickfånget.

Nu återstår resterande etapper. Stora torget och angränsande gator och gränder är starkt påverkade av det dominerande plåthölje som täcker Åhlenshuset. Men annat oroar nu. Det vore önskvärt att bussarna även i fortsättningen tilläts parkera vid torget i stället för vid Vaksalagatan. De eleganta glaskurerna från torgets förra renovering borde få bli kvar och den gamla gjutjärnskandelabern behålla sin plats. Torget har varit en central punkt för stadens kollektivtrafik alltsedan spårvagnarna träffades på torgets mitt. Det ger torget liv och gör det till en naturlig mötesplats. Det är där man som resenär in till centrum vill stiga av.

Vaksalagatan från Dragarbrunnsgatan och framåt är sedan länge breddad och anpassad till trafikapparaten. Usikten österut på Vaksalagatan är ingen vacker syn. Den fula och nedklottrade järnvägviadukten bryter snöpligt gatan och blir inte lätt att åtgärda. Passagen under järnvägen vid Resecentrum visar vilken svår uppgift det är fråga om. Planerna på att göra om samma misstag vid S:t Persgatan och S:t Olofsgatan bör därför skrinläggas. En enkel gång- och cykeltunnel vid S:t Olofsgatan räcker. Man kan gott vänta på att tågen passerar om man valt just den färdvägen med sin bil. Det är ju gång-, cykel- och kollektivtrafik som ska prioriteras nu. Efter järnvägsbron fram till Vaksala torg domineras omgivande bebyggelse av Konserthuset med dess överdrivna skala. Här finns ännu några kvarter med äldre byggnader och vid torget bland annat Leches vackra skolbyggnad. Med konserthusbygget försvann ett helt 1800-talskvarter. Det stiliga huset med den anrika cykelaffären i dess hörn mot Vaksalagatan får vi aldrig tillbaka.

Så låt oss framförallt ta vara på det som finns kvar av innerstadens resterande kvaliteter, dess ljusa gaturum, husens detaljrikedom och deras färg- och materialvariationer, den måttliga skalan. Vi har mer att lära av av 1800-talet och det tidiga 1900-talets stadsbyggande än av dagens enahanda modernism. Gator och byggnader ska liksom musik byggas med känsla för skönhet och förmedla det också.

För Föreningen Vårda Uppsala

Olof Antell, ordförande

Morgondagens arv: Var finns visionerna för våra barns miljö?

Publicerat av
Svara

Morgondagens arv

UNT Debatt: 2015-10-27

Anna Micro Vikstrand och Hedvig Mårdh:  Var finns visionerna för våra barns miljö?

Uppsala expanderar kraftigt. Många av våra nya invånare är barn, och därför är trycket på barnomsorgen högt. Trots detta är omhändertagandet ofta väldigt gott. Det finns många duktiga medarbetare på Uppsalas förskolor. Det som där­emot inte alltid är så bra är den fysiska miljö som barnen vistas i större delen av sin vakna tid.

I dagsläget finns det drygt 190 förskolor i Uppsala. Ytterst få av dessa har ett arkitektoniskt värde.

Trots det har nyligen Svartbäckens förskola ritad 1947 av Gunnar Leche rivits. Det var en gedigen tegelbyggnad i två våningar där proportionerna, materialen och omsorgen för detaljer skapade en tilltalande helhet. Nu riskerar dessutom Uppsalas enda byggnad ritad av Bruno Mathsson, Rackarungens förskola på Rackarberget, att rivas i och med Uppsalahems planer att förtäta området.

Byggnaden uppfördes 1954 som daghem och har en mycket ändamålsenlig arkitektur som barn och personal trivs i. Om huset bara underhålls kan det utan problem fungera i många år till.

