Till Byggnadsnämnden i Uppsala kommun 091005
Stadsbyggnadskontoret
753 75 Uppsala

ang dpl för kv Seminariet i Uppsala kommun. Dnr 2007-20014. Samråd.

Föreningen Vårda Uppsala, FVU, har tagit del av handlingarna och ställer sig starkt kritisk till den presenterade planen.

Först ändå det positiva i att man insett byggnadernas arkitektoniska värde och den föreslagna Q-märkningen. Här vill vi ändå gå längre och under q1 ersätta ”bör bevaras” med ”skall bevaras” också vad gäller interiören. Dock inte gällande den tillbyggda kontorsdelen.
I praktiken innebär väl detta att endast skolverksamhet, eller möjligen annan offentlig verksamhet med behov av stora öppna lokaler och samband, kan äga rum i den äldre seminariebyggnaden, vars stora arkitektoniska kvalitéer därmed även fortsättningsvis blir tillgängliga för oss Uppsalabor. Att inte satsa på skolverksamhet i dessa idealiska lokaler, handikappanpassade och restaurerade för bara drygt tio år sedan, vore ett stort resursslöseri Här måste kommunen som huvudman för denna verksamhet ta ett ekonomiskt ansvar i någon form.

Så till våra invändningar.

Planering och ekonomi.
Det har byggts mycket nya bostäder i den stadsdel som nu kallas Librobäck, myntat i strukturplanen som kom för några år sedan, kompakta högexploaterade bostadskvarter i en för stadsdelen helt ny skala. Minst lika mycket kommer de närmaste åren med Cementgjuteriet som första stora objekt. En del av bebyggelsen har skett på parkmark även om merparten tar gammal industrimark i anspråk. FVU har alls inte ställt sig negativ till denna bebyggelse, bara manat till besinning när det gäller den höga exploateringen och framför allt de trånga och skuggiga bostadsmiljöer, som de ständigt allt högre kraven på byggnadernas våningsantal skapat. Vi har också protesterat en del över att parkmark tagits i anspråk, framför allt då man i de nya kvarteren varit så snål på gröna friytor. Den föreslagna planen är ytterligare en i raden av planer med mycket hög exploatering.

Miljöns kulturhistoriska värde.
Seminariet förlades på 1910-talet i den dåvarande stadens periferi för att utrymme skulle finnas för trädgårdsskola med växtmaterial av särskilt fruktträd, perenner och olika slag av buskar och träd. Trädgårdsläran utgjorde en viktig del av folkskollärarutbildningen. Byggnaden och trädgården utgör därför en enhet av stort kulturhistoriskt värde. Trots att trädgården sedan 1960-talet (då folkskollärarutbildningen lades ned) förfallit, finns ännu spår av dess gamla funktion. Det är märkligt att man i planen inte beaktat detta. Särskilt gäller detta den ännu kompletta äppellallén mellan rektorsvillan och vaktmästarbostaden, som på kartan (sid. 15) finns utmärkt utan kommentar. Istället för att ta fasta på och utgå från detta tydliga element talar man om en cirkelformad planering av parken. Det anknyter visserligen till den amfiteaterliknande anläggning som nu finns, rester av en damm, men inte till funktionen som skolträdgård. Med nuvarande förslag blir parken dessutom praktiskt taget dold bakom bebyggelsen. Alarmerande är planen att lägga ett parkeringsgarage under delar av parken, under 80 cm jordtäcke. Det blir förödande för trädens rotsystem, såväl vad gäller utrymme som jordens struktur och vattenföring.

Stadsdelspark
Från vårt första yttrande över strukturplanen har vi efterlyst en större stadsdelspark för att svara upp mot alla stadsdelens invånares behov. En park som erbjuder lek och rekreation för alla åldrar på ett helt annat sätt än åpromenaden, som dessutom privatiserats av allt mer närgångna dominerande nya hus. Här i Seminarieparken finns den redan – en uppvuxen park med botaniska kvalitéer i form av stor artrikedom, en park med charm och inneboende möjligheter, som man omedelbart faller för vid en rundvandring. Planens park är inte av den digniteten, och det hävdas inte heller, dess runda yta har en diameter på 80 meter, drygt 4000m2. Dessutom tänker man i huvudsak inte alls bevara de uppvuxna träden. Att schakta bort Seminarieparken och ersätta den med en nyanlagd stadsdelspark på gammal trädlös industrimark, och sedan vänta i 40-50 år på att den skall växa upp och nå full funktion – det vore ett enormt resursslöseri och helt oacceptabelt för stadsdelens invånare.

