Föreningen Vårda Uppsala

Till Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun                                                            2017-02-02

plan-byggnadsnämnden@uppsala.se

ang planprogram 2016 för Eriksberg och Ekebydalen, dnr PBN 2015-000015.

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) avger följande yttrande över samrådshandlingen beträffande Eriksberg och Ekebydalen.

FVU vill hänvisa till sina tidigare yttranden till Plan- och byggnadsnämnden över detaljplaneförslag (Dnr 2012/ 21122-1) rörande Norby 31:74 (2012-06-10) och över Uppsalahems utställningsförslag angående förnyelse av Eriksberg (2014 – 06 – 02). Yttrandena bifogas liksom FVU:s alternativa förslag om satsning på kransorterna.

Planprogrammet leder till en avsevärd förtätning och utbyggnad av stadsdelen Eriksberg. Den ledande kommunala planeringsprincipen just nu innebär att staden ska växa inåt genom förtätning. Någon närmare analys av förtätningens effekter för natur- och kulturvärden i berörda områden eller för de människor som berörs görs knappast. Frågan har dock många aspekter, både miljö- och kulturmiljömässiga såväl som sociala och eventuellt fortsatt planarbete måste gå mycket djupare i dessa frågor. Det saknas i såväl forskning som praktik belägg för att förtätning leder till minskad bilanvändning eller ökar förutsättningarna för en mer hållbar stadsmiljö.

FVU vill framhålla, att det finns andra och bättre sätt att få plats med mer folk i Uppsala kommun utan att bygga sönder själva staden utan respekt för kvaliteten i stadens årsringar och det handlar om att satsa på kransorterna.  Restiderna med Upptåget slår innerstadstrafiken med Uppsalabuss många gånger om i snabbhet! Det tar inte längre tid att ta sig till kommungränsen med Upptåget än det tar att åka buss från stadens ytterområden in till centrum. Föreningen är övertygad om att det kommer att löna sig att värna stadens särart och den långsiktiga livskvaliteten i närmiljö och grannskap. Den rådande trenden i USA tycks således just nu vara att barnfamiljer snarare börjat söka sig ut från de allt trängre och otrivsammare storstäderna.

Vad närmare gäller samrådshandlingen är följande att säga. FVU har tidigare betonat att en stadsförnyelse bör ske utifrån platsens karaktär. I Eriksberg är det landskapet, med naturmarkens topografi och växtlighet, som är det viktigaste huvuddraget, en landskapsarkitektur. Eriksberg ligger idag med en medveten och tydlig avgränsning från omgivningarna, inlemmat i landskapet. Det är först när man kommer in i området som man ska urskilja bebyggelsen. Eventuell ny bebyggelse mot Ekebydalen eller Håga måste gestaltas så att den underordnas landskapsrummet.

Här bör också framhållas Le Corbusiers version av ”hus i park” som en ledstjärna för hur bebyggelsen i Eriksberg gestaltats och fortsatt kan gestaltas. Kommunfullmäktige har tidigare (nov. 1988) klassat området som skyddsvärd miljö i kulturmiljöklassningen.

Numera talas istället mer om ”stadsmässighet” och ”stadsläkning”. Tankeledande begrepp, som indikerar att någon brist föreligger som behöver åtgärdas medan det konkret är fråga om att göra ingrepp och förändra ett etablerat och välfungerande områdes hela karaktär och att snarare än att ”läka” göra det sårbart. Mindre gårdar, inklämda och mörka, läker inte staden utan försämrar livsmiljön, inte minst för barnen, en bra stad för barn är en bra stad för vuxna.

Särskilt bekymmersamt är förändringen av karaktären ”hus i park” och minskandet av respektavstånden till naturreservaten Stadsskogen och Hågadalen Nåsten och dessutom bristen på analys av vad det betyder för de redan boende i ett etablerat bostadsområde att det blir föremål för en så gigantisk tillbyggnad som den föreslagna.

Förslagen omfattar också nya genomfartsgator genom området, vilket dels ytterligare förstärker förändringen från ”hus i park”- modellen, som bygger på utifrånmatning av trafik till bostadsområdet men ej genomfartstrafik, dels ger många andra generellt negativa, för att inte säga farliga, effekter av ökad trafik.

