HUR BLIR FRAMTIDENS DOM ÖVER OSS?
I sin artikel ”Dags för visionen Uppsala 2030” skriver Carl-Johan Engström att ”om man ska döma av debattinlägg tycks utvecklingen uppfattas som ett hot”. Han förenklar de svåra avväganden som måste ske i stadsplaneringen genom att fråga: ”Ska vi bejaka möjligheterna eller hålla igen?” och avfärdar dem som är aktsamma om stad och bygd som högljudda nostalgiker.
Det är inte genom sådana svepande uttalanden, utan att bemöta sakfrågorna, som man får till stånd en bra dialog med invånare och andra berörda. De flesta är nog ense om att det är positivt att stadskärnan utvecklas, att staden får nya attraktiva bostäder, fler arbetsplatser, förbättrade kommunikationer mm. Men tillväxten måste ske i samklang med stadens och bygdens förutsättningar och särart. Det är det saken gäller. Debatten handlar inte om att utveckla eller hålla igen, den handlar om att utveckla och samtidigt ta tillvara befintliga värden.
I artikeln hänvisas till trendbrottet i vision 2020 – ett stadsbyggande med en blandning av bostäder, verksamheter och centrumfunktioner i stället för separata områden för var och en av dessa funktioner. I strid med denna vision utvecklas dock stora handelskomplex, exempelvis ett ofantligt centrum i Fullerö. Effekten blir, att den lokala handeln försvagas och butiker slår igen både i de mindre tätorterna och i stadsdelar i utkanten av staden. Kan resultatet av Fullerö handelscentrum bli annat än ett dråpslag för närbutikerna i Storvreta? Eftersom handeln är navet i ett intensivt och mångsidigt stadsliv med många besökare som ger underlag även för andra aktiviteter betyder det – om denna utveckling tillåts fortsätta – att orternas mötesplatser förtvinar. Vad är detta om inte separering av funktioner, handel för sig, bostäder för sig…?
I artikeln nämns inriktningen i översiktsplan 2006 att utveckla livskraftiga tätorter. Men verkligheten visar något helt annat. De små tätorterna växer endast marginellt och förlorar närservice. Det räcker inte att bara vänta på att marknadens aktörer ska knacka på dörren och be att få bygga. Här fordras aktiv styrning från kommunens sida, om den onda cirkeln skall kunna brytas. Landsbygdens befolkning ökar kraftigt genom en visionslös utspridning av villatomter i jordbrukslandskapet. Denna utveckling som förutsätter ökad bilism och betyder ingrepp i jordbruksnäringen rimmar illa med målen om att uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är inte bara Uppsala stad som bör byggas inåt! Bygg även de mindre tätorterna inåt i stället för utåt och spara jordbruksmarken!
Engström citerar ur Uppsalas program för ansökan om att bli kulturhuvudstad, där stadens historiska värden lyfts fram, men kör i nästa andetag över de ömsinta formuleringarna med ett utrop om nödvändigheten att bejaka ”de övergripande krafter som påverkar Uppsala”, och han hänvisar till den dynamik som ”drar fram världen över”. Vision 2030 skulle med ett sådant synsätt öppna för full orkan i händelse av goda tider. Är det vad vi önskar oss i Uppsala? Vad blir kvar av den vackra sammanhållna stadsbilden med domkyrkan och slottet som landmärken, framvuxen steg för steg över sekler? Den är ett fantastiskt arv att utveckla och förvalta för kommande generationer. Även i Uppsala har man svårt att motstå det höghusvirus som idag av någon anledning förknippas med nytänkande. Aktuella projekt i denna anda är kv Torget och kv Cementgjuteriet. Med fler och fler höghus, dvs hus som är avsevärt högre än omgivande kvarter, sargas den vackra stadssiluetten alltmer. Man frågar sig med vilken rätt vi under just denna epok i stadens historia oåterkalleligt får förstöra detta riksintresse för framtiden?
Visst är det positivt att staden och kommunen växer! Det är dock lätt att bli fartblind när utvecklingen går i stora steg. Det såg vi på 60-talet när stora delar av stadskärnan revs kvartersvis utan urskillning, något som väl de flesta beklagar idag. Man bör alltid vara medveten om att tidens mode lätt förlamar tanken och fundera på hur domen kan bli i framtiden över det vi gör idag.
Mycket av det som planeras och byggs i Uppsala är av hög kvalitet men exemplen ovan visar också tyvärr en stadsutveckling som bryter mot kulturintressen och miljömål. Det krävs därför en helhetssyn från det offentligas sida som klargör hur befintliga värden ska tas tillvara och hur man i fortsatt utveckling kan uppnå ett långsiktigt hållbart samhälle – en helhetssyn som är mer än vackra ord i en vision. Inte minst måste kommunen återta initiativet genom att ta fram inspirerande framtidsbilder som visar hur de små tätorterna kan utvecklas för att få mer levande samhällen med bostäder av olika slag, arbetsplatser och service och därtill en vacker och stimulerande livsmiljö. Med sådana framtidsbilder får man en bra plattform för samspelet med marknadens aktörer. Vi hoppas att ett sådant kvalitetstänkande ska genomsyra den bearbetade visionen och fortsatt stadsbyggande i staden och kommunen!
Kristina Berglund Anna Nilsén
Styrelseledamöter i Föreningen Vårda Uppsala