Seminarieparken bör alltså framför allt restaureras och utvecklas med tanke på att bli en framträdande stadsdelspark för den nordvästra delen av staden, som nu saknar allmänna grönområden av betydelse. Med det siktet är de grönytor som återstår efter exploateringen med bostadshus alltför liten, särskilt som också privata gårdar skall anläggas.

Denna stadsdelspark skulle få sin speciella prägel om resterna av skolträdgårdens plan, såsom äppelallén togs till vara. Observera att denna allé på ett naturligt sätt förbinder rektorsvillan och vaktmästarbostaden. På kartan sid. 15, som i stor utsträckning anger trädslagen, är ett antal träd markerade bara som ”träd”, bl.a. ett vackert solitärt päron öster om nämnda allé (vilket ger anledning att ifrågasätta inventerarens kompetens). Inte heller noteras flera blågranar (öster om rektorsvillan och vid infarten från Seminaregatan) och weymouthtallen (i ett snår norr om vaktmästarvillan). Det finns inte här anledning att (som i kartan s. 15) exakt gå in på vilka träd som skall bevaras vid en framtida restaurering av parken. En särskild utredning måste göras med beaktande av trädens skick, historia och inpassning i en kommande plan.

Skydd för kulturmiljön
Här anser vi att planen företräder en föråldrad syn. Man hävdar på ”byggnadsminnesvis” det självklara värdet av byggnaderna och pliktskyldigast en ruta mark ikring dem. Redan 1964 antogs Venedigdokumentet av den 2:a internationella kongressen för arkitekter och tekniker inom kulturminnesvården. Det dröjde sedan till 1990 innan Riksantikvarieämbetet lät översätta det till svenska, slutligen ansvariga var Hans Matell och Börje Blomé, båda för övrigt med anknytning till Uppsala. 1982 kompletterades Venedigdokumentet med Florensdeklarationen som då antogs av ICOMOS, som också utarbetat den tillsammans med IFLA, landskapsarkitekternas internationella organisation, till vilken svenska LAR också är knuten. Deklarationen slår fast att en historisk park eller trädgård har samma värde och skall ha samma skydd som en byggnad och därmed klassas som ett historiskt minnesmärke.

Den svenska kulturminneslagen, 3 kap § 1-2 likställer på samma sätt park och trädgård med byggnad när det gäller klassning, skydd och vård. I Utblick landskap 1992, nr 3, skriver landskapsarkitekten Kjell Lundquist i sin artikel ”till parkens försvar”: Detta förhållande ger därför en möjlighet till ett kraftfullt agerande för skydd, vård och utveckling av det kulturarv som våra historiska trädgårdsanläggningar utgör. Med Florensdeklarationen och KML har såväl de antikvariska myndigheterna som den svenska landskapsarkitektkåren ett både vasst och ändamålsenligt redskap i sin hand.

Folkskollärarseminariet med sina trädgårds- och idrottsanläggningar ger idag en unik bild av ett
bildningsideal och en undervisningsmiljö som den såg ut för nära hundra år sedan. Miljön är välbevarad och dess ursprungliga form och innehåll går att rekonstruera i en framtid, bl a med två dokument: den ursprungliga trädgårdsplanen med växtförteckning och Oscar Blads flygbild från 1950, då undervisningsträdgården ännu var i full funktion. Att schakta bort större delen av parken för underjordiska garage vore att för alltid utplåna den. I en ny funktion som stadsdelspark känns inte en rekonstruktion aktuell annat än i en representativ mindre del. Nödvändiga gångvägar skall följa ursprungliga gångar i läge och form, träden bevaras och vårdas.

Sammanfattning
FVU anser att byggnaderna och parken tillsammans utgör en synnerligen märklig miljö och att de tillsammans förstärker värdet. Därför måste här antikvarisk och park- och trädgårdshistorisk expertis granska planen från ovan beskrivna utgångspunkter.

FVU insisterar med kraft att ingen ny bebyggelse bör tillkomma inom området. Seminarieparken med dess byggnader bör bevaras för framtiden med hänsyn till det höga kulturhistoriska värdet och med hänsyn till att den behövs som stadsdelspark i denna del av staden.

Till sist är detta också en demokratifråga. Markägaren lockar i sin reklam med ”bostäder i anrik miljö”. Skall man till priset av en förstörd park och en privatisering av den återstående ”anrika” miljön låta 250 nya lägenheter väga tyngre än uppsalabornas rätt att också i framtiden uppleva
och glädjas åt byggnader och park i samverkan i kv Seminariet?

För Föreningen Vårda Uppsala
dag som ovan,

PO Sporrong, vice ordförande Bengt Jonsell, styrelseledamot