Norbyvägen utgör både en gräns och en passage. En gång lagd som landsväg ut mot glesbygden fungerar vägen nu som huvudtrafikled med växande bilism och lägen för stomlinjer i kollektivtrafiken. Nu sägs att vägen ska bli en stadsgata, inramad med ny bebyggelse men trafikmängden skulle här förstöra alla kvaliteter i ett sådant boende. Här måste förbli en frizon, med naturmark som filter mot omgivningen så att stråket bibehålls som ”landsväg”, dragen genom det ursprungliga skogslandskapet.

Redan perioden då byggnadsarbetena sker kommer att vara besvärlig och dessutom långvarig, varför risken finns att många eriksbergsbor kan finna för gott att avflytta. Stadsdelen kommer då från en social synpunkt att tvingas ”börja om” med allt vad det innebär av barnsjukdomar som i värsta fall innebär sociala problem av den typ vi idag ser i yngre bostadsområden än Eriksberg, t.ex. Stenhagen och Gottsunda. På 1960-talet, när västra Eriksberg var nybyggt och alla som bodde där var nyinflyttade samtidigt, förekom mycket oro och bråk i området. Så småningom har området ”satt sig” men läget i vissa delar av området är ändå skört och det skulle vara ett misslyckande för kommunen att utsätta de boende för en ny, liknande kris.

FVU har tidigare uttalat sig starkt kritiskt till detaljplaneförslaget för Norby 31:74 mellan Blodstensvägen och Norbyvägen av framförallt naturvårdsskäl (se bif.). Kritiken kvarstår och förstärks genom att nu ett ännu större område föreslås bli utbyggt. Det är ett historiskt misstag att inte värna naturvärdena och att inte lämna respektavstånd till de redan naturskyddade områdena. Det rör sig här om områden med högt naturvärde och känslig natur och ökat slitage blir ofrånkomligen konsekvensen. Förslaget saknar helt perspektiv på dessa frågor.

Det är ett faktum, att i närnaturen runt städerna ofta finns högre naturvärden än på den egentliga lands-bygden eftersom de stadsnära naturområdena inte utsatts för rationellt skogs- och jordbruk t.ex. Detta i sig utgör ett starkt naturvårdsargument mot att exploatera stadsnära grönområden.

Vad gäller den föreslagna bebyggelsen runt Blodstenen saknas också ett kulturmiljöperspektiv. Bebyggelsen kommer allt närmre det gamla soldattorpet och beteshagarna intill, som innehåller runristningar, också här är den ökade slitagerisken en starkt negativ faktor.Ekebydalen avses sparas, vilket är positivt, men den tilltänkta bebyggelsen i Hammarparken kan hota de viktigaste av Ekebydalens naturvärden. T ex räcker det inte att, som idag, anordna ”övergångsställen” för grodarter som omfattas av EU:s habitatdirektiv, det gäller att spara deras vinterbostäder i Hammarparken också!

Förtätningen innebär totalt sett en avsevärd förlust av bevuxen mark, särskilt träd, och därmed en negativ påverkan på boendemiljö och naturmiljö men dessutom på klimatet som sådant. Särskilt vill FVU alltså framhålla, att miljöeffekterna av förlusten av träd och ökningen av trafiken kräver mycket mer ingående analyser. Vad särskilt gäller Hågaån är det angeläget, att den inte utsätts för ytterligare belastningsrisker.

En viss förtätning av bostadsbebyggelsen genom att frigöra parkeringsytorna torde vara möjlig och en närmare analys av behovet av skolbyggnader kan frigöra vissa ytor. Viktigt för balansen är också att blanda upplåtelseformerna

FVU beklagar ansatsen som sådan – att utifrån ett planeringsbegrepp på modet, den s.k. stadsläkningen, klämma in så mycket hus som möjligt inom redan bebyggda och relativt välfungerande stadsdelar, kosta vad det kosta vill ifråga om negativa effekter för miljö, naturmiljö och boende, istället för att seriöst överväga alternativa möjligheter att åstadkomma fler bostäder inom kommunen genom att satsa på hela kommunen.

