2024-08-30
Till plan- och byggnadsnämnden
Uppsala kommun
Avstyrkan
Föreningen Vårda Uppsala (FVU) avstyrker rubricerat planförslag i dess nuvarande utformning.
Förslaget till detaljplan ingår som del i ett större sammanhang som del i Södra staden och Fyrspårsavtalet. Det utgör också en del av den av landstinget, utan medborgarsamråd, upprättade strukturplan som lades till grund för kommunens markförvärv år 2014. Ett förfarande som står i strid med gällande lagstiftning, vilket FVU påpekade i ett yttrande redan 2015.
Den föreslagna exploateringen och förtätningen saknar erfarenhetsmässigt och vetenskapligt stöd såväl vad avser tillvaratagande av befintliga naturvärden som utformning av den framtida boendemiljön. Det handlar om hoten mot vattenkvaliteten i åsen, värdefulla rödlistade arter men också brister när det gäller plan- och bygglagens intentioner bl. a för mark för lek och utevistelse samt offentlig miljö.
Det en gång föreslagna ändamålet att med Ulleråkersområdet skapa en nationell förebild för hållbar stadsutveckling såväl ekologiskt som socialt är långt ifrån möjligt att uppnå med föreliggande förslag. En mer öppen och hälsovänlig miljö för alla bör eftersträvas. Den föreslagna höga exploateringen riskerar också att öka segregationen. Dessutom lider planförslaget av en bristande funktionsintegrering och social integrering när det gäller närservice och stadsliv m.m. Det handlar bland annat om att skapa trivsamma offentliga rum för alla med bevarade årsringar och plats för möten m m. De kompletteringar av Ulleråkersområdet som gjordes under 1980- och 1990-talen betraktas idag som föredömliga.
Synpunkter
Uppsalaåsen som värdefull vattentäkt för Uppsala grundvatten med en skyddsvärd natur. Det gäller t.ex. omsorgen om bl.a. rödlistade arter såsom cinnoberbaggen. Planens genomförbarhet är därför särskilt riskfylld i dess nuvarande utformning. Länsstyrelsens obetingade godkännande måste därför avvaktas. Föreliggande planförslag är därför mer att betrakta som en prel. planskiss. Den avgörande frågan är att hitta en rimlig avvägning mellan skyddsvärd natur och möjlig fortsatt exploatering.
Planens förenlighet med miljöbalken när det gäller kulturmiljön med återanvändning av den kvarlämnade bebyggelsen är klok inte minst ur livskvalitet- och trivselsynpunkt. Här är den äldre bebyggelsen som värdefulla årsringar i staden en stor tillgång, det gäller inte minst Ulleråkeranstaltens gamla huvudbyggnad. Genom att skapa variation estetiskt och påminna om en traktens historia som förtjänar den att hållas levande. Här finns inga skäl att ifrågasätta planförslaget.
Som satsning på en funktionsintegrerad stad måste planförslaget kritiseras för sin otillräcklighet. Sex slutna bostadskvarter, visserligen med lokaler i bottenvåningarna. De genererar knappast det stadsliv som visionen önskar se. Merparten av de boende kommer inte att ha nära till de flesta av vardagens aktiviteter. Den tänkta kvartersstrukturen är alltför liten. Men framför allt är flödet av människor genom stadsdelen alldeles för litet för att generera några påtagliga urbana integrationskvaliteter. Dag Hammarskiölds väg separerar effektivt Ulleråker från staden ─ med undantag för Ultuna (framför allt ett arbetsplatsområde). Den lilla rörelse av människor som ändå kan förväntas genom stadsdelen borde därför koncentreras till huvudstråket. Det gäller inte minst cykeltrafiken som i trafiksepareringsiver leds parallellt med huvudstråket till förfång för utvecklandet av urbana kvaliteter (den funktionsintegrerade stadens poäng). Nord-sydaxeln som länkar Ulleråker med omgivande stadsdelar är en av planens verkliga kvaliteter och får inte fuskas bort; hit bör det mesta av publika (vardagliga) verksamheter koncentreras. Också barn har rätt till stadens mångfald.
Kommersiell service, särskilt för vardagens bestyr, saknas i planen förutom en mindre livsmedelsbutik. Att kunna gå och handla vad man kan behöva till vardags borde vara norm i ett område som Ulleråker. I synnerhet om befolkningens bilberoende ska kunna sänkas, vilket är önskvärt både ur klimatsynvinkel och för att generera stadsliv.
P-lösningen med så kallade mobilitetshus är djärv mot bakgrund av det svenska bilberoendet. Den funktionsseparerade staden vi nu har genererar stora volymer trafik och bilberoende medborgare. De som flyttar in i Tallstråkets nya bostäder kommer att ta med sig sina vanor till området, inklusive användning av bil till vardags. Säkerhetsnivån i mobilitetshusen måste dessutom vara hög för att undvika parkering närmare den egna bostaden.
Bostäderna är fördelade på sex relativt slutna storgårdskvarter. Gårdarnas utformning är genomtänkt med sikte på att användas av de boende som deras privata rum, tydligt avskilda från det offentliga rummets gator, torg och parker, men sammankopplade med genomgående trapphus/entréer. Samtidigt är bebyggelsen onödigt tung med alltför höga och dessutom djupa huskroppar. Fyra-fem våningar är att föredra för att undvika schaktkänsla på gårdarna. Olika hushöjd kan vara ett sätt att skapa variation på kvartersnivå, samt bättre släppa in ljuset på gårdarna, en annan att konsekvent dela upp kvarteren i flera fastigheter (samfälligheter kan hålla gårdarna öppna för alla boendes utnyttjande). Det gör också mindre byggföretag konkurrenskraftiga.
Segregation ska undvikas i den nya stadsdelen. Kvarter eller delar av kvarter utan särskilda utformningskrav eller användningskrav, vilket föreslås, är en olycklig lösning på bostadsfrågan för de mindre ”betalningsvilliga”: med små resurser blir livet mer beroende av bostaden ─ knappast ett relevant argument för enklare bostäder, snarare tvärtom.
För Föreningen Vårda Uppsala
Sten Åke Bylund,ordförande
Mats Franzén, styrelseledamot