Vi har med oro sett de orimliga förtätningar av bebyggelsen som planeras i stadsnära områden.

De är trafikalstrande och förutsätter att så många som möjligt lämnar bilen hemma och använder sig av allmänna kommunikationer, och om centrumhandeln skall leva och inte slås ut av stormarknader måste trafiksystemet underlätta för det.

Särskilt tydligt framstår problemet med trafiken in till centrum i den nya plan för busstrafiken som stadens invånare nyligen fick sig presenterad, vilken kortfattat innebär en stor minskning av antalet linjer, färre hållplatser och långa avstånd för en stor del av bussresenärerna, nästan upp till en halv kilometer för de sämst lottade. Vad det innebär för äldre, handikappade eller föräldrar med små barn eller för vem som helst med tunga kassar är lätt att föreställa sig, och har också kommit till synes i insändarspalterna.

Kommunen satsar numera på stora ledbussar för mängder av passagerare. Dessa är ofta inte ens halvfulla.

En bättre storleksvariation i fordonsflottan borde övervägas också av det skälet att det under tider av glestrafik räcker med mindre fordon, som drar mindre drivmedel. Bussbolaget vill självfallet fylla bussarna och komma upp i fart mellan hållplatserna. Det är därför ingen överraskning att det nya förslaget främst bygger på utglesning av både bussleder och hållplatser. Effektivt och ekonomiskt, om man bara ser till busstrafiken. Men målet bör vara att förse stadens invånare i alla åldrar med bekväma och snabba bussförbindelser.

Vad innebär det? På önskelistan står:

• Att det inte är längre än högst ett par hundra meter för att nå en buss som går till centrum.

• Att man tar sig till stadsmitten med buss, det vill säga att minst ett par busslinjer stannar på Stora torget, helst fler än så. Det ger liv åt torget och är bra för ordningen. Torgets vackra busskurer bör vara kvar.

• Att det finns väntkurer vid alla hållplatser.

• Att antalet linjer är minst lika många som nu och får en maximalt god sträckning, bland annat med tanke på att vissa områden i stadens ytterkanter är trafikfria.

Alltså inget område utan buss.

• Någorlunda tät trafik med måttligt stora bussar och täta stopp på de så kallade stomlinjerna som förbereder för framtida spårvagnstrafik, plus ett antal bussar i större format som går direkt utan stopp till arbetsplatser som Ultuna med flera vid väl studerade tider på dagen då behov föreligger.

• Mycket bra i det nya förslaget är en ringlinje. Då vi antar att UL här ”tänker spårvagn” är det ytterst angeläget att i detalj studera hur den bör gå för ett maximalt gott resultat. Tvärgående linjer som exempelvis nuvarande nr 21 har varit uppskattade och bör prioriteras.

• När det gäller stadskärnan, inte minst väster om ån, bör ett antal mindre bussar (20–25 personer?) nonstop och med täta hållplatser trafikera mål som för närvarande bara kan nås med en förhållandevis lång promenad för den som bär tungt, är äldre eller handikappad – men också till glädje för turister som tillåts köpa dagsbiljetter.

Är det inte precis nu ett bra tillfälle att lägga in en slinga som trafikerar västra delen av centrala staden?

Den bör starta vid Resecentrum, gå över Stora Torget och nå västsidan av centrum via Nybron, sedan Fyris torg – Upplandsmuseet – S:t Eriks torg med hållplats i övre delen av torget för Saluhallen, Domkyrkan och Gustavianum, vidare mot Universitetet via S:t Larsgatan och S:t Olofsgatan (två hållplatser för att försörja universitetets båda ingångar, en vid S:t Olofsgatan 10 och en vid Övre Slottsgatan bakom Universitetet). Sedan Carolina – Slottet med Konstmuséet – Nedre Slottsgatan – Akademiska sjukhuset – Flustret – Islandsbron – Bäverns gränd – Resecentrum. Maximalt väl skulle en sådan nonstopslinga fungera om den trafikerades i båda riktningarna.

Tänk om, och låt oss få en stadstrafik som sätter människan i centrum!

Ulla Björkman, Anna Nilsén, PO Sporrong

Föreningen Vårda Uppsala