Uppsala dag som ovan,

Mats Wahlberg, ordförande Ulla Björkman, styrelseledamot

BILAGOR



Föreningen Vårda Uppsala

Till Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun 2012-06-17
Kontoret för samhällsutveckling
753 75 Uppsala

Ang detaljplan för Norby 31:74, mellan Blodstensvägen och Norbyvägen, Uppsala kommun. Dnr 2012/21122-1. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, vill avge följande samrådssynpunkter på rubricerade planförslag.

Bakgrund
Av förslaget framgår sammanfattningsvis följande. Detaljplanen för Norby 31:74 syftar till att möjliggöra fyra punkthus i max 8 våningar och ett lamellhus i 5 våningar med sammanlagt 140 lägenheter. Enligt fastighetsnämndens anvisningar ska minst 30% av lägenheterna vara hyresrätter och resterande bostadsrätter.

Området är idag inte bebyggt. Det utgörs av skogsmark med bl.a. många stora, gamla tallar (180 – 200 år) varav minst ett femtontal träd hyser rödlistade eller sällsynta arter som tallticka. Totalt har sex sällsynta eller rödlistade arter svamp och skalbaggar hittats vid den bedömning av ekologiska värden som föranstaltats av byggherren i planärendet. Det framgår vidare, att återväxten av grova tallar inte är så god och att naturtypen generellt minskar i staden i och med kommande exploateringar och förtätningar. Inventerarna anser det negativt från naturvårdssynpunkt om de gamla träden tas bort, den negativa konsekvensen är beroende på hur mycket av naturmarken och träden som sparas, bedömningen är dock att habitatnätverket för barrskogslevande arter ändå bör kunna fungera och att exploateringen inte innebär ett hot på nationell nivå mot arterna, men att det i det långa loppet bör diskuteras hur återväxten av grova tallar bör klaras i Uppsala. Inventerarna påpekar också, att det saknas analyser av habitatnätverk för olika artgrupper för Uppsala län.

Planförfattarna beskriver området som en alternativ grön koppling mellan Hågadalen och Stadsskogen och nämner att det används för närrekreation för kringliggande bostadsområden (hyreshus som förvaltas av Uppsalahem). Enligt förslaget bidrar planen till att fysiskt knyta ihop bebyggelsen i området. Det anförs att de gamla träden kommer att sparas där det är möjligt, men man tar fasta på att habitatnätverken skulle kunna fungera ändå.

Plan- och byggnadsnämnden har beslutat att planen inte riskerar att leda till betydande miljöpåverkan enligt 6 kap. 11§ miljöbalken (MB) och att en miljöbedömning enligt 6 kap. 11 – 18§§ MB inte krävs. Länsstyrelsen i Uppsala län delar bedömningen.

Yttrande
FVU avstyrker förslaget. Närströvområdet, som planområdet utgör, behövs idag och än mer i framtiden om andra aviserade projekt om ytterligare förtätning av Eriksberg kommer till utförande. Under alla förhållanden är utredningen i ärendet otillräcklig för ett exploateringsbeslut. FVU delar alltså inte bedömningen att en miljöbedömning enligt 6 kap. 11 – 18§§ MB inte krävs.

Tvärtom framstår det för FVU som mycket angeläget med en fullständig MKB, inte minst mot bakgrund av inventerarnas uppgifter om den krympande tillgången på gamla tallar i Uppsalaområdet med tanke på deras betydelse som biotop för andra arter. Exploatörens egna experter framhåller de negativa konsekvenserna från naturvårdssynpunkt och oron för framtiden, även om de landar i att exploateringen inte innebär något hot på nationell nivå mot de hotade arterna. Inventerarna påpekar dock, att det saknas analyser av habitatnätverk för olika artgrupper när det gäller Uppsala kommun. FVU anser att Uppsala kommun bör eftersträva en god ”kommunal nivå” vad gäller arterna och inte tillåta att läget först blir ännu sämre. En ytterligare och mer fullständig belysning i form av en MKB behövs i ärendet. Miljöpåverkan av tilltänkt bebyggelse innebär alltså direkt förstörelse av viktig natur, stora, gamla tallar, viktiga att slå vakt om i sig och även för deras betydelse för rödlistade arter, särskilt som viss osäkerhet råder om habitatnätverken. Härtill kommer att verkan av det ökade trycket på omgivande naturreservat inte utretts.