Bruno Mathsson är i dag främst känd som möbelformgivare, men ritade också cirka hundra byggnader. Mathsson var innovativ och vågade utveckla nya byggsystem, bland annat tog han patent på ett isolerglas – Brunopane. Med hjälp av isolerglasen kunde han uppföra energisnåla hus med stora glasade väggar. Tanken var att släppa in ljus och skapa en närhet till den omgivande miljön. Han var även tidig med att bygga med betongplatta direkt på marken och att använda sig av golvvärme.

Detta är byggnads­detaljer som i dag är vanliga, men Bruno Mathsson var en pionjär, varför Rackarungen är särskilt arkitekturhistoriskt intressant.

De äldre förskolor som har arkitektoniska kvaliteter verkar således inte kommunen värdesätta. Hur är det då med de nya förskolor som byggs? Under senare år har det uppförts sexton nya förskolor som alla bygger på samma gråa barackmodul.

De flesta barackerna har en våning och platt tak. Några är i två våningar och ett fåtal har sadeltak. Gemensamt för dem alla är att de är oerhört trista och att de inte har något som helst arkitektoniskt värde. Som en parentes kan nämnas att en av dessa baracker ironiskt nog heter förskolan Arkitekten!

Men var är arkitekterna – vem har i dag visionerna för att skapa bättre miljöer för våra barn?

Även om tanken är att barackerna fyller ett tillfälligt behov behöver de väl inte vara så fula?

Temporära lösningar riskerar dessutom ofta att bli permanenta. Baracker verkar kanske vara ett billigt sätt att snabbt lösa behovet av fler förskoleplatser, men kortsiktiga lösningar tenderar ofta att bli dyra i längden. Med tanke på Uppsalas starka expansion lär knappast behovet av förskoleplatser minska i framtiden varför denna kortsiktiga lösning endast innebär merkostnader.

År 2011 uppfördes förskolan Paletten i Midsommarkransen i Stockholm. Den gula och lekfullt rundade byggnaden som är ritad av Tham och Widegård är ett gott exempel på att man faktiskt kan bygga förskolor som inte behöver vara kommunalgråa klossar.

Varför satsar inte kommunen på en god arkitektur där våra barn kan få en stimulerande och kreativ tillvaro?

Miljön vi vistas i är viktig och påverkar både barn och vuxna. De flesta vuxna skulle inte acceptera att deras arbetsplats år ut och år in var inhyst i en barack. Varför ska barnen dra det kortaste strået – var finns visionerna för våra barns miljö?

Vår önskan är att kommunen ska ta vara på de byggnader som har en god och ändamålsenlig arkitektur. Med ett kontinuerligt underhåll kan de stå i flera hundra år. Bra arkitektur tål att användas och utvecklas utifrån dagens krav på luft, ljud och energi. Och bygg nya spännande och välfungerande förskolor. Det som byggs i dag är morgondagens kulturarv!

Anna Micro Vikstrand, arkitekturhistoriker

Hedvig Mårdh, doktorand, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Samling kring Lyktan (Odinslund, kv Ubbo)

Publicerat av
Svara

S A M L I N G   K R I N G   L Y K T A N (UNT 11 oktober 2015 artikel om kv Ubbo)


Debatten om kvarteret Ubbo är i full gång och handlar som vanligt om den del av kvarteret som ägs av Uppsala studentkår genom Stiftelsen Ubbo. Ett nytt förslag till bl a en stor L-formad byggnad kommer snart på remiss. Det blir mest forskarbostäder i kvarteret. Kontentan är som tidigare att kvarteret ”sluts”.

Sikten från Villa Anna åt Carolina till krymper och blir inåt kvarteret obefintlig.

I det ritningsmaterial vi fått ta del av saknas perspektiv från detta håll. Från motsatt håll ges en liten blick in i kvarteret. Inte heller där kan man se 1700-talshuset.

Miljön ser idag rätt beklämmande ut. Varken tomt eller hus har på många år skötts eller underhållits. Vi och de många andra som genom åren yttrat sig i ärendet vill att de sista resterna av kvarterets bebyggelse skall bevaras åt eftervärlden, respektfullt rustas och få en passande användning. På så sätt kan med en mindre komplettering än den planerade en både attraktiv och välbesökt miljö skapas, något som byggherren säkert också eftersträvar.

