Trots klimatöverenskommelse och målsättningen att Uppsala skall utgöra en nationell ledstjärna för hållbart samhällsbyggande väljer Uppsala att bygga en ny stadsdel i ren glesbygd, intill ett motorvägsmot. Detta trots att det sker i fornlämningsrika betesmarker, på jordbruksmark och i en kulturbygd som kan vara av riksintresse. Det handlar än en gång om Fulleröområdet söder om Storvreta.

Bostadsmarknaden i Uppsala och övriga Sverige fungerar långt­ifrån väl för alla grupper. I det läget väljer kommunen att accelerera bostadsbyggandet till nivåer som Uppsala aldrig tidigare upplevt och som innebär omfattande förtätningar över hela staden. Många nya bostadsprojekt i ren glesbygd dras också i gång.

Plan för plan hastas igenom, många utan såväl analys som helhetsperspektiv. Uppsalas många kvaliteter som livsmiljö riskerar härmed snabbt att gå förlorade.

Ett ljus i mörkret har varit det samråd om en välkommen komplettering av Storvreta centrum med flerbostadshus som avslutats i dagarna. Storvreta med sitt fina centrum och sina goda kollektivförbindelser är en av Uppsalas bäst fungerande och mest attraktiva tätorter.

Samtidigt kan vi i UNT den 26/2 läsa att de tidigare planerna på en äventyrspark – vikingapark – i Fullerö, söder om Storvreta, ska ersättas dels av 740 nya lägenheter samt dels av en företagspark med plats också för handel, matställen med mera. Omedelbart öster därom har fastighetsbolaget enligt samma artikel dessutom redan fått klartecken för byggande av 200 nya hyresbostäder. Enligt UNT kommer det i området att byggas ytterligare ett antal radhus och villor samt en förskola längre söder ut.

Det handlar alltså om ett omfattande bostadsbyggnadsprojekt i ren glesbygd i direkt anslutning till motorvägsmotet – långt ifrån hållbart och klimatsmart!

Det tidigare förslaget till äventyrs­park i sydöstra Fullerö innehöll bland annat ett 22 meter högt hotell, en galleria med mera, men föll på grund av risken för störning av det starka kulturhistoriska intresse som klassificerar närområdet. I området ingår inte bara det långt utanför Sverige välbekanta Valsgärde utan hela området kring Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklingeåns dalgång som är av riks­intresse (K 30) för kulturmiljövården (enligt en dom9/3 -15 i Mark- och miljööverdomstolen).

Motivtexten till riksintresseområdet K 30 framhåller att Gamla Uppsala samt Fyrisåns och Björklinge­åns dalgångar utgör ”centralbygd av stor betydelse för rikets historia med kontinuitet sedan bronsåldern och med monumentalt och traditionsbärande rikspolitiskt centrum under forn- och medeltid.”

Det förtjänar att framhållas, att Riksantikvarieämbetet i målet om vikingaparken fann att de planerna måste ses i perspektiv av att riksintresset redan påverkats negativt genom utbyggnaden av E4. Det innebar att utrymmet för ytterligare negativ påverkan på riksintresset hade minskat.

Föreningen Vårda Uppsala, som drev miljömålet mot äventyrsparken, har länge hävdat att en utveckling av kransorterna är angelägen. Härigenom öppnas möjligheter för ett rikare lokalt socialt liv, en bättre service samt en ökad efterfrågan att, som alternativ till stadsdelarna, bo och arbeta även i tätorterna. Det har också varit en förebildlig grundidé från det att den nya kommunen Uppsala bildades i början av 1970-talet. En särskilt stor fördel är att detta avlastar det i dag hårda exploateringstrycket på Uppsalas stadsområde.

Det är viktigt att komma ihåg att Uppsalas särart utgörs av stadens läge på slätten med dess höga natur- och kulturhistoriska värden.

Det är vidare angeläget att förstå att slätten i sig även utgörs av utomordentligt viktig jordbruksmark, som det bland annat i ett kultur-, miljö- och klimatperspektiv finns all anledning att slå vakt om.

Vad vi alltmer verkar få i kommunen är en bebyggelse som dels täpper igen staden, dels gör gårdarna mörkare och slår ut viktig grönska i form av natur och parker inne i staden, samt dels sväller ut över slätten.

I stället för spritt byggande på landsbygden och på jordbruksmark bör tillkommande bebyggelse i första hand ske i kransorter med kollektivtrafik.

Bostadsbebyggelse har självfallet en annan karaktär än en nöjespark. Trycket på omgivningen kan ändå bli avsevärt liksom behovet av nyinvesteringar för service, infrastruktur med mera. Under alla förhållanden är skyddet för riksintresseområdet en fråga som kräver noggrann utredning. Mot bakgrund av beslutade hållbarhets- och klimatmål bör analysen i hög grad även gälla frågan om en långsiktigt hållbar bebyggelsestruktur i vår region och kommun.

Sten Åke Bylund, 1:e vice ordförande

Ulla Björkman, styrelseledamot

Föreningen Vårda Uppsala