En MKB bör också omfatta faunan i stort. Kommunen anser att sambandet mellan Stadsskogen och Hågadalen vad gäller möjligheten för de vilda djuren att röra sig däremellan är tillräckligt tillgodosett genom passagen över Norbyvägen bortom Kvickstensvägen. Många iakttagelser vittnar dock om hur bl.a. rådjur, räv och grävling korsar Norbyvägen vid det tilltänkta exploateringsområdet. Också förekomsten av fladdermöss behöver utredas. Så också frågan om kopplingen mellan naturreservaten.

Sammantaget anser FVU att kriterierna för en MKB enligt 6 kap. 11§ MB är uppfyllda, alltså att planens genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, och att en bedömning enligt kriterierna i 4§ förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar jämte kriterierna i förordningens bil 4 måste leda till samma resultat.

Enligt FVU:s mening behöver planärendet inte minst ses i perspektiv av de boendes behov av närrekreationsområden. Planen har ambitionen att binda samman de bostadsområden som idag flankerar skogspartiet i fråga. Till följd av planförslaget kommer emellertid kontakten mellan existerande bostadsområden snarare att försämras. Det talas i ledande formuleringar om hur ”isolerat” Blodstensvägen ligger i skogen (s. 2). I verkligheten är området beläget ett stenkast från Norbyvägen och inom det tilltänkta bebyggelseområdet vittnar de många tvärgående stigarna om att kontakten mellan bostadsområdena upprätthålls av de boende idag genom att de helt enkelt går genom skogen. För särskilt skolbarn och äldre fyller området väl behovet av s.k. närrekreationsområde och den kontakt med naturen, som forskningen, särskilt inom SLU, numera anser vara av stor betydelse för hälsan och välbefinnandet. Forskning har också visat att det bör vara korta avstånd mellan bostad och park för att man ska besöka den ofta. (Se Lisberg Jensen, Ebba, Gå ut min själ. Forskningsöversikt om hälsoeffekter av utevistelser i närnatur, Statens folkhälsoinstitut, R 2008:10. Se även flera studier av prof. Patrik Grahn, SLU, om utemiljöns betydelse för barn och gamla, debattinlägg av prof. Per G Berg mfl, SLU, i UNT 13 mars 2012, intervju med läkaren och forskaren vid Alnarp Matilda Annerstedt, UNT 16 april 2012).

Enligt PBL 2010 förstärktes kravet på närbelägna grönytor vid planering av bostäder. (2 kap 7§: ”Vid planläggning […] ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns […] parker och andra grönområden”).

Kommunen borde alltså ta till sig forskningens senaste rön när det gäller naturens betydelse för folkhälsan istället för att, som det kan synas efter flera planförslag på senare tid, ensidigt eftersträva vad som ibland kallas tätning av ”stadsväven”, en politisk figur, som också hotar den klassiska bilden av Uppsala som en kulturstad i natur. De gröna stråken, möjligheten att från själva centrum genom parker och grönområden ta sig ut på landsbygden framstår som unikt för en så pass stor stad som Uppsala ändå är och som ett värdefullt arv att förvalta. Dagens planeringspolitik syftar dock mer till fler och högre hus, evenemangscentra och köpcentra, men många röster talar, liksom FVU, också för att slå vakt om stadens karaktär (t.ex. debattinlägg av Alexander Ståhle, UNT 9 juni 2012).