Med annat uppdrag skulle den av allt att döma skickliga arkitekt som Stiftelsen anlitat kunna åstadkomma detta.

Nedan följer i stenstil några av de övriga nackdelar som vi ser med planen – vi avser att bli utförligare vid remisstillfället:

– Tomten ligger i en av officiell användning präglad miljö och har under århundraden visuellt uppfattats som del av parkmiljön. Utåtriktad verksamhet planeras förvisso i L-husets bottenvåning, men bostadsfunktionen överväger och innebär en för miljön främmande privatisering, och när kvarteret sluts reduceras den gamla processionsvägen upp till Slottet till en vanlig stadsgata.

– Detta stora och långsträckta byggnadskomplex, trevånigt åt allén och fyrvånigt åt Villa Anna bryter sammanhanget mellan den småskaliga och varierade bebyggelsen från Ö Slottsgatan ned åt Värmlands och Drottninggatan till – ett stycke sammanhängande äldre byggnadshistoria.

– En inte oviktig aspekt är att L-huset kommer att skugga hela närmiljön, nedåt och mot Villa Anna. Att det har glasfasad betyder inte att det är genomskinligt och fyrvåningsdelen står för nära hotellet.

Måste man bygga på bekostnad av befintliga värden? Ett område av stort kulturhistoriskt värde som detta bör utvecklas i samspel med omgivningen.

Det innebär här en officiell funktion samt anpassning i skala och utförande. Att uppföra forskarbostäder just här tycks oss inte tvingande. Vi är väl medvetna om ägarförhållandena men anser att dessa med tanke på läget rimligen också innebär ett stort ansvar.

Vi har ett alternativ: Projekt Lyktan. Under ett tiotal år samarbetade en av oss (AN) med Per Hultén, arkitekt SAR/MSA, som tragiskt omkom i början av detta år. Strax före jul hörde han av sig och undrade om det inte var dags att aktualisera Lyktan. Det gör vi med denna artikel. Projektet i fråga var först kopplat till idén om ett museum i den f d Lindska skolan. Det föll, men tanken på ett livande element i Odinslund kvarstod.

Den åttkantiga Lyktan – Per laborerade också med en fyrkantig – var tänkt att ligga på platsen för den nuvarande garageinfarten och ha flera funktioner. Som namnet antyder skulle den lysa upp området.

Fasaderna var av glas. Per hade idéer om hur den billigt skulle kunna uppvärmas och ”hållas tänd” kvällstid. Den var tvåvånig och skulle i bottenvåningen hysa en informationspool för de ständiga busslasterna av turister. Toaletter i källarvåningen skulle ersätta de i ubbodebatten figurerande nuvarande. Övre våningen hade balkong runt om. Den skulle samspela med en amfiteater omgärdad av en vacker trädgård som Pers gode vän landskapsarkitekt LAR/MSA Sture Koinberg ritade. Här skulle studenterna få ett ställe att samlas, kanske ge föreställningar, kanske publika sångaftnar från balkongen. De gamla husen skulle hysa servering. Kort sagt en användning av tomten till glädje för ägarna, för hela staden och för dess besökare. I tanken ingick att Stiftelsen Ubbo antingen skulle kunna hyra ut delar av anläggningen eller sälja tomten till kommunen.

En idé att ta upp igen?

Anna Nilsén

Mats Wahlberg

för Föreningen Vårda Uppsala

Respektlöst agerat (UNT Debatt 2015-10-02)

Publicerat av
Svara

R E S P E K T L Ö S T  A G E R A T   (UNT Debatt 2015-10-02)

Kommunen påstår att syftet med planförslaget för Södra staden är att ta ett helhetsgrepp på stadsutvecklingen och driva en process som kännetecknas av öppenhet, delaktighet och samverkan – samtidigt föregrips resultatet av planeringen av grundläggande beslut mitt under den pågående demokratiska processen.