Det är viktigt att lyssna också till vad Uppsalaborna själva anser. När Uppsalahem nyligen kallade till informationsmöte om stadsdelen Eriksbergs framtid, framgick det, att också Uppsalahem skulle vilja bygga ytterligare bostäder i området, siffran 1500 nämndes. Det talades varmt från arrangörens sida för det positiva med ökad stadskaraktär, mer krogar, butiker etc. Till sin uppenbara förvåning fick arrangören dock i samband med de grupparbeten som förekom erfara att samtliga grupper som högsta prioritet hade att istället värna om grönområdena i området.

Uppsalahems utbyggnadsplaner ökar enligt FVU:s mening påtagligt vikten av att inte genomföra den utbyggnad som nu aktuellt samråd avser. En ytterligare förtätning av redan bebyggda områden ökar behovet av närströvområden. Det går inte att hänvisa till att det finns förhållandevis gott om natur längre bort, d.v.s. i Hågadalen och Stadsskogen, när det gäller grupper som barn och gamla samt andra med begränsad rörelseförmåga.

Eriksberg är ett område som flera exploatörer intresserar sig för. I det läget framstår det som direkt felaktigt att ”ta en bit i taget” genom successiv planering, kommunen behöver göra en samlad analys.
Överhuvudtaget borde kommunen ta bättre ansvar, inte bara för de tänkta Uppsalabor som man planerar för, utan också för dem som nu lever och verkar i Uppsala. Ett träd utanför fönstret kan vara vad som håller en gammal människa vid liv.

Sammanfattning
• FVU anser att en miljöbedömning enligt 6 kap. 11 – 18§§ MB krävs både med hänsyn till de höga naturvärdena med rödlistade och sällsynta arter och med hänsyn till de vilda djurens rörelsemönster samt även för att klarlägga kopplingen mellan naturreservaten.
• Det tänkta exploateringsområdet, som idag nyttjas flitigt som närgrönområde för de befintliga bostäderna, bör lämnas obebyggt och kommer att behövas än mer om Uppsalahems utbyggnadsplaner kommer till stånd. Den stora betydelsen för hälsa och välbefinnande av närgrönytor framhålls alltmer i forskningen. Kravet på närgrönytor har också förstärkts i PBL.
• Ett av Uppsalas särdrag är de gröna stråken och generösa grönytor inne i bostadsområdena. För att tillvarata detta särdrag krävs en helhetssyn på stadsdelarnas utveckling när det gäller avvägning mellan exploatering och bevarande av grönområden. Att inte i planeringen ta till vara detta särdrag innebär att en av stadens väsentliga och av befolkningen uppskattade kvaliteter successivt försvinner.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker FVU förslaget i första hand. Om avsikten att bygga ändå kvarstår hemställs om MKB enlighet ovan som underlag för förslag till eventuell exploatering.

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan,

Kristina Berglund Ulla Björkman Bengt Jonsell PO Sporrong
Ordförande Styrelseledamot Styrelseledamot Styrelseledamot

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Föreningen Vårda Uppsala

Styrelsen för Uppsalahem, info@uppsalahem.se 2014-06-02

Plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun, plan-byggnadsnamnden@uppsala.se

Ang förnyelse av Eriksberg, Uppsala kommun.

Föreningen Vårda Uppsala (FVU) har tagit del av utställningen med förslag till förnyelse av Eriksberg och vill framföra följande synpunkter.

FVU:s synpunkter

FVU ser positivt på utvecklingsarbetet, med program med alternativa förslag presenterade i tidigt skede, under fortlöpande samråd med områdets innevånare. Det är dock anmärkningsvärt att kommunen ej synes delta, varken vad gäller direktiv för planarbetet eller i medborgardialogen.  Det är ju kommunen som har ansvaret för helhetssynen i stadsbyggnaden dvs att projekten svarar mot kommunens mål och anpassas till platsens förutsättningar. Det därför angeläget att kommunen aktivt deltar i detta tidiga skede av planarbetet – det är nu som dialogen med berörda kan bli konstruktiv och meningsfull när ännu inga låsningar skett vad gäller innehåll och utformning i projektet.