Just när det första steget i planprocessen för Södra staden avslutats, det offentliga samrådet, får vi läsa i UNT (2015-09-21) att nu sker ”startskott för utbyggnad i storformat”, detaljplaneringen påbörjas omgående i Ulleråker med ett flervånings parkeringshus för upp till 700 bilar och drygt 600 bostäder. Enligt Erik Pelling, plan- och byggnadsnämndens ordförande, är det helt i sin ordning att på detta sätt föregå den översiktliga planeringen vilket han menar kan ge både snabbare bostadsbyggande och bättre kvalitet.

Detta är ett makalöst uttalande mot bakgrund av kommunens påstådda ambition att ta ett helhetsgrepp och värna om en dialog med medborgarna. Pelling har uppenbarligen inte heller förstått att syftet enligt PBL med en fördjupad översiktsplan är att utifrån en analys av områdets förutsättningar forma en framtidsbild som innebär en god avvägning mellan bebyggelse, kulturmiljö och naturvärden och som härigenom ger riktlinjer för efterföljande detaljplanering. I stället för att avvakta denna framtidsbild utifrån en helhetssyn, som den demokratiska processen skulle syfta till, fortsätter kommunen alltså att frimärksplanera vilket till och med framhålls av Pelling som en fördel (!)

Ett annat exempel på beslut i förtid är att kommunen har bestämt att 34 äldre vårdbyggnader i Ulleråker ska rivas, varav många av hög arkitektonisk och medicinhistorisk kvalitet. Dessa planerade rivningar, varav rivningslov redan meddelats för fyra byggnader, är ytterst anmärkningsvärda då de strider mot den uttalade ambitionen för Ulleråker – att tillvarata områdets kulturmiljövärden och dess flerskiktade historia.

Rosendal och Bäcklösa är andra exempel på detaljplaner som tagits fram innan inriktningen beslutats för fortsatt stadsutveckling i Södra staden. Dessa planer, med hög exploatering för ”tät stad” och med åsidosättande av kultur- och naturvärden, innebär liksom planstarten i Ulleråker tidiga låsningar som föregriper en allsidig prövning av olika alternativ och försvårar en planering där områdets unika värden tillvaratas. Hanteringen strider mot lagens plansystem som bygger på en stegvis precisering från översiktsplan – vid behov via fördjupad översiktsplan – till detaljplan.

Kommunens agerande genom besluten i Ulleråker, visar en häpnadsväckande brist på respekt för en ansvarsfull planering och för den demokratiska processen. Demokrati förutsätter kunskap hos beslutsfattarna, god information till väljarna om alternativen samt att väljarna känner att de blir hörda. Föreningen Vårda Uppsala uppmanar Uppsalas politiker att ta medborgardialogen på allvar och att i fortsättningen bedriva planeringen för Södra staden på ett sätt som överensstämmer med de vackra orden i plandokumenten!

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund               Ulla Björkman

Styrelseledamot                  Styrelseledamot

Gör om planen för Södra staden (UNT nätupplaga 2015-09-09)

Publicerat av
Svara

Gör om planen för Södra staden

Den fördjupade översiktsplanen för Södra staden är omfångsrik, fylld av vackra ord och tjusiga formuleringar men saknar konkretion. Områdets höga kvaliteter påtalas utan att visa hur staden ska utformas och anpassas till dessa värden. Hur ska medborgarna kunna förstå vilken stad som blir följden av att 25000 bostäder ska pressas in i stadsdelen? Den demokratiska process med ”öppenhet, delaktighet och samverkan” som kommunen säger sig eftersträva blir ett slag i luften.

De stadsmiljöer som vi uppskattar mest präglas av en god helhetsverkan med genomtänkt samspel parat med livgivande variation – det gäller skala, arkitektur, utformning av gator, torg och gårdar samt inslag av parker och annan grönska. Detta uppnås inte av sig självt. För att få en sådan helhetsverkan krävs en styrning från kommunens sida i stället för att byggherrarna utformar projekten var och en efter sitt eget huvud. I planen för Södra staden har dock kommunen avhänt sig denna styrmöjlighet genom att inte alls beskriva vilken stad som ska byggas. Detta minskar avsevärt möjligheterna att få till stånd en attraktiv stadsmiljö väl anpassad till natur och landskap och befriar också byggherrarna från besvärande riktlinjer. Men kommunen tror kanske att glada tillrop som att utvecklingen ska ske ”med fokus på individen”, som det står i planhandlingen, räcker som garanti för att det ska bli en god stadsmiljö.

Följden av det höga antalet bostäder blir att en stadsbygd av minst samma täthet som Kungsängen marscherar ut i Södra staden. Stora delar av områdenas höga kulturmiljö- och naturvärden kommer att gå till spillo. Kommunen har redan satt igång förödelsen genom beslutet, enligt artikel i UNT (23 aug), att riva 34 vårdbyggnader i Ulleråker, varav många i gott skick och av högt arkitektoniskt och historiskt värde. Hur rimmar detta med målen om långsiktig hållbarhet och att ”tänka nytt” som det står i planen? Staden har börjat i fel ända – det är stadsmiljöns utformning och kvalitet som bör vara utgångspunkt för planeringen, inte ett fixt antal bostäder!

Många fundamentala förutsättningar är outredda. Några exempel: Den föreslagna nya bron över Årike Fyris mitt för Ultuna – av remissinstanser kraftigt kritiserad på grund av påtaglig skada på riksintresset Årike Fyris, kanske ett kommande världsarv – smygs in i texten som ett faktum trots att inga beslut ännu fattats. En utmaning (!) sägs vara att inleda en diskussion med Ultuna, SLU, om att få ta i anspråk mark för stadsutvecklingen. Behövs inte marken för försöksodlingar för att universitetets vision att vara ”ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaper” ska kunna infrias? När skulle en ny tågstation i Bergsbrunna kunna komma till – villkoret för en station är troligen en mycket hög exploatering i stationens närområde. Och hur löser man Uppsalas dricksvattenförsörjning som hotas genom risk för föroreningar av åsens grundvatten till följd av utbyggnaden i Södra staden?

Kommunen agerar som om Uppsala ska bli en enda sammanhängande tät höghusstad som utplånar stadens egenart – den måttfulla stadsbygden med den klassiska siluetten mot slätten. Varför inte i stället inspireras av Södra stadens många ovedersägliga kvaliteter och utveckla en stadsdel där värdefulla natur- och kulturmiljöer bevaras och där förtätning sker varsamt med bebyggelse i måttlig skala i samspel med befintlig bebyggelse – som en mjuk övergång till omgivande landsbygd, en struktur i Linnés anda? Högsta möjliga antal bostäder kan väl inte vara det enda målet i den fortsatta stadsutvecklingen? Allt behöver och bör inte heller byggas i Uppsala stad. Som Föreningen Vårda Uppsala ständigt påpekar finns det en stor potential i kransorterna för en fortsatt livgivande stadsutveckling.

Den fördjupade översiktsplanen i nuvarande utformning får ringa kraft som ett verktyg för att styra den fortsatta stadsutvecklingen. Slagord har ersatt kunskap och analys. I stället för att värdesätta det unika, som sägs vara en utmaning, raseras många unika värden i planområdet. Föreningen uppmanar därför kommunen att göra om planen. Ett konkret underlag bör utarbetas för en ny och konstruktiv dialog med medborgarna med syftet att utveckla Södra staden till en stadsdel med attraktiv stadsmiljö – men inte utformad som en fortsättning på innerstaden utan utifrån sina egna unika förutsättningar.

För Föreningen Vårda Uppsala

Kristina Berglund

Styrelseledamot