Motiv och ledord i programmet har hög ambitionsnivå och visionens önskelista är omfattande. Att förverkliga denna vision blir en grannlaga uppgift. På den begränsade yta det är fråga om har dock resultatet blivit en provkarta på tidens stadsbyggnadstrender och en drastisk förändring av områdets karaktär. Här verkar det vara invånarna, med sin känsla för och kunskap om platsen, som står för det goda omdömet.

Programskrivningen blir ibland motsägelsefull. ”Klimatsmart & hållbart” och ”Den gröna identiteten”, ska paras med ”Liv och mötesplatser” och ”Kopplingar och stråk”; de förra med kvaliteter knutna till platsens läge och nuvarande karaktär, de senare med egenskaper som hör hemma i en ny slags innerstad. Resultatet kan sammanfattas av visionens femte rubrik, ”Variation”.  Denna inriktning svarar inte mot platsens innehåll och tydliga förutsättningar.

Stadsförnyelse bör ske utifrån platsens karaktär. I Eriksberg är landskapet, med naturmarkens topografi och växtlighet, ett viktigt huvuddrag. Ett annat viktigt huvuddrag är arkitekt Stig Anckers skivhus, som även om de har stor volym, ligger väl inpassade i terrängen och är ett gott exempel på Le Corbusiers vision av ”Hus i park”, en vision som fick stort genomslag i 1950-talets svenska bostadsbyggande. En viktig utgångspunkt för planeringen måste vara att dessa byggnader även efter kompletteringen utgör ett ledmotiv i stadsdelen. FVU vill här också påminna om att förnyelseområdet utgör ”skyddsvärd miljö” ( inom område 21) i den klassning av kulturmiljöer kommunfullmäktige antog november 1988.

En annan viktig utgångspunkt för planeringen är närheten till Stadsskogen och Hågadalen Nåsten, naturreservat med särskilt värdefulla delområden med högt naturvärde och känslig natur nära reservatsgränsen. Med hänsyn till vikten av att inte öka slitaget i dessa värdefulla naturpartier med sällsynta arter och känslig torrbacksflora bör respektavståndet mellan reservatsgränsen och bebyggelsen inte minskas jämfört med dagens förhållanden.

Några exempel på brist på förståelse av platsens karaktär i de presenterade förslagen:

Illustrationerna i några av förslagen återger stadsrum som kunde höra hemma på ”nya” Södermalm i Stockholm, i nygamla Jakriborg, eller vid en kanalgata i Amsterdam. Marken centralt inom området, mellan skivhusen och kring Marmorvägen, föreslås brutalt förändras med nytt gatunät samt kvarter och hus med stor variation i volym och arkitektoniskt uttryck utan samspel med omgivningen. Den naturliga tallskogen försvinner och ersätts med gatuplantering bestående av lövträd.

I de flesta förslagen ersätts 50-talets utifrånmatning av kvartersstadens gatunät i rutnät inklusive överfart över Norbyvägen. Ett gatunät av modell kvartersstad blir i detta läge svårhanterligt med den funktion Norbyvägen har som stomtrafikled inom staden. De nya tvärförbindelserna genom området medför ökad biltrafik som påverkar bostadskvaliteterna negativt, särskilt i kv. Täljstenen.

Strävan efter ”stadsmässighet” strider mot områdets gröna karaktär. Förtätning föreslås längs Norbyvägen; söder om rondellen på ömse sidor om vägen förekommer i de flesta förslagen bebyggelse som förvandlar ”landsväg” till ”stadsgata”, Denna lösning är olämplig – det nära läget intill stomtrafikleden är ej ett bra läge för bostäder.  Resultatet blir tät stad i stället för grön stad.

På östra sidan av Norbyvägen mot kv. Täljstenen föreslås förtätning med huskroppar, i något fall lagda tätt vilket ger intryck av ”bakgård” i skogsranden. Hur miljön med naturmark och bebyggelse i kv. Täljstenen hanteras är av betydelse för hela stadsområdet. Den befintliga bebyggelsen, gör visst intrång i Stadsskogen, och är väl inpassad i skogsmarken. Arkitekt Stig Ancker, som hanterade både plan- och byggnadsfrågan, kompenserade ingreppet med material och färg anpassade till naturomgivningen, Viktig är den breda bården utmed vägen med natur, som ett bevarat bryn av Stadsskogen. Ingrepp här skulle gå stick i stäv med den strävan till naturhänsyn som framhålls i visionsmålet ”Den gröna identiteten”. (FVU vill i sammanhanget hänvisa till skrivningen till Uppsalahems styrelse från Täljstenens plangrupp 2014-05-08).

Korsningen mellan Granitvägen och Norbyvägen saknar förutsättningar att bli ett attraktivt offentligt rum. De offentliga rummen, för service, möten och samvaro, har i förslagen fått varierat innehåll och skiftande läge. Av dessa framstår rondelläget vid korsvägarna Norbyvägen/Granitvägen olämpligt för en utpräglat publik verksamhet. Platsen kommer att präglas av biltrafik till följd av krav på biltransporter och uppställning av bilar och kommer därför inte att bli attraktiv. Det föreslagna läget vid Västertorg däremot, utvecklat med verksamheter, både kommersiella och kulturella, i stråk kopplat till skolområdet och med bekväm anknytning både till bostadsbebyggelse och till friluftsområden, framstår som ett intressant förslag.

FVU anser att förnyelse av området bör ske med noggrann anpassning till naturen – till terräng och vegetation – samt till angränsande bebyggelse. Vilka lägen bör väljas för ny bebyggelse?

FVU föreslår i första hand området vid rondellhörnet, på platsen för bensinstationen, med en byggnad som markerar entrén till området. Väster om kv Blodstenen, skulle en möjlighet vara måttfulla punkthus väl inpassade i skogskanten, liknande byggnaderna på Askrikegatan på Gärdet i Stockholm i en elegant 40-tals-funktionalism.

Möjlighet finns, att på nuvarande parkeringsytor utmed Granitvägen bygga bostadshus som längor som stärker gatans betydelse som stråk genom stadsdelen med riktning mot ”centrum” – Västertorg. Med ”bokaler” förlagda i gatuplanet förstärks gatans funktion som stråk. Även inne i kvarteren kan parkeringsytorna användas för bebyggelse i måttfull skala och med gott arkitektoniskt samspel med befintlig bebyggelse. Bilparkeringen bör i första hand ordnas i källargarage. Parkeringshus är svåra att utforma och infoga på ett bra sätt i bostadsmiljön.

Nyréns förslag visar mer insikt om och förståelse för platsens karaktär och förutsättningar jämfört med övriga förslag. Det tar fasta på existerande bebyggelse, med tillägg på platser där de kompletterande byggnaderna bidrar till att skapa tydliga rum, gårdar och rörelseriktningar inom området. Även Tengboms förslag visar en viss vilja till anpassning till den befintliga miljön.

Sammanfattning

• De flesta av de presenterade förslagen visar en alldeles för hård exploatering, som inte tar hänsyn till den befintliga miljöns karaktär med dess hus i park och närhet till natur och behovet av att vidmakthålla respektavstånd till naturreservatet. Främst Nyréns förslag, men även Tengboms förslag, uppvisar till skillnad mot övriga förslag en mer anpassad gestaltning i samspel med befintlig bebyggelse och områdeskaraktär.
• Några viktiga utgångspunkter för fortsatt projektering bör vara varsamhet med områdets tydliga 50-talskaraktär, ”hus i park” – bl a att arkitekt Stig Anckers skivhus fortfarande kommer att utgöra ett ledmotiv i stadsbilden, att gatunätets utifrånmatning inte ändras till genomfartstrafik av modell ”rutnätsstad” samt att ”skogskänslan” bevaras.
• Västertorg bör ha förutsättningar att utvecklas till en attraktiv mötesplats för området, däremot avstyrks området vid korsningen Granitvägen/Norbyvägen som offentlig mötesplats med hänsyn platsens bilorientering.
• Kv Täljstenens naturmark mot Norbyvägen bör bevaras obebyggd.

För Föreningen Vårda Uppsala, dag som ovan

Kristina Berglund                 Carl Erik Bergold             PO  Sporrong

Ordförande                           Styrelseledamot                2:e vice ordförande